Mira och Tina - en följetong.

Tina och Mira är en av anledningarna till att denna blogg skapades. Hon är en av de första som fick vetskap om tanken på bloggen och det är meningen att hon ska stå vid min sida i arbetet med den.
Mira är även hunden ni återfinner i bloggens banner.

/Anna

Mira tillsammans med min hund Goliath.

Drömmen om en amstaff valp var där konstant, jag slutade aldrig drömma eller tråna efter dom då jag såg muskelhundar, valpar ute på stan.
Jag var aktiv på hundforumet vovve och hade där fått sporadisk kontakt med en uppfödare av renrasiga amstaffs.

De hade en kull vars tik jag följt lite då hon under sin dräktighet hade blivit sparkad på ute. Jag blev erbjuden valp men tackade då nej och valparna såldes snabbt.
Så en dag pratade vi och hon frågade om jag inte kunde tänka mig ställa upp som ett tillfälligt hem tills vidare åt en valp. Denna valp hade på omvägar fått komma tillbaka till uppfödaren och planen var att jag skulle ta henne tillfälligt alternativt på foder.

”Miracle”. Det var hennes namn fick jag veta. Jag funderade om det var ödet, nästan så att det var ett mirakel att jag fick min amstaffvalp jag drömt om så länge. Och att hon hette just Miracle.

Första synen var fantastisk. Två valpar, hon och en kullsyster sprang ut på vägen alldeles små och livliga. Jag var överlycklig, väldigt ivrig. Tänk att hon kommit, även om det bara var tillfälligt, alternativt på foder, blev jag väldigt fäst vid Mira redan då. Hennes enorma jumboöron var ju oemotståndliga!

Första resan, inne i centralen så låg hon och sov. Jag trodde nästan att det var något fel på henne, eftersom att jag föreställt mig att alla valpar var vilda, nästan. Hon var helcool.

Nu började mitt liv med henne…

Buffalo Soldiers Miracle S51010/2008
Amerikansk Staffordshire Terrier
Född: 2008-05-22
HD:D
ED: 2
Allergier: Husdamm-, damm-, mjöl-, spannmåls-, förrådskvalster.

Tolvtusen är vad jag betalat för den här hunden. En ”frisk” amstaff. Enbart hunden minus alla veterinärkostnader.Ska man räkna med alla veterinärbesök, övriga kostnader (resor m.fl), mediciner, osv så kan du lägga till +20.000:- utöver de tolvtusenkronorna jag redan betalt för min älskade.
Det svider, men ångrar jag det? Nej.
Jag väljer att inte ångra mig. Jag väljer istället att lära mig mer, försöka göra något åt situationen, okunskapen och hålla ögonen öppna även om man ofta vill stänga dem.  Tillsammans med andra med samma engagemang, vilja och mål.

Kenneln hade inte riktigt startats än då jag tog Mira tillfälligt tills hon fått nytt hem. Blev istället fodervärd, utan avtal. Strax därpå halvfoder. Och ännu kortare tid därpå blev jag istället hennes ägare. Dagen jag fick träffa henne för första gången var den trettonde september -08. Då hade hon haft 2familjer redan. Knappt 4månader gammal.

Tiden går. Tills dagen jag upptäcker några tunnhåriga fläckar. Kontaktade min uppfödare som sa att det var stress. Hur hon kunde påstå det har jag ingen aning om, hon levde inte alls med oss och även om det var lite struligt emellanåt med mitt ex så togs fokusen aldrig ifrån Mira. Hon var nummer ett.

Dessa fläckar blev bara tunnare hela tiden och till slut var de kala. Jag kände mig så maktlös. Jag misstänkte demodex. Då var det här första besöket hos veterinären som sa att det inte var demodex, snarare foderallergi påstod dom. Foderallergiutredningen pågick i tre månader, hon fick absolut inte äta något annat än hennes egna foder. Återbesök, och resultatet var ingen skillnad. Då blev det foderallergiutredningen igen. Och igen, tror det blev 3ggr Mira fick göra utredningen trots inget resultat. Under tiden led Mira. Hårlösa ögon, kliade sig konstant (något hon gör än idag), rosa hud på magen och bröstet, finns så mycket mer som inte var fint eller kändes bra att se på. Mediciner proppades i henne.

Under tiden fick jag inget stöd av uppfödaren, upplevde jag. Det var mer så att hon viftade bort det. Det var ju bara stress sa hon. Jag blev osäker. Tänk om det faktiskt bara är stress? Men magkänslan sa nej. Det var absolut inte stress.

Tack gode gud att jag lyssnade på magkänslan. Jag slutade gå till veterinären då det inte gav oss nånting förutom massa mediciner och mina pengar slukades. Jag försökte i samma veva få tag i kullsyskonen och föräldrarna, för att informera samt höra med dem ifall deras hundar hade samma tecken eller liknande men bara sökandet var ett heltidsjobb.
Jag funderade ofta, kommer jag någonsin få tag i dom?  Hoppet överger mig aldrig och ni kommer få följa med på vår resa.

/Tina