Ior, Mammas prins och familjens mittpunkt i hjärtat.
Innan ni börjar läsa historien om min underbara fyrfota vän vill jag be er om en sak…
Jag vill att ni alla tar en tyst minut för alla hundar som somnat in för tidigt.
Alla som levt med smärta relaterad med avel. Sånt som kan undvikas
.
Renrasig avel, blandras avel.
Skitsamma..
Dom har haft lika ont alla dessa hundar och dom kan inte tala.
Nu efter att ha uppmärksammat dessa hundar dolt i våra hjärtan ska jag berätta för er.
Ior – 8 Månader och framåt.
Min prins fick så vacker päls. Glänsade och nästan alla kvalster försvann tillslut.
Vi bytte foder tidigt och gav laxolja samt satte ner stressen maximalt, allt för att vara säker på att veta att jag hade bästa förutsättningar att det skulle gå vägen.
Det känns bra tills vetrinären sänker medicinen till 1 gång / vecka.
Fläckarna kommer tillbaka och proverna visar likadant. Jag visste det med magkänslan.
Kom ihåg att jag vid 12 veckor såg på nån millimeter att något var fel. Någonting andra skulle tycka är normalt. Så jag hade med andra ord järnkoll på om det fattades minsta lilla päls.
Min prins får igen mer medicin, dvs varje dag.
Jag ger upp hoppet, vet att det inte kommer gå.
Vid 11 månader blir han halt och trött.
Låter han vila länge men det hjälper inte. Han är stel när han ska resa sig och sover hela dagar efter liten promenad.
Bokar avlivning men vetrinären insisterar på att kolla.
Mycket riktigt hade han ont i höger ben.
Så ingen avlivning utan nästa vecka ska vi röntga.
Röntgen : ED : UA VÄ, LBP HÖ.
ED 1 Lyder domen.
Vid röntgen är han ett år.
Mycket konstigt, tänker att nu ska vi vila och ta det lugnt.
Vilar och vilar. Ingen skillnad.
En trött hjälte.
Han kommer lika glad och hälsar mig välkommen.
Han sover tätt intill min famn som vanligt men vi vet båda att det kommer vara över snart.
En dag ser jag på honom och vet att min prins ska få somna in.
Demodexen förbättras inte, enstaka kvalster som finns i hans glänsande päls.
I vissa ljus såg han helt frisk ut.
1 Augusti en dag före han ska bli 16 månader somnar han in.
Det är mörkt hos vetrinären och han har fått första dosen lugnande medan han i princip är däckad så reser jag mig upp och han ska prompt upp från golvet.
Han hade fått en dos för en stor golden och ändå skulle han resa sig för att jag ställde mig upp.
Han skulle ha kämpat i tio år för min skull men det tillät jag inte.
Jag kramade han hårt och medan jag och min mamma grät yttrade jag dessa ord : Hon ska inte få komma undan. Ingen ska göra såhär mot min prins.
Denna resa innebar mycket, väldigt mycket.
Vid första vetrinär besöket hos en hudspecialist så hade jag läst all tillgänglig info så jag kunde avsluta meningarna bättre än henne.
Jag behövde inga provsvar för att veta hurvida han hade gått upp eller ner i kvalster mängd.
Det finns folk som avlar trots allvarliga fel, ärftliga fel.
Det här är mitt sätt att stoppa det inom American staffordshire terrier & Staffordshire bullterrier.
Självklart bryr jag mig om andra raser men dessa är hjärtefrågan jag ska driva resten av mitt liv.
Detta är min och Ior`s resa och jag är stolt över allt jag gjorde för honom.
All kärlek vi gav varandra säger mer än alla ord.
Vila i frid prinsen, mamma ska låta alla veta din historia och vilken underbar hund du var.
Min själ.
