Vila mjukt, Ior & Jackie!
Under dessa fem månaderna har jag fortfarande fått kämpa med Miras allergi, för att hålla den under kontroll. Hennes vita teckningar blev rosa, likaså mellan tårna och ljumskarna har varit såriga. Mira som inte kunnat sova hela nätterna, utan att vakna och klia sig vilket resulterar i att jag också vaknar undermedvetet, för att få henne att sluta klia sönder sig. Fortfarande. Hon är inne på sitt femte år i livet, jag är otroligt glad för alla fyra åren jag haft med henne, vill ha fler. Men frågan dyker upp ofta, hur lång tid har hon kvar? Svaret har ingen. Och beslutet ligger helt och hållet på mig, jag ska säga att det räcker nu, när jag ser det på Mira.
Bara tanken gör så fruktansvärt ont. Hur kommer det bli när det väl är dags?
Kollade nyligen Miras kull, om någon av de hade registrerad kull eftersom att jag vet att flera av dom varit ute på annons för parning.
Av 10 individer har 3 individer fått valpar, totalt 32 valpar. Sen är det några stycken ur kullen som haft oregistrerade kullar. Är någon av hundarna avelsvärda ur den där kullen? Nej. De bär Miras blod och gener.
Det är alltså VÄLDIGT många valpar ute, och jag vågar gissa på att minst hälften av de har samma problem som Mira har eller har haft.
1 av de 3 hundar som gick i avel är nu död p.g.a. svår stress. En av hennes valpar fick HD:D och AD:1, och är också nu död. Frågan återstår, hur många av valparna har egentligen dåliga höfter och armbågar plus diverse problem?
Okunskapen är så stor, att de flesta inte märker att hunden faktiskt har problem. Riktigt tragiskt.
Jag blir så förbannad!
Flera BS-hundar är fast i omplaceringskarusellen också.
Jag snubblade över en sak.
Jag kom i kontakt med en tjej som satt ut sin nyinförskaffade BS-hund på avel-annons i en facebookgrupp. Hon verkade ung, men vettig till en viss del iallafall. Men vågade inte ta något för givet.
Hon berättade då att hunden som hon hade, var så otroligt bra i mentaliteten och han var fantastisk, så hon skulle behålla honom livet ut, absolut.
1 vecka senare får jag mail av en tjej som nyligen tagit hem en BS-hund. Gissa då vilken BS-hund det var? Jo, just det – den där hunden med sååå fantastiskt bra mentalitet. Jag blev då uppriktigt sagt besviken! Varför skall man sitta där och babbla om hur fantastisk ens hund är, och säga att man aldrig kommer sälja hunden när det inte alls är så? Såg vad hon skrivit till andra som undrade, och det var ju för att hon inte kunde ge honom det han behövde (m.m). Var ett väldigt genomtänkt beslut att skaffa hund då! Nu ska hon dessutom sälja den hon ersatte BS-hunden med. Har inte gått många veckor alls. Sorgligt.
Tjejen som nu har honom berättade att han kliar och slickar sig, plus att hans vita teckningar har en rosaaktig nyans. Det säger så mycket och gör mig så ledsen!
Jag vet att BS-hundarna inte är mitt ansvar egentligen men ändå känner jag så stort ansvar för dom, just på grund av det jag och Mira går igenom. Jag vill hjälpa dom som har BS-hundar med eventuella hud- och div. problem. Det kommer jag även göra.
Uppdatering kommer!
Ni med sjuka hundar, fortsätt att kämpa!
Ni som förlorat era bästa vänner – styrkekramar!
Ni med blandrashundar, tänk noga innan ni beslutar er för parning.
Vill någon komma i kontakt med mig, bara att skicka en kommentar så hänvisar Anna mig till er, eller tvärtom.
Tina & Miracle
