Emma föddes den 26 juni -05 och det lilla jag vet om hennes "valpdom" är att hon gavs till sin pappas ägare som betalning för parningen och hon blev hans dotters hund. När dottern efter bara några månader inte kunde ha kvar henne hamnade hon hos Pjäsens Hundhem och fick bo i jourhem, efter ett tag fick tag där fick hon ett nytt hem. Tyvärr var inte det hennes sista hem, hon fick flytta därifrån, med anledning att hon inte gick ihop med barnen, vilket jag sen fick höra egentligen var skilsmässa, och senare fick jag höra att hon gjort oprovocerade utfall och nafsat efter deras bebis när han kom i krypåldern. Hade jag fått veta det tidigare hade kanske saker och ting blivit annorlunda... Jag är av tanken att oprovocerade utfall är inte sunt, och jag undrar varför man skickade det problemet vidare istället för att avsluta problemet där och då...
Men det är inte det jag vill berätta om.
Hon hamnade i ett nytt jourhem efter ungefär ett år i sin nya familj. Det jourhem hon var i innan hon flyttade till mig är en historia för sig, men för att Rebekah, grundare av Pjäsens Hundhem, ens skulle få ut Emma fick hyresvärd tillkallas för att låsa upp lägenheten jourhusse varit vräkt ifrån i tre månader. Emma var uttorkad men mådde bra och ett dygn senare hade hon landat hemma hos mig.
Jag var helt inställd på att bara vara ännu ett jourhem och tänkte bara på henne som en jourhund som förhoppningsvis snart skulle flytta till ett eget hem. Så blev det inte riktigt, för jag blev kär i denna fantastiskt glada matvrak till hund och kunde inte med att släppa iväg henne.. Så hon fick stanna hos mig. Snäll, barnkär och funkade med katter hade jag hört. Snäll var hon nog, mot dom flesta, men inget annat stämde.
Tiden gick och visst tyckte jag det var lite obehagligt när hon nafsade efter en tant på tunnelbanan, men hon var ju trängd. När hon bet en väldigt berusad man på stationen en tid senare hittade jag en förklaring till det också. Den gången hon oprovocerat började hoppa och nafsa efter en mans ansikte efter att snällt hälsat på honom, ja den gången hittade jag också en ursäkt till. Att hon blivit trängd, att hon var lite osäker, han kanske påminde om någon, vad vet jag.
Jag började hålla henne borta från folk jag visste att hon kunde reagera på. Jag visste samtidigt att jag kanske gjorde problemet värre, men det fanns ingen anledning till hennes beteende så frågan är om jag kunde göra det värre, eller bättre.
Hon hade svårt för barn, många män, äldre människor och jag vågade inte låta någon annan än mina närmsta vänner gå ut med henne, som visste att hon var lite speciell. Lite speciell, det var så jag valde att säga. Mommys little special monster
För strax över ett år sen, flyttade jag ifrån min sambo och bosatte mig ensam med min fina vän. Jag tänkte att nu kanske saker kan bli bättre för henne, för det var mycket spring innan, jag var sambo, han hade en hund och ett barn och det var kompisar där och sprang. Äldre barn var ofta inga problem för Emma, men vi höll koll och ofta fick hon vara på sovrummet, med kompostgaller istället för stängd dörr, om det var "fel barn" på besök.
Som sagt, jag flyttade och tänkte att saker skulle bli bättre.
Bodde tillfälligt hos en vän i hennes lilla lägenhet med hennes hund och tyvärr var inte den vistelsen bra för Emma, det var stressigt och inte alls som jag velat den skulle bli, för hennes skull.
Efter ett tag fick vi vårat eget och hade nära till skogen och Emma fick vara lös varje dag och levde loppan. Men hon var inte sig själv. Hon hade försökt bita min väns bror, försökt bita min systers bästa vän och vid ett tillfälle försökte hon bita mig. Även om jag kunde se ångesten hos henne efter varje tillfälle, så var det inte ett accepterat beteende. Hon var en så väl fungerande hund i allt annat att det fanns inte att hon skulle ha ont, eller ha synfel eller något annat fysiskt fel. Hon var lydig, älskade att röra på sig och jobba, hon var inte nervös eller lättstressad, kunde vara själv hemma, magen tålde allt nästan, fungerade med de flesta hundar och var en väldigt sund hund i huvudet, förutom mot människor. Hon vaktade aldrig sina ben mot människor, aldrig någonsin, och ändå försökte hon bita min väns bror när han kom och ville klappa, som hon ändå hade träffat innan och viftat på svansen och pussat på. Hon började göra utfall mot barn och visade tydligt på varje promenad att hon inte tyckte om dom barn vi mötte. Inomhus blev hon mer och mer känslig för ljud och slappnade inte av.
En måndag tog jag beslutet, ihop med min ex-sambo om att hon skulle få somna in. Jag klarade inte av tanken på att min fina underbara bästa vän skulle få somna och jag grät och grät precis som jag gråter nu, och till slut bestämde vi att min ex-sambo fick vara den som tog henne till veterinären och fick vara med i hennes sista stund.
Går inte en dag jag inte saknar min vackra ängel som var min värld. Men jag fick inse att jag kunde inte vara egoistisk fram till den dagen ett barn kom för nära. Jag kunde inte vara egoistisk till den dagen hon kunde förstöra ett barns liv.
/Tette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar