Ibland finns bara inte orden. Det finns inget att säga. Allt är en stor tomhet. Det är vad som hände här. En hund som fötts utan förutsättningar. Som aldrig hade en chans till livet. Niña vad en av dem. Hon lämnade oss alldeles för tidigt. Stressen och smärtan skapade inte bara problembeteenden, hon fick aldrig vila.
Det är ett tag sen Niña lämnade oss nu men hjärtat hos hennes matte är krossat. Därför är det jag, Anna som har bloggen, som skriver dessa ord. Jag ber hela tiden att Valentinas hjärta ska läka och att hon någon gång ska våga öppna det för en hund där hon själv påverkat förutsättningarna.
Nedanför bilden är Valentinas sista ord till hennes livs kärlek.
För ung fick du lämna min sida, min trogna.
Tack för att du gick igenom livet, sorg och glädje med mig.
Jag försöker tänka bortom mitt behov av dig, och tänka att jag återgäldar dig ron du gav mig.
En bit kommer alltid att fattas mig och lägenheten är så tom.
För fem år sedan: Mina ”pitbulls”/”shit-bulls” (American Staffordshire Terrier//Rhodesian Ridgeback//Rottweiler-bastarder) var nyfödda …
* * * Blandraser med ”kamphunds”-liknande utseende är bland de vackraste hundar som finns tycker jag, de är oftast också fantastiskt fina mot sina ägare, mjuka och milda / undergivna (det som kallas för förarvek), mina var det i alla fall, jag älskade dem. Tyvärr har många hundar av den här typen svårt för främmande människor, de är ”blyga” och har ofta medfödda rädslor som valparnas föräldrar för vidare med sina gener. Så blir det när otestade (mental-test) hundar avlas på, och jag skyller inte dessa hundars ”problem” på hundarna utan på dem som oseriöst avlar på dem. * * *
Det var en gång en hund som hette Dixie. Hon bodde hos en ung tjej som hade två hundar, en hane och en tik, tjejen skulle flytta hemifrån, till en lägenhet där man inte fick ha hundar, och var tvungen att hitta ett nytt hem åt hundarna. En dag ringde en tjej till Dixies matte och undrade om hon fick komma och titta på hundarna. Ja, absolut, sa Dixies matte.
*När tjejen kom hem till Dixie fick Dixie först sitta instängd i ett rum i huset de bodde i. Det var för att Dixies kompis, hanhunden, skulle få hälsa på tjejen först. Hanhundens matte hämtade honom från ett annat rum och gick fram mot tjejen som skulle titta på dem. Hanhunden såg att det var en främling i hans revir, och blev vild. Han morrade och skällde om vartannat, och hoppade framåt mot tjejen, medans matten höll allt vad hon kunde i hanhundens halsband, för både matten och tjejen blev lite rädda att hanhunden skulle skada tjejen om han kom fram till henne.
* Hanhunden lugnade sig inte, utan stängdes in i ett rum, som förseglades med en kedja för att hanhunden inte skulle kunna komma ut. Hanhunden började kasta sig mot dörren för att komma ut, det dunkade och brakade i dörren, hanhunden morrade och skällde så att det lät som att det var en hel flock hundar där innanför, han ville till varje pris vakta sitt revir mot tjejen som var där, hon var en främling och inga främlingar fick vara i hans revir.
* Matten släppte ut Dixie ur sitt rum. Dixie skällde och skällde på tjejen, som var en främling. Tjejen och matten tog ut Dixie på tomten, för att ge Dixie mer utrymme, men hon skällde och skällde. Tills tjejen fick ta en promenad med Dixie i koppel, då gick det bättre, men Dixie litade inte på tjejen, hon var ju en främling. Och främlingar ska man vara misstänksam mot, tyckte Dixie.
* Tjejen (som är den som skriver den här bloggen) tog med sig Dixie hem trots allt. Hon tyckte lite synd om matten som hade allt jobb med de två vilda hundarna, plus att hon var ensamstående mamma, och väldigt ung, och just skulle flytta hemifrån. Tjejen tyckte också synd om Dixie som levde med en så pass aggressiv hanhund. Tänk om Dixie blev biten av den aggressiva hunden? Dixie var ung, och det fanns hopp för henne att kunna bli mindre skygg, om hon bara kom bort ifrån den arga hanhunden som antagligen påverkade henne att bli rädd för människor. Och om någon kunde jobba med hennes skygghet så att hon kunde vara orädd med människor. Tjejen tänkte att det kunde bli ett intressant jobb att göra med en hund. Så hon tog med sig Dixie därifrån.
*När de kom hem till tjejen bekantade sig Dixie med de två katterna som bodde där, och med sin nya husse (som hon skällde ut totalt innan hon vågade hälsa på honom när han satte sig på huk och vände sig bort).
* Dixie fick komma till veterinären, som reagerade på att hon var så skygg och även nafsade efter henne, veterinären tyckte att Dixie behövde tryckas ner för att förstå att det inte var hon som bestämde (tjejen, Dixies nya matte, var övertygad om att det var fel, Dixie var ju osäker, inte ska man trycka ner en osäker hund !). Redan här, vid det första veterinär-besöket började tjejens resa med Dixie – ”kamphunds/vakthunds-bastarden”, och omgivningens fördomar och okunskap gentemot dessa.
Det skulle senare visa sig att Dixie var dräktig. Tjejen, Dixies nya matte, ringde Dixies första matte, och fick bekräftat att hennes andra hund, hanhunden – den jätte-arga som morrade och skällde och kastade sig mot dörren när tjejen var och hämtade Dixie, hade kommit åt Dixie när hon löpte, strax innan tjejen hämtat henne.
… … … … … … … … … … … … … … … … … …
* VAD blir det då ? Som kommer ut ? Blandraser mellan Amstaff, rottis och Rhodesian Ridgeback, som Dixie var, Dixie var ju också skygg och överdrivet vaksam mot människor så den mentaliteten skulle ju valparna kunna ärva.
(FÖLJANDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA):
(FÖLJANDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA):
(OVANSTÅENDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA).
* Tjejen, Dixies nya matte, tänkte att det fanns en möjlighet att Dixie sedan hon var valp, påverkats av hanhunden och därför var som hon var, och hanhunden var en omplacering som kom till Dixies förra matte när han var 9 månader, han hade kanske fått en dålig uppfostran från han var valp, så det kanske inte var ärftliga mentala drag Dixie och hanhunden bar på, utan förvärvade drag, att hanhunden och Dixie blivit så svåra mot människor för att någon varit dum mot dem, att de haft en dålig uppväxt, och det sägs ju att hundar blir vad man gör dem till, så valparna som Dixie bar på borde ju då rimligtvis kunna bli normala, om tjejen, Dixies nya matte, bara socialtränade dem och uppfostrade dem på ett snällt men tydligt sätt från början.
* Så fick det bli. Den 20 November 2007 föddes sex valpar i Tjejens (och hennes sambos lägenhet). De var förstås jättesöta, Dixie var en superb mor. Till en början, de tre första veckorna, låg den lilla familjen i en Biabädd nedanför tjejens säng.
VALPARNA
Det jag skulle få lära mig i och med dessa valpars födelse och uppväxt, var detta :
(Saxat från Hundutbildningsgruppens broschyr: ADVENTure dog conference)
(texten kan läsas i sin helhet via Hundutbildningsgruppens hemsida)
” (……..) ….-beteendet försvinner inte bara för att rasen inte klassificeras som …-hund, och
en hund blir inte vad man gör den till! ”
* * * * * *
De här valparna fick allt valpar behöver, såsom kärlek, träffa människor och hundar, motion, träning, de fick uppfostran med MJUKA metoder från början.
Vi hade lite regler kring utfodringen, och vid dörren, grundläggande regler för att skapa en början till lydnad av kommandon hos valparna. Valparna fick träffa andra hundar, de flesta snälla och trygga.
Valparna fick enskild träning, och fri lek i flock, i sociala miljöer.
Ändå utvecklade de starka rädslor som gjorde att de gick i försvar mot människor som inte hade gjort dem något. De var väldigt rädda hundar, hade en medfödd rädsla för människor, men i nya miljöer kunde de även visa stor osäkerhet mot företeelser och saker de stött på dagligen under sin uppväxt. Som att de inte hade förmågan att generalisera utan varje ny grej (alltså om det inte var samma grej, typ samma tv de växt upp med), var 100% ny, och därför läskig. Det kunde vara musik, tv, bara vara i någons hem de inte varit i förut. Andra beskrev dem som ”vildhundar”, nervösa, rädda för kroppskontakt, nafsar om man gör en hastig rörelse, rädda för barn, nafsar barn. Jag själv var med om att en av dem högg en person (som ville hälsa trots varningar från mig) i pannan (det blödde ordentligt, och hade jag inte hållit emot i hundens koppel hade såret blivit djupare). De siktade på ansiktet, det var så obehagligt. De hade separationsångest och slet sönder hemmet och sig själva (vid ett tillfälle strimlade de en påse pant-burkar som de kommit åt) om de blev lämnade ensamma, så jag var tvungen att ta med dem när jag åkte någonstans.
När de blev äldre kändes det som att ha med ett skarpladdat och osäkrat skjut-vapen, lägga det på bordet och ge instruktioner om hur det skulle hanteras. Hade någon missat att hantera det på exakt rätt sätt, så hade de kunnat få ärr för livet. Jag var inte beredd att riskera min släkt och mina vänner på det viset. Jag såg att hundarna var rädda så stor del av sin vakna tid, eftersom vi inte bodde isolerat så träffade vi människor regelbundet, hundarna blev rädda och gick i försvar. Så jag tog beslut efter att ha gjort allt jag kunde och lite till. Gjort problemhunds-utredningar / analyser hos välutbildade hund-människor, så att jag inte hade ”fel” (även om jag önskade att jag hade fel). Jag hade gjort mitt yttersta för att motionera hundarna, mentalt aktivera hundarna, social-tränat hundarna, miljö-tränat hundarna, lydnads-tränat hundarna, och trygghets-träna hundarna. De var ändå ett resultat av sina gener. Det hade jag ingen påverkan på.
Det finns ett maximalt antal gånger man kan klara att göra detta med en individ man älskar, att göra det överhuvudtaget är tungt, för tungt, men ännu svårare är det när man blir tvungen att göra det i förtid.
De 2 gånger jag gjorde det, var två för mycket för mig, men jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle behöva sluta så i förtid. Allt.
Även om det här var en oerhört tung period så medförde det något fint , det här är grunden till att jag idag har tre hundar, för det första visade de här underbara individerna mig hur fint det kan vara att ha hundar i flock. Att så gott som alla hundar får en rikare tillvaro om de har en eller flera art-fränder i sin familj. De visade mig också hur spännande och utmanande det kan vara att jobba med problemhundar. Jag skapade mig också en övertygelse att det aldrig är ok att avliva en hund som är mentalt och fysiskt frisk, bara för att den är aktiv och krävande. Ingen hund ska behöva somna in om den är mentalt och fysiskt frisk.
Sedan började jag göra min egen insats för att hjälpa hundar som behövde det. Det gick bra mestadels, berättelser om detta kommer jag skriva om i bloggen framöver.
***
Slutligen, ett råd till alla som avlar på sina blandras-hundar av större och mer energiska raser:
Om du är en djurvän och bryr dig om dina hundar, visa det och
AVLA INTE !
De enskilda hundarna får betala det högsta priset av alla, eftersom de omplaceras från hem till hem, blir missförstådda, felhanterade och inte får leva lyckliga hundliv, något alla hundar borde få.
Jag vet, för jag har följt valparna i den här kullen genom dessa fem år och kommit i kontakt med många olika hundköpare. De flesta menar väl, men hunden får helt enkelt inte den aktivering den behöver, den blir understimulerad, instängd och begränsad med koppel / får aldrig springa lös ens.. Och så lever hunden år ut och år in…
Deras liv har inte varit särskilt roliga historier att ta del av. De har dykt upp på Blocket flera gånger, och jag har känt att jag borde åka och köpa dem, kanske ta dem till en veterinär och låta dem slippa omplaceringskarusellen, och framförallt slippa vara så osäkra hela tiden. Men, det ansvaret klarar jag inte att åta mig, de personer som övertar ägarskapet för dem, får faktiskt ta sitt ansvar. Tyvärr är det lite tunt med sådant…
Har dock ringt på alla annonser jag funnit och berättat valparnas historia och fått bekräftat att – ja -de är dysfunktionella, och nej -ägarna klarar inte av dem. Idag finns endast en av de sex valparna kvar i livet, hon är en jättefin hund, men hon har det svårt med människor hon inte känner så de som har henne måste hela tiden vara på sin vakt så att hunden inte hamnar i en trängd situation – och går till anfall. Den tiken är också svår tillsammans med andra hundar, trots att hon levt med minst en hundkompis större delen av sitt liv.
Tror det inte är endast de här (extrema) valparna som hamnar fel, utan många valpar av större och mer energiska raser.
De hundarna skulle slippa sådant om var och en med en blandras-tik, eller ofrisk / instabil renrasig tik, tog sitt ansvar och avstod att avla på den.
