Mira och Tina.

Har tyvärr ingen dator för tillfället därav glest med uppdatering.

Vila mjukt, Ior & Jackie! 

Idag är det 5 månader och 25 dagar sen senaste inlägget.

Under dessa fem månaderna har jag fortfarande fått kämpa med Miras allergi, för att hålla den under kontroll. Hennes vita teckningar blev rosa, likaså mellan tårna och ljumskarna har varit såriga. Mira som inte kunnat sova hela nätterna, utan att vakna och klia sig vilket resulterar i att jag också vaknar undermedvetet, för att få henne att sluta klia sönder sig. Fortfarande. Hon är inne på sitt femte år i livet, jag är otroligt glad för alla fyra åren jag haft med henne, vill ha fler. Men frågan dyker  upp ofta, hur lång tid har hon kvar? Svaret har ingen. Och beslutet ligger helt och hållet på mig, jag ska säga att det räcker nu, när jag ser det på Mira.

Bara tanken gör så fruktansvärt ont. Hur kommer det bli när det väl är dags?

Kollade nyligen Miras kull, om någon av de hade registrerad kull eftersom att jag vet att flera av dom varit ute på annons för parning.

Av 10 individer har 3 individer fått valpar, totalt 32 valpar. Sen är det några stycken ur kullen som haft oregistrerade kullar. Är någon av hundarna avelsvärda ur den där kullen? Nej. De bär Miras blod och gener.

Det är alltså VÄLDIGT många valpar ute, och jag vågar gissa på att minst hälften av de har samma problem som Mira har eller har haft.

1 av de 3 hundar som gick i avel är nu död p.g.a. svår stress. En av hennes valpar fick HD:D och AD:1, och är också nu död. Frågan återstår, hur många av valparna har egentligen dåliga höfter och armbågar plus diverse problem? 

Okunskapen är så stor, att de flesta inte märker att hunden faktiskt har problem. Riktigt tragiskt.

Jag blir så förbannad!
Flera BS-hundar är fast i omplaceringskarusellen också. 

Jag snubblade över en sak.
Jag kom i kontakt med en tjej som satt ut sin nyinförskaffade BS-hund på avel-annons i en facebookgrupp. Hon verkade ung, men vettig till en viss del iallafall. Men vågade inte ta något för givet. 

Hon berättade då att hunden som hon hade, var så otroligt bra i mentaliteten och han var fantastisk, så hon skulle behålla honom livet ut, absolut. 

1 vecka senare får jag mail av en tjej  som nyligen tagit hem en BS-hund. Gissa då vilken BS-hund det var? Jo, just det – den där hunden med sååå fantastiskt bra mentalitet. Jag blev då uppriktigt sagt besviken! Varför skall man sitta där och babbla om hur fantastisk ens hund är, och säga att man aldrig kommer sälja hunden när det inte alls är så? Såg vad hon skrivit till andra som undrade, och det var ju för att hon inte kunde ge honom det han behövde (m.m). Var ett väldigt genomtänkt beslut att skaffa hund då! Nu ska hon dessutom sälja den hon ersatte BS-hunden med. Har inte gått många veckor alls. Sorgligt.

Tjejen som nu har honom berättade att han kliar och slickar sig, plus att hans vita teckningar har en rosaaktig nyans. Det säger så mycket och gör mig så ledsen!

Jag vet att BS-hundarna inte är mitt ansvar egentligen men ändå känner jag så stort ansvar för dom, just på grund av det jag och Mira går igenom. Jag vill hjälpa dom som har BS-hundar med eventuella hud- och div. problem. Det kommer jag även göra.

Uppdatering kommer!
Ni med sjuka hundar, fortsätt att kämpa!
Ni som förlorat era bästa vänner – styrkekramar!
Ni med blandrashundar, tänk noga innan ni beslutar er för parning.

Vill någon komma i kontakt med mig, bara att skicka en kommentar så hänvisar Anna mig till er, eller tvärtom. 

Tina & Miracle

Uppdatering om Miracle & Tina

Miras tillstånd är inte ett dugg förbättrat. Snarare sämre. Jag trodde det gick åt rätt håll då hon klarade sig utan vaccinet i nära 2 månader innan hon började klia sig igen. Orsaken till att hon var utan vaccinet i nästan 2 månader är att apoteket slarvat bort det. Och sa att de inte hade det inne, trots flera besök. Så får det absolut inte vara.

Nu har Mira fått sin andra dos av vaccinet sen vi fick hem det, men fortfarande kliar hon sig som en tok. Sår här och där som inte läker. Gnagar på tassar, ljumskarna eller kliar sig med tassen, varje dag, i stort sett hela tiden.

Och där står jag, maktlös, för jag kan inget mer göra om jag inte vill proppa i min hund mer medicin.
Hon är ensam hemma då jag är på jobbet. Varje dag tänker och funderar jag, kliar Mira sig.

Där är jag återigen maktlös. 

I samma veva har hon under ett tillfälle haltat kraftigt på ena bakben. Jag vet inte om det var sträckning eller om det var ett tecken på att hon hade ont i höften. Det smärtar mig att inte veta, bara gissa och tro. 

Jag blir så förbannad på den eländiga aveln. Som bidragit till den här sjuka hunden.

Är det så fruktansvärt dyrt att bespara sina valpköpare sjuka hundar om man lägger ut några tusenlappar för diverse tester?  Är det så svårt att lära sig först och handla sen? Avel och genetik är inget lätt område.

Jag ber er, som funderar på att avla på era hundar, att testa hundarna först och fundera om hunden verkligen är en avelsvärd hund.  Bespara andra sorgen man får då man får eller har en sjuk hund.

Miras syskon har gått i avel flera gånger, flera av dem. Ingen av deras ägare bryr sig ett skit om att de faktiskt har en kullsyster som är sjuk, samt avkommor. De vill bada i pengar.

/Tina

Mira och Tina - en följetong.

Tina och Mira är en av anledningarna till att denna blogg skapades. Hon är en av de första som fick vetskap om tanken på bloggen och det är meningen att hon ska stå vid min sida i arbetet med den.
Mira är även hunden ni återfinner i bloggens banner.

/Anna

Mira tillsammans med min hund Goliath.

Drömmen om en amstaff valp var där konstant, jag slutade aldrig drömma eller tråna efter dom då jag såg muskelhundar, valpar ute på stan.
Jag var aktiv på hundforumet vovve och hade där fått sporadisk kontakt med en uppfödare av renrasiga amstaffs.

De hade en kull vars tik jag följt lite då hon under sin dräktighet hade blivit sparkad på ute. Jag blev erbjuden valp men tackade då nej och valparna såldes snabbt.
Så en dag pratade vi och hon frågade om jag inte kunde tänka mig ställa upp som ett tillfälligt hem tills vidare åt en valp. Denna valp hade på omvägar fått komma tillbaka till uppfödaren och planen var att jag skulle ta henne tillfälligt alternativt på foder.

”Miracle”. Det var hennes namn fick jag veta. Jag funderade om det var ödet, nästan så att det var ett mirakel att jag fick min amstaffvalp jag drömt om så länge. Och att hon hette just Miracle.

Första synen var fantastisk. Två valpar, hon och en kullsyster sprang ut på vägen alldeles små och livliga. Jag var överlycklig, väldigt ivrig. Tänk att hon kommit, även om det bara var tillfälligt, alternativt på foder, blev jag väldigt fäst vid Mira redan då. Hennes enorma jumboöron var ju oemotståndliga!

Första resan, inne i centralen så låg hon och sov. Jag trodde nästan att det var något fel på henne, eftersom att jag föreställt mig att alla valpar var vilda, nästan. Hon var helcool.

Nu började mitt liv med henne…

Buffalo Soldiers Miracle S51010/2008
Amerikansk Staffordshire Terrier
Född: 2008-05-22
HD:D
ED: 2
Allergier: Husdamm-, damm-, mjöl-, spannmåls-, förrådskvalster.

Tolvtusen är vad jag betalat för den här hunden. En ”frisk” amstaff. Enbart hunden minus alla veterinärkostnader.Ska man räkna med alla veterinärbesök, övriga kostnader (resor m.fl), mediciner, osv så kan du lägga till +20.000:- utöver de tolvtusenkronorna jag redan betalt för min älskade.
Det svider, men ångrar jag det? Nej.
Jag väljer att inte ångra mig. Jag väljer istället att lära mig mer, försöka göra något åt situationen, okunskapen och hålla ögonen öppna även om man ofta vill stänga dem.  Tillsammans med andra med samma engagemang, vilja och mål.

Kenneln hade inte riktigt startats än då jag tog Mira tillfälligt tills hon fått nytt hem. Blev istället fodervärd, utan avtal. Strax därpå halvfoder. Och ännu kortare tid därpå blev jag istället hennes ägare. Dagen jag fick träffa henne för första gången var den trettonde september -08. Då hade hon haft 2familjer redan. Knappt 4månader gammal.

Tiden går. Tills dagen jag upptäcker några tunnhåriga fläckar. Kontaktade min uppfödare som sa att det var stress. Hur hon kunde påstå det har jag ingen aning om, hon levde inte alls med oss och även om det var lite struligt emellanåt med mitt ex så togs fokusen aldrig ifrån Mira. Hon var nummer ett.

Dessa fläckar blev bara tunnare hela tiden och till slut var de kala. Jag kände mig så maktlös. Jag misstänkte demodex. Då var det här första besöket hos veterinären som sa att det inte var demodex, snarare foderallergi påstod dom. Foderallergiutredningen pågick i tre månader, hon fick absolut inte äta något annat än hennes egna foder. Återbesök, och resultatet var ingen skillnad. Då blev det foderallergiutredningen igen. Och igen, tror det blev 3ggr Mira fick göra utredningen trots inget resultat. Under tiden led Mira. Hårlösa ögon, kliade sig konstant (något hon gör än idag), rosa hud på magen och bröstet, finns så mycket mer som inte var fint eller kändes bra att se på. Mediciner proppades i henne.

Under tiden fick jag inget stöd av uppfödaren, upplevde jag. Det var mer så att hon viftade bort det. Det var ju bara stress sa hon. Jag blev osäker. Tänk om det faktiskt bara är stress? Men magkänslan sa nej. Det var absolut inte stress.

Tack gode gud att jag lyssnade på magkänslan. Jag slutade gå till veterinären då det inte gav oss nånting förutom massa mediciner och mina pengar slukades. Jag försökte i samma veva få tag i kullsyskonen och föräldrarna, för att informera samt höra med dem ifall deras hundar hade samma tecken eller liknande men bara sökandet var ett heltidsjobb.
Jag funderade ofta, kommer jag någonsin få tag i dom?  Hoppet överger mig aldrig och ni kommer få följa med på vår resa.

/Tina