Tyson och Johanna

Blandras av okänd härkomst.

Låt mig presentera min högra hand, min bästa vän och min styrka vid namn Tyson. 

Denna blandrasgrabb på 5 år har väl en historia från början tills idag som många kamphundsblandraser har.

Vid 6v åldern flyttade han till en ägare med missbruk och slutet av den veckan fick han flytta till hem nr 2. När han var 7v hamnade han hos en tung kriminell med missbruk och Tyson föll offer för våld, vanvård och även droger.
Dagen innan han var 8v så fick jag syn på honom för första gången. Han skakade, kissade ner sig, åt inte, viftade inte på svansen, sov inte och lekte inte. Jag fick honom kastad på mig efter att dessa människor hade kört bil påverkade rakt in i en vägg. De sprang iväg och jag stod där och fick denna valp kastad på mig för att de skulle kunna lämna platsen innan polisen kom. Hela kvällen låg han bara en bit bort från mig med tomma ögon och med en närvaro som ändå inte fanns. 

Jag visste att han hamnade hos mig av en anledning och jag skulle aldrig släppa taget om honom

Tyvärr så levde han i ett och ett halvt år med en okänslig människa som fanns då i mitt liv och CM metoder som uppfostran men han blev bara värre och värre. Utfall mot främlingar blev värre, han hade ingen tillit för mig och samtidigt som han var en levande hund så var han en "död hund".
Trots allt det där så var han alltid vid min sida och hjälpte mig ur det onda jag levde i.

Jag bestämde mig då att göra tvärtom än det han hade fått uppleva i sitt liv och jag förstod att jag visste ingenting om vilka raser han hade och att veta det kunde ha också gett mig väldigt mycket att gå på som rasegenskaper och även rasbundna sjukdomar.
Jag började visa förståelse för det som var jobbigt för honom och så fort det blev något jobbigt så vände jag bara honom emot mig och bara kramade och pratade med honom. Sen dess har han alltid vänt sig till mig när det kmr något jobbigt som han själv inte kan hantera (han gjorde utfall och hanterade situationer själv pga den låga tilliten han hade för mig).
Han kommer alltid vara osäker bland främlingar och kunna göra utfall om jag inte gör något åt saken när han ber mig men han har gjort förbättringar.

Vår relation har stärkts så mycket utav förståelse och respekt för varandra. Han är mer levande nu än någonsin och han visar mer och mer av sig själv för varje dag som går.

Men den dagen han somnar in vet jag att jag kommer vara arg. Varför?
Hans uppfödare har inte ens brytt sig om honom eller om hans välmående.
Han fick uppleva hemska saker under en lång period av sitt liv.
Jag ångrar aldrig honom, men jag önskar att jag visste mer om hur drabbade dessa hundar av dessa blandningar är. Jag önskar att jag hade mer kunskap och inte stöttat den oseriösa hanteringen av hund.
Avel har stor roll hos en hund, att ha förstående för sin hund har också en stor roll. Att ha den kunskapen har den största rollen för att få stopp på dessa historier.

Tindra och Lotta

Blandras av muskelhundssort lämnad utanför Citygross i Hyllinge.

 Här kommer en liten historia om våran lilla Tindra som liksom bara ramlade in i våran flock. Precis som dom andra vovvarna bara blev, vet inte hur det gick till.
 Dom som redan har träffat mej har säkert redan har förstått så har jag en förkärlek för våra muskelhundar. Jag vet inte riktigt vad det är,men deras humor är oslagbar. Sen har dom snabba hjärnor och mycket arbetsvilja. Dessutom så tycker ju jag att dom är snygga.
Nu har vi ju en salig blandning med andra hundar också, vet inte hur det gick till men nu är dom här i allafall.

Lilla Tindra fanns på en annons på blocket. Texten var så här: Var finns du husse och matte! Upphittat tik letar efter husse och matte. Upphittad utanför City gross i Hyllinge.
Så var den underskriven med ett namn. Det var ett foto med som bara etsade sej in i min hjärna. Jag kunde inte släppa annonsen. Sen dök blocket annonsen upp på en Facebok sida som försöker jobba för att muskelhundarna inte ska hamna så fel och fara så illa som dom gör.
 Då gick jag in på blocket igen och var bara tvungen att skicka ett mail. Jag frågade i mailet om polisen var kontaktad och om dom inte hittade ägarna så kunde dom höra av sej,för hon kan bo här. Berättade lite om mej själv  och om Biffen.
Men hoppsan, kan hon bo här!? Vi hade ju inte hundar innan så det räckte liksom....
Men på något sätt så kunde jag inte motstå henne på bilden som fanns i annonsen. På bilden syntes dessutom tydligt att hon hade haft valpar och hon hade groteskt långa klor.
Jag fick ett svar på mailet kort och konsist: Jag jobbar åt polisen, har ett pensionat som tar hand om deras omhändertagna hundar. När kan du hämta henne?

Så sagt och gjort det var bara och organisera allt för att åka och hämta henne, det är ju lite pyssel när man har flera hundar och är utan körkort. Men jag hade en snäll kompis som ställde upp och körde. Jag ringde ner första för att få lite info om henne. Men han visste ju inte heller mycket, han hade hämtat henne utanför Citygross ca 3 veckor tidigare, någon hade ringt polisen och sagt att dom sett henne där, han hade åkt dit och bara lyft upp henne i bilen. Hans uppfattning om henne var att hon var väldigt snäll, men lite misstänksam mot vissa människor, däremot så visste han inte hur hon fungerade med andra hundar. Han berättade också att han hade placerat om ett hundratal muskelhundar som blivit omhändertagna pga misshandel,misskötsel osv. Att hundar blir utsläppta och dumpade var inte alls ovanligt.

Jag tog i allafall med mej Biffen ner 40 mil enkel resa ,tänkte att det skulle bli lite mycket för Tindra att träffa alla hundar när hon kom hem. Att det blev lite lättare för henne om hon hade en hund med sej in i flocken. Biffen är en klippa att ha med sej,han klarar det mesta och även om han är en huligan på klubben så är han en cooling att ha med sej.

Vi kom fram till slut och det var ett herrans liv på gården,det var ju ett hundpensionat med många olika hundar,de flesta från polisen. Bla fanns lilla Bella där,den muskelhunden som blev misshandlad i Dalarna om ni läste om det. Hon hade bla blivit sparkad och släpad med ihopbunda ben och påse överhuvudet efter en bil. Sjuka människor!!
Men hon blev testat av polisen och trotts sina upplevelser så var hon stabil och har i dag fått ett bra hem. Bella var ju också en muskelhund. Sen satt det minst en hane till där som var omhändertagen pga av olämpliga ägare, han letade dom också hem till men vet inte hur det har gått. Dom hade akut platsbrist för dom hade ett omhändertagande att göra som gällde 8 cockerspaniels, den  ägaren hade redan djurförbud men hade skaffat sej nya hundar. Hur är folk?

Efter lite strul med vägen så kom vi fram, ut ur sitt lilla rum kom en tokig överlycklig lite Tindra.  Jag tog ut Biffen som mitt i allt hundliv var jätte lugn. Tindra som då inte hade något namn gjorde några små "bort med dej"-utfall mot Biffen. Han tittade på henne och såg ut att tänka...konstiga hund, men backade undan. Sen gick vi i en halvtimme så var det över då började dom nosa på samma fläckar, så vi gick tillbaka till bilen då drack dom i samma vattenskål. Jag hade hela fickan full med köttbullar och Lasse som hade pensionatet log med hela ansiktet när han såg det. Han visset som sagt inte mycket om henne men han tyckte hon var för bra att ta bort så han var jätte glad att jag kom och hämtade henne. Själv fick jag nästan ont i huvudet med tanke på alla hundarna vi redan hade. Men men tänkte jag det blir bra, Biffen behöver en egen kompis och rumänen ska ju inte vara kvar i all evighet.
När jag åkte ner så hade jag bestämt att hon skulle heta Vofflan men när jag kom dit så passade inte det. Hon var så otroligt öppen och hade/har jätte fina tindrande ögon.
Hon hoppade in i bilen utan problem ,rättare sagt hon for in i bilen och somnade som en stock.
Det konstiga med det är att efter det så tycker hon inte om att åka bil, man får lyfta in henne och hon ser klart skeptisk ut. Men då var det inga problem. Hon fick sitta bak och Biffen i baksätet hem. Det var inga problem någon gång, hon hoppade in och ut glatt.

När vi kom hem så fick Linnea komma med de andra hundarna(Tuva och Vipper) till bilprovningen så gick vi en promenad hem,hon skällde på dom först sen totalignorerade hon dom. När vi kom in så hade vi dom delade första natten.  Att hon hade sovit i säng tidigare det märktes,hon for upp i sängen och kröp ner under täcket.  Direkt dagen efter så gick vi till veterinär och klippte hennes klor( som var det värsta jag sett,tårna hade vikit sej,hon kunde inte gå) och gjorde rent öronen och gick igenom henne allmänt, för hon kliade sej väldigt mycket. Det har hon nästan slutat med nu så jag tror att det var en del stress.

Hon fungerar jätte bra här hon har anpassat sej förvånansvärt bra. Hon fungerar dock inte med Vipper,men det förstår jag, Vipper är avvikande i sitt beteende och är svag.
Det är ju lite svårt för vi vet ju absolut ingenting om henne mer än att man ser på hennes juver att hon har haft valpar och dom har fortfarande inte gått tillbaka så jag får en känsla av att hon har haft många valpar. Hon är också jobbig vid hundmöten,men det får vi jobba på och precis som Lasse i Skåne sa, så gillar hon inte alla människor ,det är rätt få som hon tycker om faktiskt. Det blev en namn diskussion när hon kom hem så det blev Tindra istället för Vofflan. Hon är en Tindra. Hon har fullständigt adopterat mej, hon bryr sej inte om någon annan ,vilket är skönt och roligt men också jobbigt för jag får dåligt samvete så fort jag lämnar henne hemma,hon bryr sej inte om att någon annan är hemma,varken de andra hundarna eller Linnea hon bara väntar  på mej. Varit med och Cyklat har hon, det gör hon med största allvar och är jätte koncentrerad. Ingen har nog tränat henne i övrigt för hon verkar inte kunna något alls. Men jag började direkt med kontaktövningar och iadg så har vi även börjat träna lite lydnad.

/Lotta

Det här är första delen om Tindra. Hur det går för Tindra med hennes rehabilitering och anpassning kommer som en fortsättning.

Jackie och Maria

Det hela började för ca 6 månader sen..
Jag hade för ett tag sen blivit av med en hund jag haft från en person som just då inte kunde ha sin hund, det vart min bästa vän.
När jag blev av med den hunden så mådde ja så himlans dåligt, aldrig mått så förut och det uppmärksammade min mamma och dom omkring mig. Jag blev kompis med Emma och hennes man och dom följde med mig till en person som dom visste behövde fodervärd eller om det va halvfodervärd till deras bullmastiff tik på ca 2 år, hade henne under någon dag, dom kom ut med henne till stallet allt gick toppen bra men de va ingen hund för mig.

Sen fick ja träffa en pitbull/amstaff hane på nått år som verkade hur mysig som helst och de va så bra för dom som ägde hunden bodde inte långt bort alls så vart ju att ja va hundvakt ibland innan ja skulle bestämma mig. Tills hon sa vad han kostade i månaden, han hade problem med magen och ögonen så veterinären skulle man få besöka, jag som just då inte visste så mycket som jag vet nu om hundar och deras "problem" tackade nej till att ta den hunden... 

Sen gick det några dagar och ja får ett MMS med en bild på en jätte fin tik som behövde akut omplaceras, fick veta att allt som behövdes med henne var att man skulle tvätta henne med special schampoo ca 2 ggr veckan.
Fick komma hem till personen som hade hunden just då och fick sätta mig i soffan, sen hör jag hur någonting rusar in i varsagsrummet och kollar runt snosar på ALLT och ville busa, där såg jag min livskamrat springa in för första gången...

Dagarna gick och ja kunde inte tänka mig allt som skulle komma ske..

Jackie's ägare var en tjej som bodde i Gnesta en rätt bra bit från där ja bor, hon hade gjort upp ett köpekontrakt mellan sig och personen som hade Jackie i någon dag innan jag hämtade henne. I det kontraktet hade som gjort upp att inbetalningen skulle ske ett visst datum, det datumet va någonstans omkring mitten av månaden o ja hade inte 3000 förens i slutet.
Först gick det bra att jag och ägaren gjorde en avbetalningsplan 1000 kr i 3 månader, men sedan på nått sett ångrade hon sig och hotade med att hämta Jackie unde helgen som jag jobbade, då vi skickat in de första tusen kronorna.
Jag stod på jobbet och skakade o grät, såhär höll de på tills hon fått sina pengar.

Sen började ja fokusera mer på varför hon kliade sig så pass mycket, och vad för foder hon skulle äta.
När hon kom till mig hade hon sår på både mage och ben efter kliandet och naggandet, hon hade ingen päls på kanterna på öronen. Tyckte så synd om henne, och med min okunskap så tog ja hjälp av andra, testade eukanoba sensetive skin, men det fodret åt hon inte, sen testade jag Britt care ett foder för bra hud med, det åt hon inte heller sen fick hon samma foder som jag fick med när jag fick henne doggy ett skitfoder för en foderallergi hund.

Frågade förra ägaren och hon som fött upp valparna om vad de kunde va hon va allergisk mot. 

Skulle fått hennes sjukjournal som förra ägaren lovat ge mig efter sista inbetalningen, men som förutspått så fick ja den inte, gick till vet för att kolla Jackie's öron då det såg infekterat ut, och fick recept på kortison ( tror ja de hette).

Hämtade aldrig ut det då ja skulle enligt vet på använda det tills de försvann eller livet ut, satte istället på lite vaselin och hennes öra blev bättre..Efter många om och men så har jag nu hittat hennes foder som hon tål, Precept sensicare. Hon har lagt med av att klia och mår så mycket bättre. Öronen är fina, pälsen är fin, tänk om förredetta ägaren kunde försökt kollar foderallergi, då hon hakat upp sig på att det var rent svamp som Jackie haft o badat henne i ca 6 månader..

Nu har vi kört precept i ca 3 månader snart och vi fick tillsätta färskfoder då hon gick ner nått kilo .

Vi fortsätter vårat lilla resa och hoppas att hon stannar kvar hos oss, vi kommer jobba med detta och hoppas att det försvinner helt. :)

/Jackie och Maria

Jackie och Maria fortsättning.

Ior och Lina

Köpt som blandras mellan staff och amstaff, bekräftat då båda föräldrarna har registrerad stam. Hunden kommer från en tjuvparning hos registrerad kennel.



Jag hade letat hund i flera år sporadiskt, en vän åt min redan 4 år gamla renrasiga amstaff och en hund som vidgar mina vyer och blir en livs kamrat. Jag ville antingen ha en staff eller en amstaff och då tillfället öppnade sig med en kull av dessa blandras valpar av en bekant tvekade jag inte.

Han föddes 2 April och lagom till sommaren kom han äntligen hem till mig.

Det var tre tikar och två hanar, jag valde den mörkare hanen. Hans namn är Ior, ponken eller mammas hjärta.
Ingen annan hund i kullen var intressant, bara den lilla mörka hanen som jämt gjorde bus skulle bli min.

Jag litade så på uppfödaren, det var ju trots allt en SKK- ansluten uppfödare som sade sig ha dispens för kullen .Jag följde denna valp i flera veckor och tvivlade aldrig på att han skulle bli min, att han skulle tillföra något viktigt i mitt liv.

Det jag inte visste då var att det han skulle tillföra förutom villkorslös kärlek var information och att jag inom några månader skriver en text om en sjuk valp.

När Ior skulle ha tolv veckors sprutan märkte jag att det fattades ytterst lite päls vid ögonen.
Frågade veterinären och hon sa att valpar har kvalster. Inga konstigheter med det.
Enda problemet var att pälsen fortsatte försvinna så jag bokade omgående vetrinär tid.
Demodex.
http://www.spisis.com/phalsaosjukdomar.htm

Jag letade upp all information samtidigt som kvalstrena ökade, pälsen föll mer och mer. Han fick advocate, det verkade inte ha någon som helst effekt. Jag kallar denna tid helvete då den förde med sig så mycket sorg och ilska.

Mer veterinärbesök och hårdare medicinering.

Mediciner som kan ge allvarliga biverkningar och ovissheten om den överhuvudtaget ska ge någon verkan.
Denna gång var det en annan medicin, Ivomec, som skulle ges. Fick fara till en specialist som ägnade en hel eftermiddag med att räkna kvalstrena.

Nu kändes det lönlöst, jag ägnade dagarna åt att skapa fina minnen med hundarna.

Veterinären förberedde mig på det värsta, att jag borde ha en plan hur jag skulle göra. Mellan raderna menade hon att det inte skulle vara helt främmande om han inte visade någon förbättring.
Jag förberedde mig på avlivning, att proverna måste bli mycket bättre för att fortsätta medicineringen.

Under denna tid kände jag mig så oerhört sviken av uppfödaren som blankt nekade till att han skulle kunna ha demodex.

Uppfödaren har än idag inte svarat på mina mail så kostaderna hon borde stått för har jag fått betala.

Jag har informerat den enda jag visste som hade syskon till Ior. En valp såldes redan efter några veckor och eftersom det är blandras så är det svårt spåra resterande valpar från denna kull. Denna valp visade sig även ha demodex, inte lika allvarlig men ändå sjukdom uppfödaren blundar  för.

Efter alla veterinär besök så kom hoppet, medicinen hade gett verkan.

I dagens läge så ska han ändå medicineras hårt och sen är hoppet att han ska kunna frisk förklaras.

Han är idag 8 månader och förgyller mina dagar, en riktigt speciell valp som aldrig borde ha gått på hemska mediciner och en uppfödare som inte borde tagit en enda kull.

Ingen hundägare ska behöva uppleva det jag upplevt.

Ingen ska behöva ha som mål att den lilla valpen bara ska få uppleva snön.

Det är ett helvete att inte veta vad proverna ska visa, om man måste planera avlivningen av en hund som inte ens växt färdigt.

Varje natt ber jag om ett mirakel och varje morgon kramar jag min lilla kille hårt för att vi får en dag tillsammans.

"Ni vet väl att jag inte läker mina egna sår utan medicin?

Ni vet väl att jag inte vill vara en börda utan ge lycka?

Ni vet väl att jag blir ledsen då ni lämnar mig i sticket?

Jag kan inte rå för att jag är sjuk, det gör matte ledsen..

Jag försöker leka och visa matte att vi fixar det här men hon är ledsen.

Vad har jag gjort för fel i mitt korta lilla liv som får folk att vända bort blicken?

Vad har jag gjort som gör att ni som kan inte hjälper mig?

Varför älskar ni mig inte?

Jag kom till världen för att ge er alla lycka men ni ville ha pengar.

Jag försökte fånga erat hjärta men ni gav mig tomma ord.

Matte ger mig ett så bra liv som möjligt och håller mig nära sitt hjärta resten av sitt liv medan ni framkallar nya sjuka hundar som slutligen får kämpa för livet.

Hoppas ni sover gott om natten för nu ska det pussas på matte, älskade matte." 

/Lina


Fortsättningen för Ior finns här.

Niña och Valentina

Såld som rednose pitbull helt utan bekräftad stam.

Det här är Niña. Min hund jag köpte med kärleken i första hand.
Jag fick ett samtal en morgon där en vän sa "min kusin har fått valpar, vet du någon som vill ha" Som att det vore godis.

Jag hade precis lämnat ifrån mig min jourhemshund ifrån Hundarutanhem och var utom mig av sorg. Så jag begav mig för att titta.

Hur kunde jag motstå den lilla varelsen på 9 veckor som låg och sov och lunkade på sakta fram till mig och slickade mig på kinderna och var en glad krabat. Jag tänkte med hjärtat och köpte henne.
Jag hade ju blivit kär.
Och kärleken är blind säger dom, och då finns risken att man får grisen i säcken men man tänker inte för stunden.

Hon sades vara en "rednose pitbull" Jag frågade lite skämtsamt om stamtavla men insåg väldigt fort att det inte var tal om det. Jag visste att hon var en ren och skär blandras.

När vi kom hem såg jag att hon hade kala fläckar här och där, så jag bytte foder, och bytte igen, och igen. Jag lät henne testas för Demodex och som tur var så hade hon inget.
Men det visade sig att Niña är spannmålsallergiker, om jag tappar potatisskal på golvet, eller en bit potatis så märker jag det redan dagen efter idag.
Hon blir dålig i magen och pälsen faller fort.
Men som sagt, jag hade mig själv att skylla.

Efter några månader såg jag att hon ibland haltade, efter hon legat en stund, efter vi lekt, efter vi gjort saker. Och jag väntade med att röntga henne för att få så bra resultat som möjligt med tanke på att hon var så ung. Och det visade sig att Niña har D-höfter.
Jag blev utom mig av sorg, för jag visste det innerst inne och jag visste att hon redan hade börjat halta och ha sig. Samtidigt så kunde jag inte skylla på någon annan än mig själv, grisen i säcken som sagt.

Självklart blev jag arg på att det fanns människor som avlade på hundar med D-höfter och kallade sig för uppfödare, men jag fick till svars "Hennes mamma är frisk, vi vet det"
Idag så haltar hon ibland, har ibland ont.
Och i mitt hjärta så vet jag att hon inte kommer att hinna bli så gammal, varför? För att jag inte kommer ha styrkan att se henne ha ont i sina höfter. och bli ännu mer stressad pga smärtan, vilket hon blir. Hon är bara 2 år.

Under tiden som gått har jag också insett att Niña lider av stress. Bollar är idag uteslutet, pinnar också, springpole också. Hon lider av sin stress och ibland så får man inte ens prata med henne under promenader för att hon inte ska bli alldeles för uppspelt.

Mina dagar går ut på att jag måste anpassa hennes vardagar för att undvika stress, jag går ständigt runt och undrar vad jag gör fel med tanke på att jag har gjort precis allting. Mjuka metoder, hårda metoder, tysta metoden, klicker, positiva signaler osv. Allting.

Två utav hennes kullsyskon är redan avlivade pga stress, och jag är rädd för att jag kommer att hamna där med om ca två år, 1 år eller kanske 6 månader.

Men som skrivet, det här är mitt fel då jag bidrog till blandrasaveln och jag kan bara slå mig själv i huvudet. Men det här är en ny erfarenhet för mig och jag gör aldrig mer om det.
Att tänka med hjärtat är inte alltid det man bör göra när det kommer till dessa liv.

/Valentina

Enzo, Pierina & Emelie.

Köpt som amstaff helt utan stam, vissa syskon såldes som rena pitbulls.

Många kommer nog tycka ”hur naiv kan man vara” när de läser den här historien, jag kan bara säga ”så naiv som jag”

Min dotter Emelie 17 år ville ha en egen hund, hon var redo i hela kroppen. Vi gick igenom vad det skulle kosta med mat, försäkring, kurser mm och med min ekonomiska hjälp skulle det gå. Vi gick även igenom aktivering av hunden, som hon ville skulle vara en staff/bulle el liknande då hon verkligen gillade dessa raser. Sen började letandet och jag är en omplaceringsfantast på gott och ont, så när vi hittade Enzo och åkte för att kolla in honom i Sollefteå blev det kärlek <3
Det som kändes negativt var att dom i Sollefteå bara hade haft honom i 4-5 månader och jag fick känslan av att dom inte orkade med honom. Före det var det en utländsk barnfamilj som haft honom från valp till strax över året... Jaja han skulle få det bra hos oss * naiv*

Bilfärden hem blev en upplevelse då han inte var tyst en sekund, likaså första natten. Han var faktiskt inte stilla en sekund heller men det är nog omställningen, tänkte jag, och vi kom hem på kvällen så fanns liksom ingen tid till att riktigt bekanta sig med omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att vi har nog tagit oss vatten över huvudet.

Så med dom tankarna började vår resa med Enzo; En djävul och ängel i samma hundkropp.

Jag kollade besiktningspappret från han var valp och försökte få tag på hon, kvinna f. -83 Sundsvall, som avlat på hans föräldrar men numret gick inte nå, ringde ett annat nummer som jag hittade på hitta.se men där fick jag inget svar. Under 2 månader försökte jag ringa båda numren utan resultat. Nu har jag fått information från annat håll och den var becksvart!


Enzo första månaden var mycket jobb, enormt mycket jobb. Han kunde inte gå i koppel, det var som att gå med en skenande bulldozer. Han var helt okänslig för fysisk kontakt som ”flytta dig lite” han blev som en ett ton gråsugga, sprang fram & tillbaka i lägenheten, helt vansinnigt manisk i skogen, ja manisk i allt han företog sig. Vi var och plockade bär under 3 timmar med fikapaus; han sprang konstant i 3 timmar! Tog plats i sängen och morrade när man puttade på honom. Naggade och bet konstant i kläder, armar och händer. Bufflig i soffan och morrade när man talade om att det räcker. Ja, alla våra djur får vara i soffan och sängen i mån av plats :) Blev hysterisk vid tillsägelser av både Cilla (min hund), Bruttan (kompis hund) och oss. Nu har ni nog förstått att han går från att sova till 100% stress på millisekunder...


Vi jobbade på bestämt och konsekvent. Regler och personlig integritet för oss alla. Mest akut var morrandet. Så morrade han då ”föste” vi ner honom med våra kroppar, där gick det fort att fatta så han har inte morrat sen dess. Man frågar om lov innan man hoppar upp i soffan annars blir man nerföst, gick också fort att fatta. Vi åkte på kurs hos Åsa Tova Bergh i Sollefteå, även om det inte var så givande för Enzo just då så var det det för Emelie. Anmälde dom på kurs hos Hundens Hus men där insåg vi att han var inte redo för kurs med andra hundar utan det blev privata kurstillfällen.


Sen var det bilen. Han måste ju kunna åka bil då vi är aktiv och åker till skogen eller åker och spårar. Jag tänkte att det var nog bara att mängdträna så går det över Ack så fel jag hade...


Han hoppar in utan problem sen gräver han, rullar, biter, skäller och skriker. Vi provade positiv förstärkning, vattenflaska, kommando, skällhalsband med citronsprut, DAP mm ingenting fungerade, en gång tappade jag tålamodet och tog ordentligt tag i honom och det resulterade i de första ordentliga betten från honom. Jag har sett ut som ett misshandelsoffer i omgångar efter det.


En dag iakttog jag hela processen från det han ser bilen. Han attackerade den. Från det att han såg den var det bara ”döda bilen!” som gällde. Satte mig och funderade hur vi skulle tackla detta.... Det blev lugn träning av att bara vara några meter från bilen till att börja med, sen närmare med olika uppgifter för honom (cirkustrix) och Nu kan han gå förbi bilen utan att tappa kontrollen men han kan inte åka i den. På filmen är han rätt lugn, det kan vara 100 gånger värre vissa gånger.

Inomhus, kontaktmässigt (fysisk & ögon) och gå i koppel har han verkligen gjort enorma framsteg på. Men, detta Men, i vissa situationer går han verkligen in ett så ångestladdat svart moln att han blir direkt farlig och det går inte att bryta, hans hjärta bankar i 300 slag/min, ögonen rinner, han får röda ögonvitor och blir rödflammig runt ögonen och runt nosen och hela hans lilla kropp skakar. Det är då han hugger vilt omkring sig, jag har lärt mig var jag kan sätta händerna för att undkomma huggen men jag har aldrig blivit så misshandlad i hela mitt liv som av honom under dessa 4 månader vi haft honom.

Det är så fruktansvärt hemskt synd om honom när han blir så här blockerad, mitt hjärta brister av sorg varje gång.


I början trodde jag i mitt enfald att han bara var understimulerad men han är nu ordentligt stimulerad, kroppsligt och mentalt men skillnaden på honom då och nu är minimal i vissa situationer. Vi har i dagarna gjort en kemisk kastrering och han får lugnande i form av Tranquil varje dag, jag hoppas av hela min själ att han klarar av att gå över till rätta sidan av det stora svarta ångestmolnet. Den här underbara varelsen, arbetsvilliga, mysiga, ”älska mig”, se mig, lättlärda, smarta hunden har några månader till med oss om ingen förändring sker.

Jag blir så rosenrasande. För hans skull. För Emelies skull. För alla andra stackars valpar och hundar som måste utstå detta bara för människans pengabegär.

/Pierina & Emelie


Enzos fortsättning.

Casper och Nikita

Casper, omplacerad som blandras.

För inte så länge sedan, närmare bestämt 10 månader sedan, hämtade jag den gulligaste terroristen på denna jord. Hans namn var Cash och han döptes snabbt om till Casper. Han är av 100% blandras-material och har de mysigaste öronen i världen. Hans historia är sorglig, och fast han inte längre famlar i mörker skulle hans liv kunna vara så mycket ljusare.

Det hela började med att hans morfar blev hans pappa. "Uppfödarna" tyckte det var en bra idé med en far/dotter-parning. Kullen var ganska stor, 8 små valpar fick se insidan av en klädkammare. Sin klädkammare delade de med sin mor, sin far-morfar och en nakenhundsblandis. Att mata hundarna innebär att hiva in foderkulor till de tre vuxna hundarna och åtta valpar, en näve eller två torde räcka per dygn. Först blev tiken omhändertagen, då hon kallades ett mirakel som överhuvudtaget levde fortfarande. Idag mår hon inte bra, men hon mår bättre.

När valparna var nästan nio veckor hade bara en valp blivit såld, denna valp lider idag av grav demodex och bor hos en missbrukare. Det var den enda valpen som blev såld, för en dag stod polisen utanför dörren då de efter en längre tid beslutat att göra ett narkotikatillslag. Vad som mötte dem i vad de trodde skulle vara ett rum vill jag inte ens tänka på. I klädkammaren fanns 7 valpar, en tik och två hanar som allihopa var mer avföring än hundar.

Hundarna beslagtogs genast, och åkte till Norrköping hundcenter. De vuxna hundarna fick vila upp sig på Hundstallet i Stockholm och har idag ägare som bryr sig om dem och tillgodoser deras behov. Valparna fick en ödesdiger dom, man skulle göra allt man kunde, men förvänta sig att de straxt kommer dö. Som av ett mirakel, och genom mycket god vård, har alla sju valpar överlevt. Casper hamnade hos min bekanta men kunde inte stanna kvar där när familjens andra hund reagerade mycket kraftigt och negativt mot att han inte längre var valp. Det är här jag kommer in. Jag köper Casper för höftröntgen och veterinärundersökning. Denna veterinärundersökning gör att jag har bland de dyraste hundarna i Sverige. Jag har nämligen inte betalat klart på honom, eftersom veterinärundersökningarna och besöken inte vill ta slut. Tyvärr betalar Casper själv det högsta priset, men han håller humöret uppe. Ibland tror jag att han håller humöret uppe för att han vet att jag går sönder annars. Förmänskligande, jag vet. Ibland när jag har gett honom hans spruta så vill han inte lyfta på sig, för lyfter han på sig och springer iväg så visar han att det är obehagligt.

Casper har dåliga höfter, och resultatet på armbågarna (som vi väntar på i skrivande stund) lär inte vara bättre. Det här gör att Casper, som är blott två år gammal, ibland har svårt att ställa sig upp efter en sovstund eller om han stuttit stilla för länge. Han knäcker och knakar en del, men huruvida det har med lederna att göra eller är ett annat fel vet jag inte. Casper kliade sig lite när jag var och tittade på honom. Alla hundar kliar sig då och då, så det var ingenting jag uppmärksammande nämnvärt. De första veckorna hos oss kliade han sig en del. Nu började jag uppmärksamma detta, eftersom jag fått veta att inte två, utan tre av hans kullsyskon hade drabbats av demodex. (http://en.wikipedia.org/wiki/Demodex_canis)

Efter ca 3 veckor bestämde jag mig för att jag går till veterinären. Hans skrapprover var negativa (tack och lov) men här började karusellen. Förutom att han kliade sig var han mycket smutsig i sina öron, trots att vi rengjorde dem, han var aldrig fast och fin i avföringen utan var kletig, rinnig och gul. Hans andedräkt luktade som en död råtta och hans päls var frissig. Så vi bytte foder, till ett allergifoder, vilket inte fick honom att må bättre alls. Efter ungefär fem dagars konstant diarrée så bytte jag till ett färskfoder utan spannmål. Alla symptom, utom kliandet försvann. Ingen diarrée, slät och glansig päls, doftar gott och är ren i öronen samt att andedräkten bara luktar hundmun. Det enda som återstod var detta kliande, och efter många turer och många övertalningsförsök, fick jag äntligen veterinären att förstå att jag verkligen trodde det var atopier, något som man inte kan påverka genom ett foder för foderkänsliga hundar, bad i schampoo och så vidare.

För det får vi göra, vi får bada honom 1-2 gånger i veckan. Detta torkar ut hans hud en del, så han får även extra oljor i maten, för att hjälpa till att återfukta. Vi fick nyligen våra farhågor bekräftade. Mitt älskade hjärta är allergisk mot husdammskvalster, förrådskvalster och mögelsporer. Han får i dagsläget sprutor var femte dag, och vi är för tidigt i behandlingen för att kunna se om det ger resultat. Dessa sprutor, som inte bara kostar flera tusen kronor utan även är jätteläskiga för mig att ge, kommer inte bota hans allergier. Det går inte att bota allergier, man kan bara hoppas att han slutar klia sig och slipper problem med nosen och luftvägarna.

Caspers liv kommer inte att bli långt. Vi ska nu påbörja utredning om neurologiska besvär. Han har ryckningar i frambenen, och något jag misstänker är ofrivilliga ögonrörelser, samt att han har svårt att hålla balansen ibland när han kissar. Detta är bland de första symptomen på ataxi, något som Casper och alla hans släktingar är helt otestade för. Caspers syskon har alla dåliga leder, allergier, demodex, grova brister i mentaliteten och Casper är inte förskonad från den sista biten heller. Han är en mycket stressad pojke. Hans fixa idéer lägger sig på hög. Katter, bilar, små barn som gråter, att få åka buss, att gå till veterinären, människor (alla människor - alla!) och diverse småsaker. Han är glad, men han är för glad. Stressen leder till olater och överslagshandlingar. En del av dessa har blivit inlärda beteenden och det är svårt att träna bort något som hunden har "lärt sig själv". Dessa beteenden skapar mer stress och stressen skapar beteenden. Det är en ond cirkel som man inte kan påverka mer än hundens mentalitet tillåter. Caspers mentalitet tillåter tyvärr inte mycket.

Det är inte rätt att en hund ska behöva gå igenom alla dessa besök, tester, medicineringar, bad, sprutor, stressorer och specialbehandlingar. Det enda man kan göra för att stoppa det är att få stopp på blandrasaveln. Något som bara händer om det inte finns några köpare till de stackars valparna. Jag har ingenting annat att säga än att man aldrig, någonsin bör köpa en blandrasvalp och därmed bidra till den vidriga verksamhet det är.

/Nikita