Min älskade "Flurpa"

Diza föddes i oktober 2005.. nä vi ska gå tillbaka lite längre i tiden, innan vi kommer till den dagen. Vi börjar med Diza's mamma Nikita. 

Den nuvarande ägaren blev hennes tredje hem, och hon var bara 10 veckor när hon kom dit. Hon sades vara renrasig, med stamtavla, men den påstods ha slarvats bort. 

En tonårskille i en förort till Göteborg fick tag i Nikita och tog hem henne. Hans mamma ställde genast upp och hjälpte till med den lilla valpen. Dom verkar ha fostrat henne bra, hon var vän med deras andra hund (så länge hon levde) och de andra djuren i familjen, såsom kaniner. 

En dag, när Nikita var runt 2-3 år, parades hon med en hane som sades vara amstaff/ambull. Enligt uppgift i efterhand träffades dessa på en promenad, och parningen var allt annat än planerad. Båda ägarna tyckte varandras hundar var snygga, och så blev parningen av. 

Och så föddes Diza + syskon i oktober. Jag och min dåvarande sambo var helt omedvetna om att det krälade runt valpar i en valplåda några mil hemifrån, och vi hade inga som helst planer eller tankar på att en av dom skulle bo hos oss! 

Min sambo var den första att ta upp det, han ville att vi skulle skaffa hund. Jag hade ingen aning om någonting, men sa att jag ville ha en renrasig. Men jag visste egentligen inte varför.. det bara kändes bra. Vi kom överens om att det var en amstaff vi ville ha, vi visste inte något om rasens egenskaper, vi tyckte bara att dom vi hade träffat (blandraser av amstafftyp) var himla trevliga och fina. 

Bara några dagar senare ringer min sambo mig när jag jobbar och säger att han har hittat en annons med valpar på blocket. Dom var inte renrasiga, men han påstod att det var lång kö på en renrasig hund, så det orkade vi ju inte vänta på. 

Jag tyckte väl att han kunde ringa och fråga om vi kunde komma och titta på dom. Sagt och gjort, några timmar senare satt vi i bilen. 

"Vi ska träffa båda föräldrarna!" sa jag till min sambo.. ja det hade stått i annonsen att man skulle få det. Jag fortsatte mina krav: 

"Vi ska inspektera alla valparna, och föräldrarna, och om någon ser det minsta dålig ut så ska vi inte ha valp från den kullen!! Dessutom ska vi bara titta! Sen ska vi hem och fundera, och sedan kanske vi köper en valp."

En stund senare satt vi i valprummet, ett gäng rultiga valpar på 7 veckor och 4 dagar snubblade runt våra ben. Vi var väl fortfarande lite omtumlade över hur vår entré gick till. Nikita stod bakom en grind i vardagsrummet och betedde sig mycket oroväckande. Hon skällde och morrade konstant. Ägaren fick stänga in henne i ett annat rum, där hon skällde oavbrutet hela tiden vi var där. 

Ägaren satt i köket, vi i valprummet. Vi tittade på valparna, dom var bedårande allihopa! Ingen hade någon kal fläck, alla såg rena och friska ut. Diza kröp upp i mitt knä, trots att vi egentligen hade fått upp ögonen för en annan tik i kullen. 

Min sambo sa att vi skulle köpa henne.. jag vet inte hur det gick till, men där satt jag sen, med en ovaccinerad, ochippad blandrasvalp, som var yngre än 8 veckor i knät, på väg hem. 

Vi fick ringa min sambos jobbarkompis och låna matskålar och lite mat av honom, vi hade inte förberett någonting! 

Väl hemma ville hela sambons familj komma och hälsa på, och om jag minns det rätt så var det full rulle hela kvällen med folk som klappade och kramade på lilla valpmagen. Hon sov, och sov. 

På natten gnydde hon lite, men när jag klappade henne så somnade hon fort. Vi rumsrenhetstränade, ensamhetstränade och lekte med vår lilla familjemedlem. 

Lilla sockersöta Diza! 

Hon fick hänga med på både det ena och det andra under sin valptid.. vi festade en hel del, och hade ofta folk hemma på helgerna som drack. Det var hög musik och fulla människor. Diza charmade alla. 

Tiden gick, Diza växte och blev värre och värre! Hon lyssnade på min sambo, direkt när han sa Nej så slutade hon valp-bita på honom. Men inte med mig, hon blev bara sju resor värre och hon var ett rent helvete. Hon var bara 5-6 månader, men jag kunde inte hantera henne! 

Jag började läsa runt på nätet, och hittade ett forum där jag registrerade mig som medlem. 

Där inne skrev jag av mig, och bad om hjälp. Tipsen som kom var: "Omplacera henne, klarar du inte av henne nu så kommer du aldrig klara av den hunden. Det är ju bara en valp nu!" 

Jag blev så ledsen, skulle jag behöva göra mig av med henne? Men jag tog till mig de vettigare tipsen, de med konkreta råd, och slutligen lärde sig Diza att respektera mig. Det var en så härlig känsla! VI VANN! 

I och med att jag kom i kontakt med forumsvärlden så fick jag många nya vänner. Jag började gå på hundträffar och lära känna amstaffen som renrasig hund. Jag trodde Diza var rastypisk, jag presenterade henne som amstaff när folk frågade.. jag insåg snabbt skillnaden på en renrasig amstaff och Diza. 

Diza var en nervöst lagd hund, hon hade lätt till stress och var inte helt pålitlig i alla situationer. Jag gjorde så gott jag kunde med henne.. men hennes grundmentalitet var dålig och min kunskap räckte inte till. 

Vi kämpade i många år, och till slut kändes det som om vi hade hittat rätt! Hon var så härlig att ha och göra med, hon lyssnade bra på mig, hon kunde vara lös på fler ställen än någonsin tidigare, hennes stress var densamma, men jag tillät inte henne att göra de saker som stressade henne. 

Men så en dag hände något konstigt. Jag och en vän stod och pratade, en främmande kvinna kommer och ska passera oss. Diza satt vid min sida och verkade inte bry sig alls om kvinnan, förrän hon var ganska nära, då kastade hon sig mot henne. Vad hon tänkte göra vet jag inte, men det chockade mig! 

Några månader senare hamnade hon i slagsmål med en annan tik, och efter detta blev hon mindre pålitlig mot andra hundar. Hon började till och med gräla med en hund som hon tidigare hade haft en otroligt sund relation till.. 

Jag valde att kastrera henne, något jag planerat mycket länge. Operationen gick bra, och såret läkte fint. 

Sommaren som följde innebar många förändringar i Diza's mentalitet, hon förändrades i beteende mot andra människor. Hon gjorde ännu ett allvarligt utfall mot en person, och hon såg ut att misstro varenda människa som kom för nära. Hon sänkte huvudet och tittade på dom underifrån och morrade. Jag undvek alla situationer som kunde bli jobbiga för henne, men hennes beteenden blev bara värre och värre. Mot slutet av sommaren kunde hon inte ens gå utanför vårt hus utan att hon betedde sig konstigt, hon attackerade ett staket en gång, en annan gång utmanade hon en buske. 

Hon var tidigare med på jobbet, men denna sommaren slutade jag att ta med henne dit, då en hundvan arbetskamrat berättade för mig att hon hade betett sig mycket lömskt mot henne. 

Under sommaren träffade jag Nikita för första gången någonsin. Allt mitt hopp om att Diza någonsin skulle kunna bli bra försvann då, jag såg så mycket likheter mellan de två att jag förstod att Diza's beteenden var nedärvda. 

I september kontaktade jag en veterinär för rådgivning. Jag förklarade allt, så ingående jag kunde, och hon sa att det lät som en osäker hund som blivit för osäker. Det hade "slått över", så att säga. Veterinären sade att det som kunde göras var att ge Diza medicin mot depressioner, i hopp om att det skulle få henne att må bättre. Jag vägrade! 

Efter ett långt samtal bokades en ny tid för avlivning. 

Jag hade planerat att bli grå tillsammans med Diza, vi skulle bli gamla ihop (även om jag visste att det var omöjligt), och jag kunde inte se mitt liv utan henne. Men hela den sommaren var så himla jobbig, för min Diza var borta. Hon försvann redan våren innan, när hon började förändras. Jag vet inte hur många gånger jag sörjde min gamla Diza, så när avlivningen väl var gjord så kändes inte sorgen så stor. Jag hade redan tagit farväl, och accepterat att min gamla Diza inte fanns längre. 

Det var ett avslut för en hund som mådde dåligt, jag tror det var en lättnad för Diza att slippa det liv hon levde. Jag vill tro det. 

Saknaden över min gamla Diza är enorm, hon har betytt så otroligt mycket för mig, och hon var verkligen en hund på miljonen. Alla som lärde känna henne håller med. Hon var mycket charmig och rolig, hon hade ett otroligt sätt som fick de flesta att skratta. 

Min älskade vän, Diza, Flurpan, Flizan, WappiFliiz, Surläpps-Diza.. min älskade, älskade skithund. 

2005-2009


/Paula