En vanlig uppfödare.

Första kullen.
Man hade fått in en amstaff. Detta sade man i alla fall. Faktum var att hunden mer såg ut som en blandning av schäfer och amstaff men det låtsades man inte om. Vi kan kalla denna tik Leya.

Leya var ung när hon parades. För ung enligt lag men eftersom hon var oregistrerad fanns inget skydd för henne, man kunde inte bevisa att hon var för ung. Hanen till kullen spelade inte så stor roll. Man hade spanat in en hane och när Leya löpte gick man helt sonika och ringde på hos hanhundens ägare.  Man fick nej där både när det gällde amstaffhanen men även en pitbullhane man träffade för första gången.  Istället fick man vända sig till blocket och där fick man genast napp, en stor "amstaff"-hane blev fadern till denna kull som såldes som renrasiga amstaffs.
Hur det gick för denna kull förtäljer inte historen. Relativt bra gissar jag. Hundhemmen tröt inte lika mycket som i dag.

Tiden gick och man fick tag i en rednose. Även denna hävdade man stenhårt var renrasig. Red boy-linjer skulle hon ha. Valpplanerna fanns redan där. Pappan till denna kull blev en hane från första kullen. Detta berättade man och visade bilder på parningen men allt eftersom tiden gick ville man ju väldigt gärna sälja valparna som pitbulls och så blev det till slut. Man nekade att valpen var pappan och hävdade att det var en pitbull som man självklart inte kunde peka ut.
Denna kull var lite svårsåld. Valparna var jobbiga och man lånade ut dem hit och dit till den som var lite valpsugen för stunden. Den som saknade sin avlidna hund, den bara ville gosa lite valp, vem som helst.  Till slut var man av med alla valpar. Några hämtades tillbaka och såldes om, anledningen var att man inte skötte avbetalningarna som man skulle.

Några av dessa valpar fick bra hem. Andra började sin resa med att fara runt. Mentaliteten på dessa hundar var fruktansvärd. Hög stress, rädslor och nervositet. Vissa hundar hann bli ett år, andra två innan de somnade in, några lever än. Det fanns inget man kunde göra för dem.  De hade mentaliteten och genetiken emot sig.

Leya får somna in. Hon har ont säger man. Stamtiken blev endast tre år gammal.

Sen var det dags för ytterligare en parning tyckte uppfödaren. Rednose-tiken blev det igen. Denna gång med en "pitbull"-hane, en stor blandras. Valpkullen blev ren jackpot. Massa rednose-valpar och dessa såldes som renrasiga pitbulls. Seriösare hem fanns knappt vid denna tidpunkt. Den som hade pengar fick en valp. Man sålde bland annat en valp till en familj man sett halvt slå ihjäl en schäfer. Denna valp hann få en hel del stryk innan han fick ett nytt hem där han idag har det bra.
Flera av valparna hade vid ett halvårs ålder haft flera hem.

Tre kullar senare hoppas jag att historien nåt sitt slut men jag misstänker att så inte är fallet. Uppfödaren har tjänat enorma summor pengar, speciellt då hon hämtat tillbaka och sålt om flera av valparna. Dessutom tar hon inga små summor för hundarna. Hon säljer dem gärna på avbetalning. Köparen fyller hon med lögner om hur hon har rätt att hämta valpen vilket gör att de betalar men även de som betalat och blivit av med valpen vågar inte göra nåt åt saken.
Djurskyddet har kontaktats och godkänt uppfödaren trots att hundar burhålls och avföring hittas inne.
Även ekonomiskt bistånd har blivit upplysta då uppfödaren varje månad hämtar sin vanliga inkomst där. Trots hembesök och vittnesmål kan inget bevisas. Valparna säljs ju på avbetalning eller med kontanter.
Eftersom uppfödaren varken avmaskar eller chippar valparna har hon i runda slängar tjänat 300 000 i svarta pengar på hundarnas bekostnad.

Det här är ingen unik historia. Såhär ser det ut för många av de blandrasavlare vi har. De är trevliga och framstår som kunniga. Vad man aldrig får glömma är att det finns en stor baksida och att blandrashundar lever totalt oskyddade.

Ditt val påverkar.

BLANDRASAVEL - TILL VILKET PRIS?

Jag kan inte komma på en enda god anledning till att idag ta valpar efter sin oregistrerade pitbull-blandis. Jag ser flertalet personer som dagligen planerar/väntar el. har pitbull/amstaff/rottis blandningar av sina hundar. Det känns så tungt i hjärtat att dessa personer som säger sig älska sina hundar utsätter sin älskade hunds valpar för hysterin och rashetsen mot dessa fantastiska djur i samhället.

Jag jobbar idéellt med omplacering utav hundar, och i min verksamhet så kommer det många hundar av denna blandning in i mitt liv. De flesta råder jag till avlivning. Dessa hundar är många gånger vanvårdade, aggresiva, stressade, otyglade och sönderavlade. Hur många av er som avlar på era blandrashundar vet om dess bakrund? Hur många HD/AD röntgar sina hundar, ett vanligt problem bland pitbull, amstaff, rottis bl.a. Hur många utför mentaltest på sina hundar och hur många vet hur HD/AD och mentaliteten ser ut bakåt i generationerna av sin hund? Detta är kriterier som är nödvändga i Rottis, Amstaff aveln idag, pitbullaveln har ett fantastiskt uppfödardiplomering som alla rediga och riktiga pitbulluppfödare ansöker om. Hur många blandisuppfödare bryr sig om avkommorna av sina djur? Jag har inte träffat en enda.

Många gånger hör jag "uppfödaren" säga: "Det är jättemånga som vill ha valpar från min hund! Alla har praktiskt taget redan hem!" Jättefint om det i verkligheten skulle fungera så. Tyvärr gör det inte det. Många gånger så ångrar sig "de självklara valpköparna" sig när valpen är leveransklar, och om de inte ångrar sig då så brukar hunden oftast placeras om/avlivas vid könsmognaden eftersom ägaren då anser att "hunden har blivit knäpp i huvudet" och bara bråkar. Sorry, men att en hund bråkar och försöker ta över rangen är ett sunt och vanligt beteende hos en ettårig hund.

En fråga: Hur många seriösa, hundkunniga och raskunniga hundspekulanter med intresse av lydnad/bruks träning finns det som vill köpa en hund utan papper, utan "garantier" om HD/AD och mentalitet i bakåtstigande led? Jag känner inte många. Dessa hundar (inte alltid såklart, det finns många bra pb/amstaff ägare som är seriösa) hamnar oftast i orätta händer. Någon som tycker att valpen är söt, någon som tycker att rasen är ball, eller någon som av någon anledning väljer att skaffa sig hund i rent impulsivtänkande. Dessa personer har ingen raskunskap, ingen brukserfarenhet, dessa personer tycker att det är ballt att visa upp sin fräcka "Pitbull" för att få respekt. Dessa hundar hamnar i en omplacerings cirkus utan dess like, dom vandrar runt bland "kompisar" och lever på dåligt hundfoder, med rastningar på bakgården och uppfostringsmetoder som inte hör hemma på denna jord. Jag vet, jag lever med dessa hundar. Jag har sett dem, jag har gråtit över dem.

Jag kommer här att ta ett exempel. Min älskade lille Nalle, det är en produkt av oseriös avel, okunskap av ägaren och ointresse av hundens fysiska och psykiska hälsa. Jag hämtade Nalle, som då hette Canibal, på Göteborgs tågcentral en dag i mars. Med mig hade jag en väninna, Eva. Eva som annars är reserverad mot hundar av denna typ hade tidigare fått en chock då hon sovit hos en gemensam vän en helg och då delat säng med hennes renrasiga Pb tik, som är den goaste Pb som gud skapat. Nu var hon inte lika reserverad, och intresserad av att följa med. Nalle kom och hans sorgliga uppsyn var henne för mycket. Han hade sår som blödde i ansiktet och var i ett ur uselt skick. Han var lugn och snäll, han charmade oss båda. Hon döpte den svarta lille Pb´n till Nalle. Nalle sattes i en av mina jourhem, då vi utredde honom fysik för de skador och eksem han hade. Vi sökte i dunklet efter härstammning och fick upp ett rätt säkert bevis om härkomst, blandras mellan reg. Pb och oreg. Pb fr. Kroatsien. Vi upptäckte att han blivit kampad mot, han hade dock ej varit kapabel att försvara sig eftersom hans hörntänder var avfilade. Han hade gått med utslag och eksem i 4 år av sitt 5 åriga liv, utan att få vet. vård. Han var oförsäkrad, åt dåligt hundfoder, hade knappt något koppel och halsband och dessutom var han väldigt strykrädd. Hade blivit biten, tydliga huggmärken fanns på kroppen och han såg väldigt anskrämlig ut. Nalle led även av separationsångest och klarar ej att vara ensam i en minut ens. Eftersom han var oförsäkrad kostade hans vet.vård uppåt en 10.000:- och även om vi utförde biopsi, hudskrap vävnads prover, allergitest och blodprover så fann vi inga fysiska fel. Vi började leta alternativa svar. Och fann ett som vi idag med stor sannorlikhet kan diagnosera honom till, stress-symtom: Klåda. Han har aldrig haft en trygg plats, ett hem under längre tid eller fått leva ett stabilt hundliv med den omsorg, aktivering, kärlek och vård som en hund behöver. Och vart hittar man en person som under dessa omständigheter kan ta sig an en hund som honom? En person med hundkunnighet, med ekonomin för ev. vet.vård, med ett stabilt liv med fasta rutiner, en trygg miljö utan barn/hund/katt, bruksintresserad och som dessutom har kunskap och viljan att klara av hans återkommande eksem. En person som också är villig att köpa en hund som ej går att fullförsäkra eller träna i SBK/ställa el. få stöd via SKK.Vi letade utan vidare resultat. Vem vill ha en hund som ser ut som en nyss hemkommen stympad soldat, med ett utseende som ger mer respekt än King Kong? Vi var rådvill och gjorde ett beslut om avlivning... Då hittade vi henne, underbara härliga Emma. Hon öppnade sin dörr och fylld med kärlek tog hon sig ann den hund hon ansåg ödet fört till henne. Idag går Nalle på alternativa behandlingar för sina stressrelaterade utslag, han har en matte som älskar honom över allt annat i världen och som inte ser till hans skräckinjagande yttre utan Nalles fina inre egenskaper. Solskenshistoria. Dessa vardagshjältinnor finns det mycket få utav skall ni veta. Mycket mycket sällsynta är dessa vackra violer som älskar djuret för sin själ.

De flesta hundar i Nalles situation har blivit nedsövda, för hellre det än att ännu en gång hamna i felaktiga händer. Och tyvärr mina vänner, detta är ett öde som många hundra hundar av dessa blandraser hamnar i varje år i Sverige. Jag får ca 15-20 samtal/mail i månaden om Pb/Amstaff/rottis blandisar, utav dessa blir tyvärr 80% avlivade p.g.a dålig genetik eller förbrukat förtroende för människan/vanvård el. omplacerade till mindre lämpliga hem för att oavbrutet flyta runt i omplacerings-cirkusen. Tro mig, jag som privatperson gör vad jag kan för att finna lämpliga lösningar för dessa hundar. Men, lämpliga hem för dessa vanvårdade & missanpassade hundar är svåra att finna. Tyvärr avsäger sig alla större omplaceringsförmedlingar pitbulls, amstaffblandningar och många typer av rottisblandningar. T.o.m hundstallet i Stockholm tar endast emot fåtalet polisomhändertagna hundar, aldrig en privatpersons lidande pb/amstaff. Det finns ingenstans att vända sig om man får en problemhund på halsen...

Så varför ta en kull på din hund, varför lämna ut din hund i avel? Finns det inte tillräckligt med lidande, oplacerbara och vanvårdade hundar av denna blandning i Sverige? Varför medverka till ännu ett antal? För oavsett vad det är för hund du avlar så kan du aldrig någonsin garantera, eller bli garanterad att denna hund finner mest lämpliga hem med den vård och omsorg den behöver. Risken är faktiskt större att en oreg Pb hamnar i ett mindre lämpligt hem än en Papillon, det är bara att inse fakta. Så snälla snälla, tänk efter. Det är tyvärr inte en perfekt värld vi lever i. Kan det vara så viktigt att ta valpar på din hund, eller få en avkomma efter din hund att du offrar de övriga djurens välbefinnande?

Gör en insats istället: Slå bort dina tankar på aveln och satsa på att hjälpa en behövande hund istället?! För jag lovar, det cirkulerar många fler hundar i ditt tycke och smak runt dig än du anar.

Tack för ordet.
Rebekah Johansson

Publicerad på pitbull.se 2004-01-02






Rebekah Johanssons minnesfond
PG 14 83 23 -9.
Märk betalningen Rebekah Johansson, pengarna kommer gå till "svårplacerade raser".http://www.djurskyddetmalmo.se/

Emma och Tette

 Boxer/amstaff, endast en av sex syskon lever idag. 

Emma föddes den 26 juni -05 och det lilla jag vet om hennes "valpdom" är att hon gavs till sin pappas ägare som betalning för parningen och hon blev hans dotters hund. När dottern efter bara några månader inte kunde ha kvar henne hamnade hon hos Pjäsens Hundhem och fick bo i jourhem, efter ett tag fick tag där fick hon ett nytt hem. Tyvärr var inte det hennes sista hem, hon fick flytta därifrån, med anledning att hon inte gick ihop med barnen, vilket jag sen fick höra egentligen var skilsmässa, och senare fick jag höra att hon gjort oprovocerade utfall och nafsat efter deras bebis när han kom i krypåldern. Hade jag fått veta det tidigare hade kanske saker och ting blivit annorlunda... Jag är av tanken att oprovocerade utfall är inte sunt, och jag undrar varför man skickade det problemet vidare istället för att avsluta problemet där och då...

Men det är inte det jag vill berätta om.

Hon hamnade i ett nytt jourhem efter ungefär ett år i sin nya familj.  Det jourhem hon var i innan hon flyttade till mig är en historia för sig, men för att Rebekah, grundare av Pjäsens Hundhem, ens skulle få ut Emma fick hyresvärd tillkallas för att låsa upp lägenheten jourhusse varit vräkt ifrån i tre månader. Emma var uttorkad men mådde bra och ett dygn senare hade hon landat hemma hos mig.

Jag var helt inställd på att bara vara ännu ett jourhem och tänkte bara på henne som en jourhund som förhoppningsvis snart skulle flytta till ett eget hem. Så blev det inte riktigt, för jag blev kär i denna fantastiskt glada matvrak till hund och kunde inte med att släppa iväg henne.. Så hon fick stanna hos mig. Snäll, barnkär och funkade med katter hade jag hört. Snäll var hon nog, mot dom flesta, men inget annat stämde.

Tiden gick och visst tyckte jag det var lite obehagligt när hon nafsade efter en tant på tunnelbanan, men hon var ju trängd. När hon bet en väldigt berusad man på stationen en tid senare hittade jag en förklaring till det också. Den gången hon oprovocerat började hoppa och nafsa efter en mans ansikte efter att snällt hälsat på honom, ja den gången hittade jag också en ursäkt till. Att hon blivit trängd, att hon var lite osäker, han kanske påminde om någon, vad vet jag.

Jag började hålla henne borta från folk jag visste att hon kunde reagera på. Jag visste samtidigt att jag kanske gjorde problemet värre, men det fanns ingen anledning till hennes beteende så frågan är om jag kunde göra det värre, eller bättre.
Hon hade svårt för barn, många män, äldre människor och jag vågade inte låta någon annan än mina närmsta vänner gå ut med henne, som visste att hon var lite speciell. Lite speciell, det var så jag valde att säga. Mommys little special monster

För strax över ett år sen, flyttade jag ifrån min sambo och bosatte mig ensam med min fina vän. Jag tänkte att nu kanske saker kan bli bättre för henne, för det var mycket spring innan, jag var sambo, han hade en hund och ett barn och det var kompisar där och sprang. Äldre barn var ofta inga problem för Emma, men vi höll koll och ofta fick hon vara på sovrummet, med kompostgaller istället för stängd dörr, om det var "fel barn" på besök.

Som sagt, jag flyttade och tänkte att saker skulle bli bättre.
Bodde tillfälligt hos en vän i hennes lilla lägenhet med hennes hund och tyvärr var inte den vistelsen bra för Emma, det var stressigt och inte alls som jag velat den skulle bli, för hennes skull.
Efter ett tag fick vi vårat eget och hade nära till skogen och Emma fick vara lös varje dag och levde loppan. Men hon var inte sig själv. Hon hade försökt bita min väns bror, försökt bita min systers bästa vän och vid ett tillfälle försökte hon bita mig. Även om jag kunde se ångesten hos henne efter varje tillfälle, så var det inte ett accepterat beteende. Hon var en så väl fungerande hund i allt annat att det fanns inte att hon skulle ha ont, eller ha synfel eller något annat fysiskt fel. Hon var lydig, älskade att röra på sig och jobba, hon var inte nervös eller lättstressad, kunde vara själv hemma, magen tålde allt nästan, fungerade med de flesta hundar och var en väldigt sund hund i huvudet, förutom mot människor. Hon vaktade aldrig sina ben mot människor, aldrig någonsin, och ändå försökte hon bita min väns bror när han kom och ville klappa, som hon ändå hade träffat innan och viftat på svansen och pussat på. Hon började göra utfall mot barn och visade tydligt på varje promenad att hon inte tyckte om dom barn vi mötte. Inomhus blev hon mer och mer känslig för ljud och slappnade inte av.

En måndag tog jag beslutet, ihop med min ex-sambo om att hon skulle få somna in. Jag klarade inte av tanken på att min fina underbara bästa vän skulle få somna och jag grät och grät precis som jag gråter nu, och till slut bestämde vi att min ex-sambo fick vara den som tog henne till veterinären och fick vara med i hennes sista stund.
Går inte en dag jag inte saknar min vackra ängel som var min värld. Men jag fick inse att jag kunde inte vara egoistisk fram till den dagen ett barn kom för nära. Jag kunde inte vara egoistisk till den dagen hon kunde förstöra ett barns liv.

/Tette

En valpkull.

"En liten saga om en valpkull som rört mig djupt, en kull "renrasiga PitBull terriers" (så inga missförstånd dyker upp: blandrashundar, sålda som Apbt.). En saga som säkerligen inte är unik, men väl värd att uppmärksamma."
/Rebekah

Lite fakta:

• Valparna lämnade inte uppfödaren då han ville ha för mycket pengar för dem vägrade släppa dem utan full betalning. 
• Myndigheterna gjorde två besök när det fanns fem hundar kvar, första oanmält då han fick en tillsägelse om att städa upp bajs och kiss och inte ha hundarna fastbundna i olika delar av lägenheten. Andra gången ringde dom ett par timmar innan så när miljö och hälsa kom dit hade uppfödaren städat upp hundarna var lösa i olika rum. Då tyckte myndigheterna att det inte fanns något speciellt att anmärka. 
• Miljö och hälsa erkände sedan att dom inte ens tagit i hundarna utan bara gått runt dem och ansåg att dom via en överblick hade ett drägligt liv. Men när hundarna väl var därifrån kunde dom i samtal till oss erkänna att dom hade haft möjlighet att sätta stopp för detta långt tidigare men inte vågar eftersom dom förlorat liknande fall i rätten tidigare och så var ju ägaren tungt kriminellt belastad. 

Jackie och Maria

Det hela började för ca 6 månader sen..
Jag hade för ett tag sen blivit av med en hund jag haft från en person som just då inte kunde ha sin hund, det vart min bästa vän.
När jag blev av med den hunden så mådde ja så himlans dåligt, aldrig mått så förut och det uppmärksammade min mamma och dom omkring mig. Jag blev kompis med Emma och hennes man och dom följde med mig till en person som dom visste behövde fodervärd eller om det va halvfodervärd till deras bullmastiff tik på ca 2 år, hade henne under någon dag, dom kom ut med henne till stallet allt gick toppen bra men de va ingen hund för mig.

Sen fick ja träffa en pitbull/amstaff hane på nått år som verkade hur mysig som helst och de va så bra för dom som ägde hunden bodde inte långt bort alls så vart ju att ja va hundvakt ibland innan ja skulle bestämma mig. Tills hon sa vad han kostade i månaden, han hade problem med magen och ögonen så veterinären skulle man få besöka, jag som just då inte visste så mycket som jag vet nu om hundar och deras "problem" tackade nej till att ta den hunden... 

Sen gick det några dagar och ja får ett MMS med en bild på en jätte fin tik som behövde akut omplaceras, fick veta att allt som behövdes med henne var att man skulle tvätta henne med special schampoo ca 2 ggr veckan.
Fick komma hem till personen som hade hunden just då och fick sätta mig i soffan, sen hör jag hur någonting rusar in i varsagsrummet och kollar runt snosar på ALLT och ville busa, där såg jag min livskamrat springa in för första gången...

Dagarna gick och ja kunde inte tänka mig allt som skulle komma ske..

Jackie's ägare var en tjej som bodde i Gnesta en rätt bra bit från där ja bor, hon hade gjort upp ett köpekontrakt mellan sig och personen som hade Jackie i någon dag innan jag hämtade henne. I det kontraktet hade som gjort upp att inbetalningen skulle ske ett visst datum, det datumet va någonstans omkring mitten av månaden o ja hade inte 3000 förens i slutet.
Först gick det bra att jag och ägaren gjorde en avbetalningsplan 1000 kr i 3 månader, men sedan på nått sett ångrade hon sig och hotade med att hämta Jackie unde helgen som jag jobbade, då vi skickat in de första tusen kronorna.
Jag stod på jobbet och skakade o grät, såhär höll de på tills hon fått sina pengar.

Sen började ja fokusera mer på varför hon kliade sig så pass mycket, och vad för foder hon skulle äta.
När hon kom till mig hade hon sår på både mage och ben efter kliandet och naggandet, hon hade ingen päls på kanterna på öronen. Tyckte så synd om henne, och med min okunskap så tog ja hjälp av andra, testade eukanoba sensetive skin, men det fodret åt hon inte, sen testade jag Britt care ett foder för bra hud med, det åt hon inte heller sen fick hon samma foder som jag fick med när jag fick henne doggy ett skitfoder för en foderallergi hund.

Frågade förra ägaren och hon som fött upp valparna om vad de kunde va hon va allergisk mot. 

Skulle fått hennes sjukjournal som förra ägaren lovat ge mig efter sista inbetalningen, men som förutspått så fick ja den inte, gick till vet för att kolla Jackie's öron då det såg infekterat ut, och fick recept på kortison ( tror ja de hette).

Hämtade aldrig ut det då ja skulle enligt vet på använda det tills de försvann eller livet ut, satte istället på lite vaselin och hennes öra blev bättre..Efter många om och men så har jag nu hittat hennes foder som hon tål, Precept sensicare. Hon har lagt med av att klia och mår så mycket bättre. Öronen är fina, pälsen är fin, tänk om förredetta ägaren kunde försökt kollar foderallergi, då hon hakat upp sig på att det var rent svamp som Jackie haft o badat henne i ca 6 månader..

Nu har vi kört precept i ca 3 månader snart och vi fick tillsätta färskfoder då hon gick ner nått kilo .

Vi fortsätter vårat lilla resa och hoppas att hon stannar kvar hos oss, vi kommer jobba med detta och hoppas att det försvinner helt. :)

/Jackie och Maria

Jackie och Maria fortsättning.

Min älskade "Flurpa"

Diza föddes i oktober 2005.. nä vi ska gå tillbaka lite längre i tiden, innan vi kommer till den dagen. Vi börjar med Diza's mamma Nikita. 

Den nuvarande ägaren blev hennes tredje hem, och hon var bara 10 veckor när hon kom dit. Hon sades vara renrasig, med stamtavla, men den påstods ha slarvats bort. 

En tonårskille i en förort till Göteborg fick tag i Nikita och tog hem henne. Hans mamma ställde genast upp och hjälpte till med den lilla valpen. Dom verkar ha fostrat henne bra, hon var vän med deras andra hund (så länge hon levde) och de andra djuren i familjen, såsom kaniner. 

En dag, när Nikita var runt 2-3 år, parades hon med en hane som sades vara amstaff/ambull. Enligt uppgift i efterhand träffades dessa på en promenad, och parningen var allt annat än planerad. Båda ägarna tyckte varandras hundar var snygga, och så blev parningen av. 

Och så föddes Diza + syskon i oktober. Jag och min dåvarande sambo var helt omedvetna om att det krälade runt valpar i en valplåda några mil hemifrån, och vi hade inga som helst planer eller tankar på att en av dom skulle bo hos oss! 

Min sambo var den första att ta upp det, han ville att vi skulle skaffa hund. Jag hade ingen aning om någonting, men sa att jag ville ha en renrasig. Men jag visste egentligen inte varför.. det bara kändes bra. Vi kom överens om att det var en amstaff vi ville ha, vi visste inte något om rasens egenskaper, vi tyckte bara att dom vi hade träffat (blandraser av amstafftyp) var himla trevliga och fina. 

Bara några dagar senare ringer min sambo mig när jag jobbar och säger att han har hittat en annons med valpar på blocket. Dom var inte renrasiga, men han påstod att det var lång kö på en renrasig hund, så det orkade vi ju inte vänta på. 

Jag tyckte väl att han kunde ringa och fråga om vi kunde komma och titta på dom. Sagt och gjort, några timmar senare satt vi i bilen. 

"Vi ska träffa båda föräldrarna!" sa jag till min sambo.. ja det hade stått i annonsen att man skulle få det. Jag fortsatte mina krav: 

"Vi ska inspektera alla valparna, och föräldrarna, och om någon ser det minsta dålig ut så ska vi inte ha valp från den kullen!! Dessutom ska vi bara titta! Sen ska vi hem och fundera, och sedan kanske vi köper en valp."

En stund senare satt vi i valprummet, ett gäng rultiga valpar på 7 veckor och 4 dagar snubblade runt våra ben. Vi var väl fortfarande lite omtumlade över hur vår entré gick till. Nikita stod bakom en grind i vardagsrummet och betedde sig mycket oroväckande. Hon skällde och morrade konstant. Ägaren fick stänga in henne i ett annat rum, där hon skällde oavbrutet hela tiden vi var där. 

Ägaren satt i köket, vi i valprummet. Vi tittade på valparna, dom var bedårande allihopa! Ingen hade någon kal fläck, alla såg rena och friska ut. Diza kröp upp i mitt knä, trots att vi egentligen hade fått upp ögonen för en annan tik i kullen. 

Min sambo sa att vi skulle köpa henne.. jag vet inte hur det gick till, men där satt jag sen, med en ovaccinerad, ochippad blandrasvalp, som var yngre än 8 veckor i knät, på väg hem. 

Vi fick ringa min sambos jobbarkompis och låna matskålar och lite mat av honom, vi hade inte förberett någonting! 

Väl hemma ville hela sambons familj komma och hälsa på, och om jag minns det rätt så var det full rulle hela kvällen med folk som klappade och kramade på lilla valpmagen. Hon sov, och sov. 

På natten gnydde hon lite, men när jag klappade henne så somnade hon fort. Vi rumsrenhetstränade, ensamhetstränade och lekte med vår lilla familjemedlem. 

Lilla sockersöta Diza! 

Hon fick hänga med på både det ena och det andra under sin valptid.. vi festade en hel del, och hade ofta folk hemma på helgerna som drack. Det var hög musik och fulla människor. Diza charmade alla. 

Tiden gick, Diza växte och blev värre och värre! Hon lyssnade på min sambo, direkt när han sa Nej så slutade hon valp-bita på honom. Men inte med mig, hon blev bara sju resor värre och hon var ett rent helvete. Hon var bara 5-6 månader, men jag kunde inte hantera henne! 

Jag började läsa runt på nätet, och hittade ett forum där jag registrerade mig som medlem. 

Där inne skrev jag av mig, och bad om hjälp. Tipsen som kom var: "Omplacera henne, klarar du inte av henne nu så kommer du aldrig klara av den hunden. Det är ju bara en valp nu!" 

Jag blev så ledsen, skulle jag behöva göra mig av med henne? Men jag tog till mig de vettigare tipsen, de med konkreta råd, och slutligen lärde sig Diza att respektera mig. Det var en så härlig känsla! VI VANN! 

I och med att jag kom i kontakt med forumsvärlden så fick jag många nya vänner. Jag började gå på hundträffar och lära känna amstaffen som renrasig hund. Jag trodde Diza var rastypisk, jag presenterade henne som amstaff när folk frågade.. jag insåg snabbt skillnaden på en renrasig amstaff och Diza. 

Diza var en nervöst lagd hund, hon hade lätt till stress och var inte helt pålitlig i alla situationer. Jag gjorde så gott jag kunde med henne.. men hennes grundmentalitet var dålig och min kunskap räckte inte till. 

Vi kämpade i många år, och till slut kändes det som om vi hade hittat rätt! Hon var så härlig att ha och göra med, hon lyssnade bra på mig, hon kunde vara lös på fler ställen än någonsin tidigare, hennes stress var densamma, men jag tillät inte henne att göra de saker som stressade henne. 

Men så en dag hände något konstigt. Jag och en vän stod och pratade, en främmande kvinna kommer och ska passera oss. Diza satt vid min sida och verkade inte bry sig alls om kvinnan, förrän hon var ganska nära, då kastade hon sig mot henne. Vad hon tänkte göra vet jag inte, men det chockade mig! 

Några månader senare hamnade hon i slagsmål med en annan tik, och efter detta blev hon mindre pålitlig mot andra hundar. Hon började till och med gräla med en hund som hon tidigare hade haft en otroligt sund relation till.. 

Jag valde att kastrera henne, något jag planerat mycket länge. Operationen gick bra, och såret läkte fint. 

Sommaren som följde innebar många förändringar i Diza's mentalitet, hon förändrades i beteende mot andra människor. Hon gjorde ännu ett allvarligt utfall mot en person, och hon såg ut att misstro varenda människa som kom för nära. Hon sänkte huvudet och tittade på dom underifrån och morrade. Jag undvek alla situationer som kunde bli jobbiga för henne, men hennes beteenden blev bara värre och värre. Mot slutet av sommaren kunde hon inte ens gå utanför vårt hus utan att hon betedde sig konstigt, hon attackerade ett staket en gång, en annan gång utmanade hon en buske. 

Hon var tidigare med på jobbet, men denna sommaren slutade jag att ta med henne dit, då en hundvan arbetskamrat berättade för mig att hon hade betett sig mycket lömskt mot henne. 

Under sommaren träffade jag Nikita för första gången någonsin. Allt mitt hopp om att Diza någonsin skulle kunna bli bra försvann då, jag såg så mycket likheter mellan de två att jag förstod att Diza's beteenden var nedärvda. 

I september kontaktade jag en veterinär för rådgivning. Jag förklarade allt, så ingående jag kunde, och hon sa att det lät som en osäker hund som blivit för osäker. Det hade "slått över", så att säga. Veterinären sade att det som kunde göras var att ge Diza medicin mot depressioner, i hopp om att det skulle få henne att må bättre. Jag vägrade! 

Efter ett långt samtal bokades en ny tid för avlivning. 

Jag hade planerat att bli grå tillsammans med Diza, vi skulle bli gamla ihop (även om jag visste att det var omöjligt), och jag kunde inte se mitt liv utan henne. Men hela den sommaren var så himla jobbig, för min Diza var borta. Hon försvann redan våren innan, när hon började förändras. Jag vet inte hur många gånger jag sörjde min gamla Diza, så när avlivningen väl var gjord så kändes inte sorgen så stor. Jag hade redan tagit farväl, och accepterat att min gamla Diza inte fanns längre. 

Det var ett avslut för en hund som mådde dåligt, jag tror det var en lättnad för Diza att slippa det liv hon levde. Jag vill tro det. 

Saknaden över min gamla Diza är enorm, hon har betytt så otroligt mycket för mig, och hon var verkligen en hund på miljonen. Alla som lärde känna henne håller med. Hon var mycket charmig och rolig, hon hade ett otroligt sätt som fick de flesta att skratta. 

Min älskade vän, Diza, Flurpan, Flizan, WappiFliiz, Surläpps-Diza.. min älskade, älskade skithund. 

2005-2009


/Paula

Rebekah Johansson

Man kan inte med ord beskriva vad denna människa gjorde för dessa raser. De räcker helt enkelt inte till. Jag följde hennes arbete långt innan jag ens pratat med henne och jag väljer att ge henne en egen del i denna blogg. Där kommer jag publicera hennes texter och arbete.
Jag kände henne inte personligen men hon stöttade mig igenom det tuffaste jag gjort i mitt liv. Hon hjälpte mig även när jag hjälpte hundar i nöd. Hon fanns alltid där.

/Anna


Här är några ord om Rebekah från hennes "lilla lillasyster" som hon själv kallade henne.

Rebekah Johansson har sedan barnsben alltid värnat om djur, även de minsta insekter. När hon var barn sa letade hon efter maskar och bin som hamnat i vattenpölar, sa hon kunde rädda dem fran sitt öde av att drunkna. 

Rebekah började sitt djupa intresse av avel med kaniner. Hon tävlade i hoppning och utsällning. Nar hon blev äldre, runt 10-15 år sa började hon se hur människor såg dessa små djur som slit och släng, och då började hon rädda kaniner fran barnfamiljer som lessnat, eller stallkaniner som blivit ett överflod.  

Kaninerna började överga till hundar, och hon såg samma problem med slit och släng-mentaliteten. Då bestämde hon sig for att starta en omplacerings organisation med en nära vän, Emelie Ekroth. De specialiserade sig inom bull- och terrier raser, då de var (och fortfarande är) de mest utsatta hundarna i samhället. 

Organisationen kom att heta Pjäsens hundhem, pga av en liten hjälplös valp som utsattes for blandrasavelns grova brott- vanvård och okunskap.  

Sedan dess har Rebekah alltid hjälpt hundar. Oavsett ras, ålder, och problem. Hon gjorde alltid sitt bästa for att rehabilitera, träna, ge omsorg, och veterinarvård till dessa hundar. Hon var en hjälte.  

Ett hjärta av guld, och det var enormt. Större än hon kunde klara av att hantera. Hon gav allt for att hjälpa de utsatta hundarna. 

Rebekah var admin pa ett av Sveriges största hundforum, och en respekterad sådan pga hennes kunskaper och erfarenheter.  

Hon var oftast valdigt ödmjuk, men hon höjde sin röst för att bli hörd och för att få folk att första vad de bidrar till om de köper en blandrasvalp av en uppfödare. Hon försökte få ut kunskap inom hundvärlden om dålig avel, och jag måste erkänna att hon lyckades med många.  

Tyvarr finns inte denna solstråle till människa kvar hos oss. Med ack sa mycket vi fortfarande behöver henne. 

/Lilla lillasyster

Det finns en minnesfond i Rebekahs namn.

Rebekah Johanssons minnesfond
PG 14 83 23 -9.
Märk betalningen Rebekah Johansson, pengarna kommer gå till "svårplacerade raser".

http://malmodjurskyddsforening.nu/St%C3%B6d%20oss/Ge%20en%20g%C3%A5va.html