Ior och Lina

Köpt som blandras mellan staff och amstaff, bekräftat då båda föräldrarna har registrerad stam. Hunden kommer från en tjuvparning hos registrerad kennel.



Jag hade letat hund i flera år sporadiskt, en vän åt min redan 4 år gamla renrasiga amstaff och en hund som vidgar mina vyer och blir en livs kamrat. Jag ville antingen ha en staff eller en amstaff och då tillfället öppnade sig med en kull av dessa blandras valpar av en bekant tvekade jag inte.

Han föddes 2 April och lagom till sommaren kom han äntligen hem till mig.

Det var tre tikar och två hanar, jag valde den mörkare hanen. Hans namn är Ior, ponken eller mammas hjärta.
Ingen annan hund i kullen var intressant, bara den lilla mörka hanen som jämt gjorde bus skulle bli min.

Jag litade så på uppfödaren, det var ju trots allt en SKK- ansluten uppfödare som sade sig ha dispens för kullen .Jag följde denna valp i flera veckor och tvivlade aldrig på att han skulle bli min, att han skulle tillföra något viktigt i mitt liv.

Det jag inte visste då var att det han skulle tillföra förutom villkorslös kärlek var information och att jag inom några månader skriver en text om en sjuk valp.

När Ior skulle ha tolv veckors sprutan märkte jag att det fattades ytterst lite päls vid ögonen.
Frågade veterinären och hon sa att valpar har kvalster. Inga konstigheter med det.
Enda problemet var att pälsen fortsatte försvinna så jag bokade omgående vetrinär tid.
Demodex.
http://www.spisis.com/phalsaosjukdomar.htm

Jag letade upp all information samtidigt som kvalstrena ökade, pälsen föll mer och mer. Han fick advocate, det verkade inte ha någon som helst effekt. Jag kallar denna tid helvete då den förde med sig så mycket sorg och ilska.

Mer veterinärbesök och hårdare medicinering.

Mediciner som kan ge allvarliga biverkningar och ovissheten om den överhuvudtaget ska ge någon verkan.
Denna gång var det en annan medicin, Ivomec, som skulle ges. Fick fara till en specialist som ägnade en hel eftermiddag med att räkna kvalstrena.

Nu kändes det lönlöst, jag ägnade dagarna åt att skapa fina minnen med hundarna.

Veterinären förberedde mig på det värsta, att jag borde ha en plan hur jag skulle göra. Mellan raderna menade hon att det inte skulle vara helt främmande om han inte visade någon förbättring.
Jag förberedde mig på avlivning, att proverna måste bli mycket bättre för att fortsätta medicineringen.

Under denna tid kände jag mig så oerhört sviken av uppfödaren som blankt nekade till att han skulle kunna ha demodex.

Uppfödaren har än idag inte svarat på mina mail så kostaderna hon borde stått för har jag fått betala.

Jag har informerat den enda jag visste som hade syskon till Ior. En valp såldes redan efter några veckor och eftersom det är blandras så är det svårt spåra resterande valpar från denna kull. Denna valp visade sig även ha demodex, inte lika allvarlig men ändå sjukdom uppfödaren blundar  för.

Efter alla veterinär besök så kom hoppet, medicinen hade gett verkan.

I dagens läge så ska han ändå medicineras hårt och sen är hoppet att han ska kunna frisk förklaras.

Han är idag 8 månader och förgyller mina dagar, en riktigt speciell valp som aldrig borde ha gått på hemska mediciner och en uppfödare som inte borde tagit en enda kull.

Ingen hundägare ska behöva uppleva det jag upplevt.

Ingen ska behöva ha som mål att den lilla valpen bara ska få uppleva snön.

Det är ett helvete att inte veta vad proverna ska visa, om man måste planera avlivningen av en hund som inte ens växt färdigt.

Varje natt ber jag om ett mirakel och varje morgon kramar jag min lilla kille hårt för att vi får en dag tillsammans.

"Ni vet väl att jag inte läker mina egna sår utan medicin?

Ni vet väl att jag inte vill vara en börda utan ge lycka?

Ni vet väl att jag blir ledsen då ni lämnar mig i sticket?

Jag kan inte rå för att jag är sjuk, det gör matte ledsen..

Jag försöker leka och visa matte att vi fixar det här men hon är ledsen.

Vad har jag gjort för fel i mitt korta lilla liv som får folk att vända bort blicken?

Vad har jag gjort som gör att ni som kan inte hjälper mig?

Varför älskar ni mig inte?

Jag kom till världen för att ge er alla lycka men ni ville ha pengar.

Jag försökte fånga erat hjärta men ni gav mig tomma ord.

Matte ger mig ett så bra liv som möjligt och håller mig nära sitt hjärta resten av sitt liv medan ni framkallar nya sjuka hundar som slutligen får kämpa för livet.

Hoppas ni sover gott om natten för nu ska det pussas på matte, älskade matte." 

/Lina


Fortsättningen för Ior finns här.

Mira och Tina - en följetong.

Tina och Mira är en av anledningarna till att denna blogg skapades. Hon är en av de första som fick vetskap om tanken på bloggen och det är meningen att hon ska stå vid min sida i arbetet med den.
Mira är även hunden ni återfinner i bloggens banner.

/Anna

Mira tillsammans med min hund Goliath.

Drömmen om en amstaff valp var där konstant, jag slutade aldrig drömma eller tråna efter dom då jag såg muskelhundar, valpar ute på stan.
Jag var aktiv på hundforumet vovve och hade där fått sporadisk kontakt med en uppfödare av renrasiga amstaffs.

De hade en kull vars tik jag följt lite då hon under sin dräktighet hade blivit sparkad på ute. Jag blev erbjuden valp men tackade då nej och valparna såldes snabbt.
Så en dag pratade vi och hon frågade om jag inte kunde tänka mig ställa upp som ett tillfälligt hem tills vidare åt en valp. Denna valp hade på omvägar fått komma tillbaka till uppfödaren och planen var att jag skulle ta henne tillfälligt alternativt på foder.

”Miracle”. Det var hennes namn fick jag veta. Jag funderade om det var ödet, nästan så att det var ett mirakel att jag fick min amstaffvalp jag drömt om så länge. Och att hon hette just Miracle.

Första synen var fantastisk. Två valpar, hon och en kullsyster sprang ut på vägen alldeles små och livliga. Jag var överlycklig, väldigt ivrig. Tänk att hon kommit, även om det bara var tillfälligt, alternativt på foder, blev jag väldigt fäst vid Mira redan då. Hennes enorma jumboöron var ju oemotståndliga!

Första resan, inne i centralen så låg hon och sov. Jag trodde nästan att det var något fel på henne, eftersom att jag föreställt mig att alla valpar var vilda, nästan. Hon var helcool.

Nu började mitt liv med henne…

Buffalo Soldiers Miracle S51010/2008
Amerikansk Staffordshire Terrier
Född: 2008-05-22
HD:D
ED: 2
Allergier: Husdamm-, damm-, mjöl-, spannmåls-, förrådskvalster.

Tolvtusen är vad jag betalat för den här hunden. En ”frisk” amstaff. Enbart hunden minus alla veterinärkostnader.Ska man räkna med alla veterinärbesök, övriga kostnader (resor m.fl), mediciner, osv så kan du lägga till +20.000:- utöver de tolvtusenkronorna jag redan betalt för min älskade.
Det svider, men ångrar jag det? Nej.
Jag väljer att inte ångra mig. Jag väljer istället att lära mig mer, försöka göra något åt situationen, okunskapen och hålla ögonen öppna även om man ofta vill stänga dem.  Tillsammans med andra med samma engagemang, vilja och mål.

Kenneln hade inte riktigt startats än då jag tog Mira tillfälligt tills hon fått nytt hem. Blev istället fodervärd, utan avtal. Strax därpå halvfoder. Och ännu kortare tid därpå blev jag istället hennes ägare. Dagen jag fick träffa henne för första gången var den trettonde september -08. Då hade hon haft 2familjer redan. Knappt 4månader gammal.

Tiden går. Tills dagen jag upptäcker några tunnhåriga fläckar. Kontaktade min uppfödare som sa att det var stress. Hur hon kunde påstå det har jag ingen aning om, hon levde inte alls med oss och även om det var lite struligt emellanåt med mitt ex så togs fokusen aldrig ifrån Mira. Hon var nummer ett.

Dessa fläckar blev bara tunnare hela tiden och till slut var de kala. Jag kände mig så maktlös. Jag misstänkte demodex. Då var det här första besöket hos veterinären som sa att det inte var demodex, snarare foderallergi påstod dom. Foderallergiutredningen pågick i tre månader, hon fick absolut inte äta något annat än hennes egna foder. Återbesök, och resultatet var ingen skillnad. Då blev det foderallergiutredningen igen. Och igen, tror det blev 3ggr Mira fick göra utredningen trots inget resultat. Under tiden led Mira. Hårlösa ögon, kliade sig konstant (något hon gör än idag), rosa hud på magen och bröstet, finns så mycket mer som inte var fint eller kändes bra att se på. Mediciner proppades i henne.

Under tiden fick jag inget stöd av uppfödaren, upplevde jag. Det var mer så att hon viftade bort det. Det var ju bara stress sa hon. Jag blev osäker. Tänk om det faktiskt bara är stress? Men magkänslan sa nej. Det var absolut inte stress.

Tack gode gud att jag lyssnade på magkänslan. Jag slutade gå till veterinären då det inte gav oss nånting förutom massa mediciner och mina pengar slukades. Jag försökte i samma veva få tag i kullsyskonen och föräldrarna, för att informera samt höra med dem ifall deras hundar hade samma tecken eller liknande men bara sökandet var ett heltidsjobb.
Jag funderade ofta, kommer jag någonsin få tag i dom?  Hoppet överger mig aldrig och ni kommer få följa med på vår resa.

/Tina

Niña och Valentina

Såld som rednose pitbull helt utan bekräftad stam.

Det här är Niña. Min hund jag köpte med kärleken i första hand.
Jag fick ett samtal en morgon där en vän sa "min kusin har fått valpar, vet du någon som vill ha" Som att det vore godis.

Jag hade precis lämnat ifrån mig min jourhemshund ifrån Hundarutanhem och var utom mig av sorg. Så jag begav mig för att titta.

Hur kunde jag motstå den lilla varelsen på 9 veckor som låg och sov och lunkade på sakta fram till mig och slickade mig på kinderna och var en glad krabat. Jag tänkte med hjärtat och köpte henne.
Jag hade ju blivit kär.
Och kärleken är blind säger dom, och då finns risken att man får grisen i säcken men man tänker inte för stunden.

Hon sades vara en "rednose pitbull" Jag frågade lite skämtsamt om stamtavla men insåg väldigt fort att det inte var tal om det. Jag visste att hon var en ren och skär blandras.

När vi kom hem såg jag att hon hade kala fläckar här och där, så jag bytte foder, och bytte igen, och igen. Jag lät henne testas för Demodex och som tur var så hade hon inget.
Men det visade sig att Niña är spannmålsallergiker, om jag tappar potatisskal på golvet, eller en bit potatis så märker jag det redan dagen efter idag.
Hon blir dålig i magen och pälsen faller fort.
Men som sagt, jag hade mig själv att skylla.

Efter några månader såg jag att hon ibland haltade, efter hon legat en stund, efter vi lekt, efter vi gjort saker. Och jag väntade med att röntga henne för att få så bra resultat som möjligt med tanke på att hon var så ung. Och det visade sig att Niña har D-höfter.
Jag blev utom mig av sorg, för jag visste det innerst inne och jag visste att hon redan hade börjat halta och ha sig. Samtidigt så kunde jag inte skylla på någon annan än mig själv, grisen i säcken som sagt.

Självklart blev jag arg på att det fanns människor som avlade på hundar med D-höfter och kallade sig för uppfödare, men jag fick till svars "Hennes mamma är frisk, vi vet det"
Idag så haltar hon ibland, har ibland ont.
Och i mitt hjärta så vet jag att hon inte kommer att hinna bli så gammal, varför? För att jag inte kommer ha styrkan att se henne ha ont i sina höfter. och bli ännu mer stressad pga smärtan, vilket hon blir. Hon är bara 2 år.

Under tiden som gått har jag också insett att Niña lider av stress. Bollar är idag uteslutet, pinnar också, springpole också. Hon lider av sin stress och ibland så får man inte ens prata med henne under promenader för att hon inte ska bli alldeles för uppspelt.

Mina dagar går ut på att jag måste anpassa hennes vardagar för att undvika stress, jag går ständigt runt och undrar vad jag gör fel med tanke på att jag har gjort precis allting. Mjuka metoder, hårda metoder, tysta metoden, klicker, positiva signaler osv. Allting.

Två utav hennes kullsyskon är redan avlivade pga stress, och jag är rädd för att jag kommer att hamna där med om ca två år, 1 år eller kanske 6 månader.

Men som skrivet, det här är mitt fel då jag bidrog till blandrasaveln och jag kan bara slå mig själv i huvudet. Men det här är en ny erfarenhet för mig och jag gör aldrig mer om det.
Att tänka med hjärtat är inte alltid det man bör göra när det kommer till dessa liv.

/Valentina

Enzo, Pierina & Emelie.

Köpt som amstaff helt utan stam, vissa syskon såldes som rena pitbulls.

Många kommer nog tycka ”hur naiv kan man vara” när de läser den här historien, jag kan bara säga ”så naiv som jag”

Min dotter Emelie 17 år ville ha en egen hund, hon var redo i hela kroppen. Vi gick igenom vad det skulle kosta med mat, försäkring, kurser mm och med min ekonomiska hjälp skulle det gå. Vi gick även igenom aktivering av hunden, som hon ville skulle vara en staff/bulle el liknande då hon verkligen gillade dessa raser. Sen började letandet och jag är en omplaceringsfantast på gott och ont, så när vi hittade Enzo och åkte för att kolla in honom i Sollefteå blev det kärlek <3
Det som kändes negativt var att dom i Sollefteå bara hade haft honom i 4-5 månader och jag fick känslan av att dom inte orkade med honom. Före det var det en utländsk barnfamilj som haft honom från valp till strax över året... Jaja han skulle få det bra hos oss * naiv*

Bilfärden hem blev en upplevelse då han inte var tyst en sekund, likaså första natten. Han var faktiskt inte stilla en sekund heller men det är nog omställningen, tänkte jag, och vi kom hem på kvällen så fanns liksom ingen tid till att riktigt bekanta sig med omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att vi har nog tagit oss vatten över huvudet.

Så med dom tankarna började vår resa med Enzo; En djävul och ängel i samma hundkropp.

Jag kollade besiktningspappret från han var valp och försökte få tag på hon, kvinna f. -83 Sundsvall, som avlat på hans föräldrar men numret gick inte nå, ringde ett annat nummer som jag hittade på hitta.se men där fick jag inget svar. Under 2 månader försökte jag ringa båda numren utan resultat. Nu har jag fått information från annat håll och den var becksvart!


Enzo första månaden var mycket jobb, enormt mycket jobb. Han kunde inte gå i koppel, det var som att gå med en skenande bulldozer. Han var helt okänslig för fysisk kontakt som ”flytta dig lite” han blev som en ett ton gråsugga, sprang fram & tillbaka i lägenheten, helt vansinnigt manisk i skogen, ja manisk i allt han företog sig. Vi var och plockade bär under 3 timmar med fikapaus; han sprang konstant i 3 timmar! Tog plats i sängen och morrade när man puttade på honom. Naggade och bet konstant i kläder, armar och händer. Bufflig i soffan och morrade när man talade om att det räcker. Ja, alla våra djur får vara i soffan och sängen i mån av plats :) Blev hysterisk vid tillsägelser av både Cilla (min hund), Bruttan (kompis hund) och oss. Nu har ni nog förstått att han går från att sova till 100% stress på millisekunder...


Vi jobbade på bestämt och konsekvent. Regler och personlig integritet för oss alla. Mest akut var morrandet. Så morrade han då ”föste” vi ner honom med våra kroppar, där gick det fort att fatta så han har inte morrat sen dess. Man frågar om lov innan man hoppar upp i soffan annars blir man nerföst, gick också fort att fatta. Vi åkte på kurs hos Åsa Tova Bergh i Sollefteå, även om det inte var så givande för Enzo just då så var det det för Emelie. Anmälde dom på kurs hos Hundens Hus men där insåg vi att han var inte redo för kurs med andra hundar utan det blev privata kurstillfällen.


Sen var det bilen. Han måste ju kunna åka bil då vi är aktiv och åker till skogen eller åker och spårar. Jag tänkte att det var nog bara att mängdträna så går det över Ack så fel jag hade...


Han hoppar in utan problem sen gräver han, rullar, biter, skäller och skriker. Vi provade positiv förstärkning, vattenflaska, kommando, skällhalsband med citronsprut, DAP mm ingenting fungerade, en gång tappade jag tålamodet och tog ordentligt tag i honom och det resulterade i de första ordentliga betten från honom. Jag har sett ut som ett misshandelsoffer i omgångar efter det.


En dag iakttog jag hela processen från det han ser bilen. Han attackerade den. Från det att han såg den var det bara ”döda bilen!” som gällde. Satte mig och funderade hur vi skulle tackla detta.... Det blev lugn träning av att bara vara några meter från bilen till att börja med, sen närmare med olika uppgifter för honom (cirkustrix) och Nu kan han gå förbi bilen utan att tappa kontrollen men han kan inte åka i den. På filmen är han rätt lugn, det kan vara 100 gånger värre vissa gånger.

Inomhus, kontaktmässigt (fysisk & ögon) och gå i koppel har han verkligen gjort enorma framsteg på. Men, detta Men, i vissa situationer går han verkligen in ett så ångestladdat svart moln att han blir direkt farlig och det går inte att bryta, hans hjärta bankar i 300 slag/min, ögonen rinner, han får röda ögonvitor och blir rödflammig runt ögonen och runt nosen och hela hans lilla kropp skakar. Det är då han hugger vilt omkring sig, jag har lärt mig var jag kan sätta händerna för att undkomma huggen men jag har aldrig blivit så misshandlad i hela mitt liv som av honom under dessa 4 månader vi haft honom.

Det är så fruktansvärt hemskt synd om honom när han blir så här blockerad, mitt hjärta brister av sorg varje gång.


I början trodde jag i mitt enfald att han bara var understimulerad men han är nu ordentligt stimulerad, kroppsligt och mentalt men skillnaden på honom då och nu är minimal i vissa situationer. Vi har i dagarna gjort en kemisk kastrering och han får lugnande i form av Tranquil varje dag, jag hoppas av hela min själ att han klarar av att gå över till rätta sidan av det stora svarta ångestmolnet. Den här underbara varelsen, arbetsvilliga, mysiga, ”älska mig”, se mig, lättlärda, smarta hunden har några månader till med oss om ingen förändring sker.

Jag blir så rosenrasande. För hans skull. För Emelies skull. För alla andra stackars valpar och hundar som måste utstå detta bara för människans pengabegär.

/Pierina & Emelie


Enzos fortsättning.

Hur vet man att en hund är frisk?

Det är en hel vetenskap för att faktiskt veta om en hund är avelsduglig. En hunds genetik sträcker sig längre än mor och far. Utöver dem bör man ta hänsyn till hälsan bakåt men även syskon runt omkring hundarna. 


Att en hund är snygg gör den inte avelsduglig. I hunden finns en hel värld av gener, sjukdomar och beteenden, man måste ta hänsyn till för att få fram en frisk och sund hund. 
Det räcker inte heller med att en hund är trevlig när du träffar den. En hunds mentalitet är komplex. Att möta en hund under några timmar ger inte en rättvis bild av en hund. Inte heller att möta den flera gånger. För att kunna avgöra en hunds mentalitet behöver man se hur den fungerar i olika situationer. Hur hanterar den nya miljöer? Klarar den av smällare?  Blir stressnivåerna för höga? Hur hanterar den stressen? Går den någonsin över i aggressivitet? Håller den kvar vid obehag?
Det finns tester för att avgöra hur en hund agerar. Mentalbeskrivning  (MH) finns för renrasiga hundar. Numer finns även BPH (Beteende- och personlighetsbeskrivning hund). Har en hund sats i avel, kräv att någon av dessa ska ha gjorts så du vet hur föräldrarna till din hund agerar. Ser testet bra ut ökar förutsättningarna för att din valp får en bra mentalitet.
Glöm inte att de flesta hundar ni läser om i bloggen är köpta som friska valpar med trevliga föräldrar.


Många tror att en veterinärbeskiktning räcker för att visas hundens friskhet. Det kan inte bli mer fel än så. En veterinärbesiktning talar om att hunden inte har några synliga fel eller synlig smärta. Den kan fortfarande vara väldigt trasig inombords, den kan fortfarande ha sjuka gener den för vidare. En veterinärbesiktning säger inte heller något om hundens temperament. De allra hundar passerar utan anmärkning en veterinärbesiktning. 


Köper du en renras kan du påverka. De flesta uppfödare är bra på att prata så du behöver ha kunskap själv. När du bestämt dig för ras finns en rasstandard. Där står det utöver hur hundens utseende ska vara även lite om ursprung och mentalitet. Utöver det bör man kolla upp rasens hälsostatus. Vad är det du behöver kolla upp själv för att få en frisk hund? Vilka rasbundna sjukdomar finns det i den ras du vill ha? Vad söker du i din hund? Man har rätt att ställa krav på sin uppfödare. Fråga  om målen med aveln. Vad vill de förbättra/förändra? Vad tycker man är dåligt i rasen respektive bra?
Vad gör den specifika uppfödaren i sin avel för att motverka det dåliga 


Hos SKKs hunddata kan du hitta en hel del information där registreras resultat som tex höft och armbågsröntgen.  Du kan se om hunden är utställd och läsa resultaten för att se om den är rastypisk. Även MH-testers resultat står där.  Se till att din valps föräldrar har bra resultat, väldigt många avlar på dåliga höfter eller oröntgade hundar. Har föräldrarna dåliga höfter riskerar man att hunden får somna in för tidigt pga smärta. Har föräldrarna oröntgade höfter har man ingen aning, man leker med liv.
Det finns ett inlägg om vad du kan utläsa i hunddata och hur du tyder det.
I hunddata kan du även kolla upp syskonen till dina föräldras hund och så vidare längre bak. Har föräldradjuren haft kullar tidigare kan du med fördel kolla hur de avkommorna ha blivit och vilka hälsoresultat de har. Ser det bra ut ökar du förutsättningarna ännu mer för din hund.
Renrasaveln är hårt drabbad av snabb och dålig avel, det gör dina krav ännu viktigare. I slutändan är det för din hunds skull.


Ibland känns det överdrivet. Varför ska det vara så svårt att bara köpa en hund? Det är där människan kommer in. Alldeles för många människor sysslar med avel utan kunskap. Hade det inte varit så hade inte den här bloggen behövts. Nu är det tyvärr tvärtom, den här bloggen behövs mer än någonsin.  Skrämmande många hundar får somna in för tidigt över saker man hade kunnat förhindra om man tagit avel på allvar. Det är hunden och du som valpköpare som drabbas hårdast . 

Varför är det så viktigt att inte stödja blandrasaveln av kamphundstyp?

Populariteten hos dessa raser har ökat explosionsartat, säkerligen i samband med medias hetsande om mördarhundar. En del vill ha en häftig hund, andra vill visa att de inte är monster, några vill ha hunden för dess faktiska egenskaper. Man vet sen tidigare att popularitet kan förstöra en ras ordentligt. Fel människor kommer alltid att dras mot det "farliga och förbjudna" tidigare decennier var det schäfer och rottweiler som fångade deras och medias intresse. Än idag arbetar seriösa hundmänniskor och uppfödare för att bygga upp dessa raser. Och nu är det kamphundarna som har drabbats.

Renrasaveln är hårt drabbad. Man avlar på hundar som inte har rätt mentalitet, som inte ser rätt ut enligt rasstandarden, som inte har gjort hälsotester eller som har rent ut sagt dåliga hälsoresultat. Därför är det extra viktigt att du som valpköpare ställer rätt krav och vet vad du söker själv.
Som ett brev på posten har även blandrasaveln exploderat. Blandraserna av dessa hundar besitter många gånger inte i närheten av den mentalitet de renrasiga hundarna har. Dels vet man ofta inte hur en renrasig hund ska vara, man kan inte bedöma bristerna i sin hund och de renrasiga hundar som faktiskt går i blandrasavel är sällan bra avelsmaterial. Stress är oerhört vanligt. Lika så allergier och demodex. Detta är något en hund lider väldigt mycket av. Det är kostsamt för dig som ägare och hundens livslängd påverkas. Du kan aldrig se på en hund om den är tillräckligt bra för att avla på.

Hur har det blivit så?
Snabba pengar och okunskap. Man har parat allt. Nära släktskap. Felaktig mentalitet. Sjuka hundar. Unga hundar. Nära släkt. Man blandar även in andra raser och detta behöver inte alltid synas på hunden. Faktum är att du aldrig kan se på en hund vilken ras den tillhör. 
Blandrasuppfödarna är bra på att prata.  De har förklaringar till varför stamtavlan inte finns. Man skyller på import, man skyller på att det finns en liten gnutta amstaff i den rena pitbullen. Allt är bara prat. Det går alltid att peka ut stam även om du inte har stamtavla. Du vet vilka föräldrar din hund har och vilka blodslinjer den kommer från om hunden är ren.

Oregistrerad renras
Det finns inget som heter oregistrerad renras. Ska du köpa en ras så ska stamtavla finnas, det finns inga ursäkter till att stamtavlan inte finns. Det finns däremot förklaringar till varför. Anledningarna kan vara många.
Oftast handlar det om att hunden helt enkelt inte är den ras man hävdar. I vissa fall har inte föräldradjuren uppfyllt de krav som krävs för registrering. Det spelar ingen roll om det ser ut som rasen, stamtavlan saknas av en anledning.

Varför är det så viktigt att inte blanda raser?
Hundar har en historia och en planerad avel mot ett ursprung. Med det kommer instinkter. En vallhund har en benägenhet att valla, ett behov av att få det tillfredsställt. En jakthund likaså fast genetemot den jaktsort de sysslar med.
Med hundkamp kommer väldigt speciella egenskaper. Du har den totala människoälskaren. En tålig hund som som är vek mot din vilja och gärna vill vara till lags. Det är därför många av oss köper dessa raser. Det finns även en sida där rasen kan ha svårt att umgås med andra hundar. Du bör vara oerhört medveten om vad du har i kopplet och faktiskt förstå hur detta kan påverka din hund. Om du sen tar dessa anlag gentemot slagsmål och blandar in tex vallning får du instinkter som korsar illa.

Att fostra en hund kommer du långt med men för att göra det bästa för både dig och din hund är det en fördel att förstå ursprunget och kunna ta hänsyn till detta. Stärka det som är bra och dämpa det som är mindre bra. Du kan aldrig fostra bort en instinkt som är innbäddad i generna, du kan däremot med kunskap kontrollera den.


Hur får man stopp på det hela?
Man slutar köpa valparna från oseriös avel. Man ställer krav på sin valps förutsättningar. Många vill rädda en valp från ett sämre hem. Vad som sker är att du hjälper uppfödaren att bli av med sina valpar för att sedan kunna ta en ny kull. Jag har sett många exempel på detta.

Varför är blandraser hårdast drabbade?
En blandras har inget lagligt skydd. Har man parat ett för ung hund är det omöjligt att bevisa. Säljs valparna för unga är de omöjligt att bevisa. Ingenting kan bevisas och när det inte går, då kan folk uttnyttja detta till max. Långt ifrån alla agerar ur ondo, okunskap är ett stort problem. Man anser att allergier inte är ärftliga och berättar inte att hunden lider av det för sina valpköpare.

Vi älskar våra hundar. Problemet är att kärlek inte räcker. En hund blir inte frisk av kärlek.  En blandras är inte mindre värd men den är värd det absolut bästa och det har man inte gett den. 

Tittar man runt på omplaceringssidor på fb, i hundstallen och på blocket ser man att omplaceringarna av hundar som är av kamphundstyp är överrepresenterade. Unga hundar som far runt i hem efter hem utan att få stabilitet. Det är aldrig fel att ta hand om en vuxen hund i behov. Däremot har vi en mättad marknad vilket i sin tur leder till att kvaliteten på hundarnas hem kompromissas med. I slutändan hamnar ännu fler hundar i omplaceringskarusellen. Varför fortsätter man para när situationen ser ut som den gör för dessa hundar?

Casper och Nikita

Casper, omplacerad som blandras.

För inte så länge sedan, närmare bestämt 10 månader sedan, hämtade jag den gulligaste terroristen på denna jord. Hans namn var Cash och han döptes snabbt om till Casper. Han är av 100% blandras-material och har de mysigaste öronen i världen. Hans historia är sorglig, och fast han inte längre famlar i mörker skulle hans liv kunna vara så mycket ljusare.

Det hela började med att hans morfar blev hans pappa. "Uppfödarna" tyckte det var en bra idé med en far/dotter-parning. Kullen var ganska stor, 8 små valpar fick se insidan av en klädkammare. Sin klädkammare delade de med sin mor, sin far-morfar och en nakenhundsblandis. Att mata hundarna innebär att hiva in foderkulor till de tre vuxna hundarna och åtta valpar, en näve eller två torde räcka per dygn. Först blev tiken omhändertagen, då hon kallades ett mirakel som överhuvudtaget levde fortfarande. Idag mår hon inte bra, men hon mår bättre.

När valparna var nästan nio veckor hade bara en valp blivit såld, denna valp lider idag av grav demodex och bor hos en missbrukare. Det var den enda valpen som blev såld, för en dag stod polisen utanför dörren då de efter en längre tid beslutat att göra ett narkotikatillslag. Vad som mötte dem i vad de trodde skulle vara ett rum vill jag inte ens tänka på. I klädkammaren fanns 7 valpar, en tik och två hanar som allihopa var mer avföring än hundar.

Hundarna beslagtogs genast, och åkte till Norrköping hundcenter. De vuxna hundarna fick vila upp sig på Hundstallet i Stockholm och har idag ägare som bryr sig om dem och tillgodoser deras behov. Valparna fick en ödesdiger dom, man skulle göra allt man kunde, men förvänta sig att de straxt kommer dö. Som av ett mirakel, och genom mycket god vård, har alla sju valpar överlevt. Casper hamnade hos min bekanta men kunde inte stanna kvar där när familjens andra hund reagerade mycket kraftigt och negativt mot att han inte längre var valp. Det är här jag kommer in. Jag köper Casper för höftröntgen och veterinärundersökning. Denna veterinärundersökning gör att jag har bland de dyraste hundarna i Sverige. Jag har nämligen inte betalat klart på honom, eftersom veterinärundersökningarna och besöken inte vill ta slut. Tyvärr betalar Casper själv det högsta priset, men han håller humöret uppe. Ibland tror jag att han håller humöret uppe för att han vet att jag går sönder annars. Förmänskligande, jag vet. Ibland när jag har gett honom hans spruta så vill han inte lyfta på sig, för lyfter han på sig och springer iväg så visar han att det är obehagligt.

Casper har dåliga höfter, och resultatet på armbågarna (som vi väntar på i skrivande stund) lär inte vara bättre. Det här gör att Casper, som är blott två år gammal, ibland har svårt att ställa sig upp efter en sovstund eller om han stuttit stilla för länge. Han knäcker och knakar en del, men huruvida det har med lederna att göra eller är ett annat fel vet jag inte. Casper kliade sig lite när jag var och tittade på honom. Alla hundar kliar sig då och då, så det var ingenting jag uppmärksammande nämnvärt. De första veckorna hos oss kliade han sig en del. Nu började jag uppmärksamma detta, eftersom jag fått veta att inte två, utan tre av hans kullsyskon hade drabbats av demodex. (http://en.wikipedia.org/wiki/Demodex_canis)

Efter ca 3 veckor bestämde jag mig för att jag går till veterinären. Hans skrapprover var negativa (tack och lov) men här började karusellen. Förutom att han kliade sig var han mycket smutsig i sina öron, trots att vi rengjorde dem, han var aldrig fast och fin i avföringen utan var kletig, rinnig och gul. Hans andedräkt luktade som en död råtta och hans päls var frissig. Så vi bytte foder, till ett allergifoder, vilket inte fick honom att må bättre alls. Efter ungefär fem dagars konstant diarrée så bytte jag till ett färskfoder utan spannmål. Alla symptom, utom kliandet försvann. Ingen diarrée, slät och glansig päls, doftar gott och är ren i öronen samt att andedräkten bara luktar hundmun. Det enda som återstod var detta kliande, och efter många turer och många övertalningsförsök, fick jag äntligen veterinären att förstå att jag verkligen trodde det var atopier, något som man inte kan påverka genom ett foder för foderkänsliga hundar, bad i schampoo och så vidare.

För det får vi göra, vi får bada honom 1-2 gånger i veckan. Detta torkar ut hans hud en del, så han får även extra oljor i maten, för att hjälpa till att återfukta. Vi fick nyligen våra farhågor bekräftade. Mitt älskade hjärta är allergisk mot husdammskvalster, förrådskvalster och mögelsporer. Han får i dagsläget sprutor var femte dag, och vi är för tidigt i behandlingen för att kunna se om det ger resultat. Dessa sprutor, som inte bara kostar flera tusen kronor utan även är jätteläskiga för mig att ge, kommer inte bota hans allergier. Det går inte att bota allergier, man kan bara hoppas att han slutar klia sig och slipper problem med nosen och luftvägarna.

Caspers liv kommer inte att bli långt. Vi ska nu påbörja utredning om neurologiska besvär. Han har ryckningar i frambenen, och något jag misstänker är ofrivilliga ögonrörelser, samt att han har svårt att hålla balansen ibland när han kissar. Detta är bland de första symptomen på ataxi, något som Casper och alla hans släktingar är helt otestade för. Caspers syskon har alla dåliga leder, allergier, demodex, grova brister i mentaliteten och Casper är inte förskonad från den sista biten heller. Han är en mycket stressad pojke. Hans fixa idéer lägger sig på hög. Katter, bilar, små barn som gråter, att få åka buss, att gå till veterinären, människor (alla människor - alla!) och diverse småsaker. Han är glad, men han är för glad. Stressen leder till olater och överslagshandlingar. En del av dessa har blivit inlärda beteenden och det är svårt att träna bort något som hunden har "lärt sig själv". Dessa beteenden skapar mer stress och stressen skapar beteenden. Det är en ond cirkel som man inte kan påverka mer än hundens mentalitet tillåter. Caspers mentalitet tillåter tyvärr inte mycket.

Det är inte rätt att en hund ska behöva gå igenom alla dessa besök, tester, medicineringar, bad, sprutor, stressorer och specialbehandlingar. Det enda man kan göra för att stoppa det är att få stopp på blandrasaveln. Något som bara händer om det inte finns några köpare till de stackars valparna. Jag har ingenting annat att säga än att man aldrig, någonsin bör köpa en blandrasvalp och därmed bidra till den vidriga verksamhet det är.

/Nikita