Många kommer nog tycka ”hur naiv kan man vara” när de läser den här historien, jag kan bara säga ”så naiv som jag”
Min dotter Emelie 17 år ville ha en egen hund, hon var redo i hela kroppen. Vi gick igenom vad det skulle kosta med mat, försäkring, kurser mm och med min ekonomiska hjälp skulle det gå. Vi gick även igenom aktivering av hunden, som hon ville skulle vara en staff/bulle el liknande då hon verkligen gillade dessa raser. Sen började letandet och jag är en omplaceringsfantast på gott och ont, så när vi hittade Enzo och åkte för att kolla in honom i Sollefteå blev det kärlek <3
Det som kändes negativt var att dom i Sollefteå bara hade haft honom i 4-5 månader och jag fick känslan av att dom inte orkade med honom. Före det var det en utländsk barnfamilj som haft honom från valp till strax över året... Jaja han skulle få det bra hos oss * naiv*
Bilfärden hem blev en upplevelse då han inte var tyst en sekund, likaså första natten. Han var faktiskt inte stilla en sekund heller men det är nog omställningen, tänkte jag, och vi kom hem på kvällen så fanns liksom ingen tid till att riktigt bekanta sig med omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att vi har nog tagit oss vatten över huvudet.
Så med dom tankarna började vår resa med Enzo; En djävul och ängel i samma hundkropp.
Jag kollade besiktningspappret från han var valp och försökte få tag på hon, kvinna f. -83 Sundsvall, som avlat på hans föräldrar men numret gick inte nå, ringde ett annat nummer som jag hittade på hitta.se men där fick jag inget svar. Under 2 månader försökte jag ringa båda numren utan resultat. Nu har jag fått information från annat håll och den var becksvart!
Enzo första månaden var mycket jobb, enormt mycket jobb. Han kunde inte gå i koppel, det var som att gå med en skenande bulldozer. Han var helt okänslig för fysisk kontakt som ”flytta dig lite” han blev som en ett ton gråsugga, sprang fram & tillbaka i lägenheten, helt vansinnigt manisk i skogen, ja manisk i allt han företog sig. Vi var och plockade bär under 3 timmar med fikapaus; han sprang konstant i 3 timmar! Tog plats i sängen och morrade när man puttade på honom. Naggade och bet konstant i kläder, armar och händer. Bufflig i soffan och morrade när man talade om att det räcker. Ja, alla våra djur får vara i soffan och sängen i mån av plats :) Blev hysterisk vid tillsägelser av både Cilla (min hund), Bruttan (kompis hund) och oss. Nu har ni nog förstått att han går från att sova till 100% stress på millisekunder...
Vi jobbade på bestämt och konsekvent. Regler och personlig integritet för oss alla. Mest akut var morrandet. Så morrade han då ”föste” vi ner honom med våra kroppar, där gick det fort att fatta så han har inte morrat sen dess. Man frågar om lov innan man hoppar upp i soffan annars blir man nerföst, gick också fort att fatta. Vi åkte på kurs hos Åsa Tova Bergh i Sollefteå, även om det inte var så givande för Enzo just då så var det det för Emelie. Anmälde dom på kurs hos Hundens Hus men där insåg vi att han var inte redo för kurs med andra hundar utan det blev privata kurstillfällen.
Sen var det bilen. Han måste ju kunna åka bil då vi är aktiv och åker till skogen eller åker och spårar. Jag tänkte att det var nog bara att mängdträna så går det över Ack så fel jag hade...
Han hoppar in utan problem sen gräver han, rullar, biter, skäller och skriker. Vi provade positiv förstärkning, vattenflaska, kommando, skällhalsband med citronsprut, DAP mm ingenting fungerade, en gång tappade jag tålamodet och tog ordentligt tag i honom och det resulterade i de första ordentliga betten från honom. Jag har sett ut som ett misshandelsoffer i omgångar efter det.
En dag iakttog jag hela processen från det han ser bilen. Han attackerade den. Från det att han såg den var det bara ”döda bilen!” som gällde. Satte mig och funderade hur vi skulle tackla detta.... Det blev lugn träning av att bara vara några meter från bilen till att börja med, sen närmare med olika uppgifter för honom (cirkustrix) och Nu kan han gå förbi bilen utan att tappa kontrollen men han kan inte åka i den. På filmen är han rätt lugn, det kan vara 100 gånger värre vissa gånger.
Inomhus, kontaktmässigt (fysisk & ögon) och gå i koppel har han verkligen gjort enorma framsteg på. Men, detta Men, i vissa situationer går han verkligen in ett så ångestladdat svart moln att han blir direkt farlig och det går inte att bryta, hans hjärta bankar i 300 slag/min, ögonen rinner, han får röda ögonvitor och blir rödflammig runt ögonen och runt nosen och hela hans lilla kropp skakar. Det är då han hugger vilt omkring sig, jag har lärt mig var jag kan sätta händerna för att undkomma huggen men jag har aldrig blivit så misshandlad i hela mitt liv som av honom under dessa 4 månader vi haft honom.
Det är så fruktansvärt hemskt synd om honom när han blir så här blockerad, mitt hjärta brister av sorg varje gång.
I början trodde jag i mitt enfald att han bara var understimulerad men han är nu ordentligt stimulerad, kroppsligt och mentalt men skillnaden på honom då och nu är minimal i vissa situationer. Vi har i dagarna gjort en kemisk kastrering och han får lugnande i form av Tranquil varje dag, jag hoppas av hela min själ att han klarar av att gå över till rätta sidan av det stora svarta ångestmolnet. Den här underbara varelsen, arbetsvilliga, mysiga, ”älska mig”, se mig, lättlärda, smarta hunden har några månader till med oss om ingen förändring sker.
Jag blir så rosenrasande. För hans skull. För Emelies skull. För alla andra stackars valpar och hundar som måste utstå detta bara för människans pengabegär.
/Pierina & Emelie
Enzos fortsättning.
Fy vilken tragisk historia, creed till er som kämpar och ger honom en chans.
SvaraRaderaJag hoppas av hela mitt hjärta vi får slut på mass blandis aveln av bull och terrier raser.
Så många hundar som får lida:-(
Önskar er all lycka <3
Jag har varit med om en väldigt liknande historia men han var istället aggressiv mot i princip allt utomhus på nätterna och alla hundar/katter osv på dagarna, som din Enzo är mot bilar. Precis likadan som din Enzo i sättet du beskriver honom. Han var väldigt stressad och såg svart så fort han kom utanför dörren. Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att han skulle bli bättre men han mådde så otroligt dåligt att vi var tvungen att ta bort honom. Jag vet att det var rätt val för honom men jag saknar honom så varje dag.
SvaraRaderaAllt det här hade inte behövt hänt om dem som födde upp honom hade tänkt på något annat än pengar... Jag blir så arg och ledsen..
Jag håller tummarna för er och Enzo att han kommer att må bättre snart!
Tack så väldigt mycket för era vänliga ord <3
SvaraRadera//Pierina
hej. jag har i stort sett samma problem med min blandis. det är som det svartnar och de går inte få stopp på honom förrens man får tag i hans halsband och kan ha han lugnt mellan mina ben. jag hade gärna velat veta hur det gått med eran? och om det finns tips eller träningssätt som vi kan arbeta med för att göra min hund bättre och säker. den som vill dela med sig av tips till mig så är min melj: malin_121@hotmail.com . mitt hjärta brister och jag blir knäckt varje gång han beteer sig sådär..
SvaraRadera