Fortsättningen för Enzo.

Första delen om Enzo.


Nu har det gått 1 år och 95 dagar sen Enzo kom till oss. Som ni förstår lever han faktiskt fortfarande men hade avlivningstid hos veterinären i december som sen förflyttades till februari men även den blev avbokad. Avlivingstankarna kom sig inte av att vi inte orkade utan för att han mådde så himla dåligt! Inför december hade vi fått till att han inte blev riktigt så uppstressad som tidigare så därför sköt vi på tiden och till februari hade han lugnat sig så pass att vi kunde avboka tiden. Vilket inte säger er så mycket men tänker man i banorna ”en hund med enorm stress” så har ni Enzo i februari vilket i våra ögon var ett fantastiskt framsteg....´

Bilen gav vi upp. Det var bara att fokusera på hans stress, hur vi skulle hantera den på bästa sätt för att han sen skulle lära sig hantera den på ett bra sätt. Jag vet inte hur många sidor jag läste på internet och i böcker, jag är ju lite kräsen vad gäller hundträning också eftersom jag inte vill tvinga eller dominera utan vi ska samarbeta och jag ska vara så kunnig att jag kan hjälpa honom i svåra situationer, så det var en massa läsning

Här önskar jag att jag hade ett facit. Vad var det som gjorde att vi fick ett Breakthrough??? När jag tänker tillbaka så kan inte säga att en specifik sak skulle ha gjort att vi hamnade rätt utan det var nog väldigt många olika saker

Vi var konsekvent med reglerna. Dessa regler innebär inte på något sätt att visa att vi är ”flockledare” och ”dominanta” utan dom var mer till för allas (hans, vår och andras) säkerhet, endast. Men jag kan tänka mig att för honom blev det struktur, vana och trygghet. Vi fortsatte med trixen och utan baktanke belönade mycket att han var mellan knäna som sen utmynnade i ”ryggsäcken” för trygghet. Hundmötena var katastrofala, faktiskt lika illa som när han såg eller var i bilen....

När jag tänker tillbaka så hade vi faktiskt ingen plan för hur vi skulle tackla hundmötena. Det blev mest att vi hade span på eventuella möten och sen tog vi en annan väg. Vi försökte verkligen att inte sätta honom i de situationer han inte klarade av. Sen när han var lite mer tillgänglig så körde vi stenhårt med skvaller. Då menar jag att vi skvallrade på exakt allt han kollade på och när man gick promenad med honom så SÅG han ALLT! Han var, och är, ingen nosig hund utan har huvudet och svansen högt och skannar av omgivningen.

För att bryta fokuserandet på omgivningen kastade vi ofta godis på backen och varje gång han satte ner nosen själv så belönade vi. När vi gick längs vägen med en del bilar så verkade det som om han hade svårt att ta in alla rörelserna så där började vi stanna och ha passivitetsövningar så han i lugn och ro fick en möjlighet att få ordning på alla snabba intryck. Skvaller, belöning vid markkontakt med nosen, kontaktövningar och avvikande vid hundmöten höll vi på med väldigt länge, flera månader.

Sen läste jag om BAT, Behavior Adjustment Training, och tänkte att det måste vi prova. Det går ut på att belöna lugnande signaler med att utöka avståndet till det som är jobbigt och det på hundens villkor. Så jag tog hjälp av Anna och hennes hundar. Eftersom jag inte hade all kunskap angående BAT så blev det en liten blandning av BAT och skvaller men jag tror att just mängdträningen gjorde att han blev säkrare och insåg att det händer inget värre än att han kunde vända och få belöning helt efter hur han själv klarade av. Där såg jag en stor vändning i hans beteende även om det inte var 100% bra varje gång men jag fortsatte och började träna på samma sätt vi oplanerade möten. Där den andra hunden var på väg mot oss var jobbigare så om jag inte kunde vika av körde vi ryggsäcken med våra ryggar mot den andra hunden och matade på med godis.

I slutet av sommaren 2012 flyttade jag uppåt i landet till en hundskola och där kom nog det största genombrottet. Dels sitter många hundar i hundgårdar och skäller så där var första förändringen, han slutade bry sig om skällande hundar, dels är det många hundar på kurs och det blev massa mängdträningar när vi nästan varje promenad mötte 2-3 hundar. En dag insåg jag att det var länge sen han reagerade negativt och utåtagerande vid hundmöten och jag kunde inte riktigt komma på hur länge han varit så lugn. Han går lugnt och avslappnat förbi även om han tittar en del men tittar även upp på mig för kontakt...

För en månad sen påbörjade vi vår tränarutbildning i specialsök då jag planerar att han ska utbildas till droghund och söka igenom skolor, behandlingshem och dyl. Första helgen var jättejobbig för honom men han kämpade på bra att försöka kontrollera sin stress då han under två hela dagar var runt andra hundar, iof på ca 3 meters avstånd, och fokusera på arbetet han skulle göra.
Efter helgen var jag noga med att han skulle få lugn och ro för att låta hans kropp göra sig av med slaggprodukterna som helgens stress utsöndrat. Därefter klev han över ännu en del av tröskeln. Häromdagen sprang vi ihop med två lösa hundar som höll sig ca 2 meter runt oss, jag har ställt mig med honom mellan mina knän för säkerhets skull. Det enda han gör är att titta på dom lite, tittar sen upp på mig och börjar gå mot vår dörr.....

Nu är vi inne på vår andra helg av utbildningen och han imponerar på alla! Ett utbrott för att det blev lite gruff mellan två andra hundar men bröt så fort att det var som ingenting, sitter i samma rum som de andra 5 hundarna med 1-2 meters avstånd (jag kollar av hans tecken och när det blir jobbigt så ökar jag avståndet lite), går förbi de andra hundarna på 1 dm avstånd i korridorerna, kommer någon hund in i rummet så tittar han på den men tittar genast på mig igen.

Naturligtvis är det jättejobbigt för honom och han ÄR stressad men det är som om han jobbar med sig själv och klarar av att hantera både situationen och stressen på ett bättre sätt än tidigare. Han imponerar även i sin arbetsmoral, hur jobbigt han än tycker att omgivningen/situationen än är så klarar han av att samla sig själv och jobbar på superbra!

Jag är så glad och tacksam för att jag inte gav upp, att jag ändå såg hans potential trots alla bett och blåmärken han gett mig, att jag lyckats hjälpa honom att hitta ett sätt där han klarar av sig själv och situationer på ett bättre sätt, att jag fått förmånen att ha honom som lärare. Jag är ödmjukt tacksam... Och alldeles vansinnigt förbannad på hans föräldrars ägare som gjort honom så illa som när de bestämde att de skulle para på ostabila hundar!

 

Tredje delen om Enzo.

Mira och Tina.

Har tyvärr ingen dator för tillfället därav glest med uppdatering.

Vila mjukt, Ior & Jackie! 

Idag är det 5 månader och 25 dagar sen senaste inlägget.

Under dessa fem månaderna har jag fortfarande fått kämpa med Miras allergi, för att hålla den under kontroll. Hennes vita teckningar blev rosa, likaså mellan tårna och ljumskarna har varit såriga. Mira som inte kunnat sova hela nätterna, utan att vakna och klia sig vilket resulterar i att jag också vaknar undermedvetet, för att få henne att sluta klia sönder sig. Fortfarande. Hon är inne på sitt femte år i livet, jag är otroligt glad för alla fyra åren jag haft med henne, vill ha fler. Men frågan dyker  upp ofta, hur lång tid har hon kvar? Svaret har ingen. Och beslutet ligger helt och hållet på mig, jag ska säga att det räcker nu, när jag ser det på Mira.

Bara tanken gör så fruktansvärt ont. Hur kommer det bli när det väl är dags?

Kollade nyligen Miras kull, om någon av de hade registrerad kull eftersom att jag vet att flera av dom varit ute på annons för parning.

Av 10 individer har 3 individer fått valpar, totalt 32 valpar. Sen är det några stycken ur kullen som haft oregistrerade kullar. Är någon av hundarna avelsvärda ur den där kullen? Nej. De bär Miras blod och gener.

Det är alltså VÄLDIGT många valpar ute, och jag vågar gissa på att minst hälften av de har samma problem som Mira har eller har haft.

1 av de 3 hundar som gick i avel är nu död p.g.a. svår stress. En av hennes valpar fick HD:D och AD:1, och är också nu död. Frågan återstår, hur många av valparna har egentligen dåliga höfter och armbågar plus diverse problem? 

Okunskapen är så stor, att de flesta inte märker att hunden faktiskt har problem. Riktigt tragiskt.

Jag blir så förbannad!
Flera BS-hundar är fast i omplaceringskarusellen också. 

Jag snubblade över en sak.
Jag kom i kontakt med en tjej som satt ut sin nyinförskaffade BS-hund på avel-annons i en facebookgrupp. Hon verkade ung, men vettig till en viss del iallafall. Men vågade inte ta något för givet. 

Hon berättade då att hunden som hon hade, var så otroligt bra i mentaliteten och han var fantastisk, så hon skulle behålla honom livet ut, absolut. 

1 vecka senare får jag mail av en tjej  som nyligen tagit hem en BS-hund. Gissa då vilken BS-hund det var? Jo, just det – den där hunden med sååå fantastiskt bra mentalitet. Jag blev då uppriktigt sagt besviken! Varför skall man sitta där och babbla om hur fantastisk ens hund är, och säga att man aldrig kommer sälja hunden när det inte alls är så? Såg vad hon skrivit till andra som undrade, och det var ju för att hon inte kunde ge honom det han behövde (m.m). Var ett väldigt genomtänkt beslut att skaffa hund då! Nu ska hon dessutom sälja den hon ersatte BS-hunden med. Har inte gått många veckor alls. Sorgligt.

Tjejen som nu har honom berättade att han kliar och slickar sig, plus att hans vita teckningar har en rosaaktig nyans. Det säger så mycket och gör mig så ledsen!

Jag vet att BS-hundarna inte är mitt ansvar egentligen men ändå känner jag så stort ansvar för dom, just på grund av det jag och Mira går igenom. Jag vill hjälpa dom som har BS-hundar med eventuella hud- och div. problem. Det kommer jag även göra.

Uppdatering kommer!
Ni med sjuka hundar, fortsätt att kämpa!
Ni som förlorat era bästa vänner – styrkekramar!
Ni med blandrashundar, tänk noga innan ni beslutar er för parning.

Vill någon komma i kontakt med mig, bara att skicka en kommentar så hänvisar Anna mig till er, eller tvärtom. 

Tina & Miracle

Ior och Lina fortsättning.

Första delen om Ior.


Ior, Mammas prins och familjens mittpunkt i hjärtat.

Innan ni börjar läsa historien om min underbara fyrfota vän vill jag be er om en sak…
Jag vill att ni alla tar en tyst minut för alla hundar som somnat in för tidigt.
Alla som levt med smärta relaterad med avel. Sånt som kan undvikas
.
Renrasig avel, blandras avel.
Skitsamma..
Dom har haft lika ont alla dessa hundar och dom kan inte tala.

Nu efter att ha uppmärksammat dessa hundar dolt i våra hjärtan ska jag berätta för er.

Ior – 8 Månader och framåt.

Min prins fick så vacker päls. Glänsade och nästan alla kvalster försvann tillslut.
Vi bytte foder tidigt och gav laxolja samt satte ner stressen maximalt, allt för att vara säker på att veta att jag hade bästa förutsättningar att det skulle gå vägen.
Det känns bra tills vetrinären sänker medicinen till 1 gång  / vecka.
Fläckarna kommer tillbaka och proverna visar likadant. Jag visste det med magkänslan.
Kom ihåg att jag vid 12 veckor såg på nån millimeter att något var fel. Någonting andra skulle tycka är normalt. Så jag hade med andra ord järnkoll på om det fattades minsta lilla päls.
Min prins får igen mer medicin, dvs varje dag.

Jag ger upp hoppet, vet att det inte kommer gå.

Vid 11 månader blir han halt och trött.

Låter han vila länge men det hjälper inte. Han är stel när han ska resa sig och sover hela dagar efter liten promenad.
Bokar avlivning men vetrinären insisterar på att kolla.
Mycket riktigt hade han ont i höger ben.
Så ingen avlivning utan nästa vecka ska vi röntga.
Röntgen : ED : UA VÄ, LBP HÖ.
ED 1 Lyder domen.
Vid röntgen är han ett år.

Mycket konstigt, tänker att nu ska vi vila och ta det lugnt.
Vilar och vilar. Ingen skillnad.
En trött hjälte.

Han kommer lika glad och hälsar mig välkommen.
Han sover tätt intill min famn som vanligt men vi vet båda att det kommer vara över snart.
En dag ser jag på honom och vet att min prins ska få somna in.
Demodexen förbättras inte, enstaka kvalster som finns i hans glänsande päls.
I vissa ljus såg han helt frisk ut.

1 Augusti en dag före han ska bli 16 månader somnar han in.
Det är mörkt hos vetrinären och han har fått första dosen lugnande medan han i princip är däckad så reser jag mig upp och han ska prompt upp från golvet.
Han hade fått en dos för en stor golden och ändå skulle han resa sig för att jag ställde mig upp.
Han skulle ha kämpat i tio år för min skull men det tillät jag inte.
Jag kramade han hårt och medan jag och min mamma grät yttrade jag dessa ord : Hon ska inte få komma undan. Ingen ska göra såhär mot min prins.

Denna resa innebar mycket, väldigt mycket.
Vid första vetrinär besöket hos en hudspecialist så hade jag läst all tillgänglig info så jag kunde avsluta meningarna bättre än henne.
Jag behövde inga provsvar  för att veta hurvida han hade gått upp eller ner i kvalster mängd.
Det finns folk som avlar trots allvarliga fel, ärftliga fel.
Det här är mitt sätt att stoppa det inom American staffordshire terrier & Staffordshire bullterrier.
Självklart bryr jag mig om andra raser men dessa är hjärtefrågan jag ska driva resten av mitt liv.



Detta är min och Ior`s resa och jag är stolt över allt jag gjorde för honom.
All kärlek vi gav varandra säger mer än alla ord.

Vila i frid prinsen, mamma ska låta alla veta din historia och vilken underbar hund du var.

Min själ.

Jackie och Maria fortsättning.

Första delen om Jackie


Jackie började bli bättre, klådan var borta allt verkade okej..
Så helt plötsligt började hon äta mindre och blev slöare.
Jag fick rådet att avmaska henne då det var direkt efter vintern ooch då hon åt så mkt snö i vintras så kanske hon kunde ha mask..
Avmaskade henne i god tro efter 3 dagar så började hon kräkas. Kräktes upp en jättekonstig sörja som luktade för kassligt.
Efter någon dag ringde jag till veterinären och kollade med henne vad det kunde vara, hon bad mig då komma upp så skulle dom kolla.


Direkt när jag klev innanför dörrarna så blev jackie som en seg klump, hon orkade nästan inte gå heller inte ha orken att bry sig om andra hundar. Fick sätta mig i ett väntrum och vänta.
Dom tog blodprover på henne tror de va 3 st olika och efter en stund fick ja beskedet att de va riktigt illa, att hon måste till södra djurskjukhuset på en gång, vilket var 10 mil iväg. Jag visste inte vad jag skulle göra då jag inte hade någon som kunde köra mig dit.
Men personalen på Arken Zoo här i Nyköping erbjöd sig att köra mig dit upp.
Vi åkte runt 12 på förmiddagen...


Här börjar de jobbigaste i mitt liv...

Kommer in och får sätta oss i ett litet rum igen medans dom går igenom papper och sånt, kommer in för o ta ytterligare ett-två blodprover för o se om nått ändrats, vilket det hade o inte till det bättre..
Det tog oss ca 40 minuter att ta oss till södra, på den lilla tiden hade hon blivit jätte dålig..
Vi satt väl i rummet i ca 5 timmar medans dom kom o kollade på henne o tog prover. Fick sen order om att åka till Bagarmossens djursjukhus där hon skulle få stanna över natten..
Fick då beskedet om att henne Njur och Levervärden var mer än de dubbla av vad det ska vara hon hade runt 4 % av njurens funktion kvar och ja skulle förbereda mig på att de kanske inte skulle gå bra.
Fick iallafall åka dit för o lämna henne...
Kommer in i ytterligare ett litet rum i väntan på veterinären.. när hon väl kommer in kollar hon på jackie o ser att hon ser hängig ut.
Kollar hennes tandkött samtidigt som hon säger " ser ni nu ser det ut som hon kommer krampa"... "C" som jobbar på Arken zoo var med mig hela tiden o stöttade mig, hon sa till veterinären att sådär har hon alltid gjort för hon gillar inte när okända pillar i hennes mun.

Veterinären kollade då lite mer o sa sen att hon skulle få stanna över natten för att hon sen skulle ringa dagen efter så vi kunde hämta henne...
Jag frågade veterinären på södra om hur detta kunde hänt, fick svaret att hon antagligen fått i sig spolarvätska när hon va valp eller något annat starkt som ger sig på njurarna.

Jag trodde allt va mitt fel, men visade sig att de antagligen va första ägaren som gjort nå fel o struntat i att åka in med henne.

Dagen efter ringde veterinären och säger lite kyligt " du har två val nu när det gäller jackie, antingen höjer vi hennes kalciumvärde så hon kan få leva ett par dagar eller så får du komma in hit så hon får somna in."

Åkte in dagen därpå och sa adjö till min vackraste och det va de jobbigaste då hon kämpade med sina små sladdar i benen med o säga hej en sista gång.
Hon pussade mig i hela ansiktet o sen gick hon o la sig i bädden som var i rummet.
Hon låg där medans vi klappade på henne...
Sen kom veterinären in och frågade om vi ville vara med, men vi klarade det inte.
Lilla tjejen sov så gott att hon märkte inte när vi gick ut.

Hon blev 1 år och 11 månader.
Levt med foderallergi hela sitt liv.
och kronisk njursvikt.
haft livmoder infektion 1 gång hos förra ägaren vilket ja inte fick veta förens försent.

hon va mitt liv och jag saknar henne dag ut o dag in.
har inte varit så ensamt på länge.
men hon har det nog bra däruppe med sin syster tiquila som gick bort några månader innan.

<3
Älskad av alla som någonsin träffat henne.


/Maria

Jackies bror avlar man på trots foderallergi både på honom och flera andra i kullen. Han avlas på som renrasig amstaff men man vet att han är en blandras. Ägaren till brodern planerar flera parningar. 

Tindra och Lotta

Blandras av muskelhundssort lämnad utanför Citygross i Hyllinge.

 Här kommer en liten historia om våran lilla Tindra som liksom bara ramlade in i våran flock. Precis som dom andra vovvarna bara blev, vet inte hur det gick till.
 Dom som redan har träffat mej har säkert redan har förstått så har jag en förkärlek för våra muskelhundar. Jag vet inte riktigt vad det är,men deras humor är oslagbar. Sen har dom snabba hjärnor och mycket arbetsvilja. Dessutom så tycker ju jag att dom är snygga.
Nu har vi ju en salig blandning med andra hundar också, vet inte hur det gick till men nu är dom här i allafall.

Lilla Tindra fanns på en annons på blocket. Texten var så här: Var finns du husse och matte! Upphittat tik letar efter husse och matte. Upphittad utanför City gross i Hyllinge.
Så var den underskriven med ett namn. Det var ett foto med som bara etsade sej in i min hjärna. Jag kunde inte släppa annonsen. Sen dök blocket annonsen upp på en Facebok sida som försöker jobba för att muskelhundarna inte ska hamna så fel och fara så illa som dom gör.
 Då gick jag in på blocket igen och var bara tvungen att skicka ett mail. Jag frågade i mailet om polisen var kontaktad och om dom inte hittade ägarna så kunde dom höra av sej,för hon kan bo här. Berättade lite om mej själv  och om Biffen.
Men hoppsan, kan hon bo här!? Vi hade ju inte hundar innan så det räckte liksom....
Men på något sätt så kunde jag inte motstå henne på bilden som fanns i annonsen. På bilden syntes dessutom tydligt att hon hade haft valpar och hon hade groteskt långa klor.
Jag fick ett svar på mailet kort och konsist: Jag jobbar åt polisen, har ett pensionat som tar hand om deras omhändertagna hundar. När kan du hämta henne?

Så sagt och gjort det var bara och organisera allt för att åka och hämta henne, det är ju lite pyssel när man har flera hundar och är utan körkort. Men jag hade en snäll kompis som ställde upp och körde. Jag ringde ner första för att få lite info om henne. Men han visste ju inte heller mycket, han hade hämtat henne utanför Citygross ca 3 veckor tidigare, någon hade ringt polisen och sagt att dom sett henne där, han hade åkt dit och bara lyft upp henne i bilen. Hans uppfattning om henne var att hon var väldigt snäll, men lite misstänksam mot vissa människor, däremot så visste han inte hur hon fungerade med andra hundar. Han berättade också att han hade placerat om ett hundratal muskelhundar som blivit omhändertagna pga misshandel,misskötsel osv. Att hundar blir utsläppta och dumpade var inte alls ovanligt.

Jag tog i allafall med mej Biffen ner 40 mil enkel resa ,tänkte att det skulle bli lite mycket för Tindra att träffa alla hundar när hon kom hem. Att det blev lite lättare för henne om hon hade en hund med sej in i flocken. Biffen är en klippa att ha med sej,han klarar det mesta och även om han är en huligan på klubben så är han en cooling att ha med sej.

Vi kom fram till slut och det var ett herrans liv på gården,det var ju ett hundpensionat med många olika hundar,de flesta från polisen. Bla fanns lilla Bella där,den muskelhunden som blev misshandlad i Dalarna om ni läste om det. Hon hade bla blivit sparkad och släpad med ihopbunda ben och påse överhuvudet efter en bil. Sjuka människor!!
Men hon blev testat av polisen och trotts sina upplevelser så var hon stabil och har i dag fått ett bra hem. Bella var ju också en muskelhund. Sen satt det minst en hane till där som var omhändertagen pga av olämpliga ägare, han letade dom också hem till men vet inte hur det har gått. Dom hade akut platsbrist för dom hade ett omhändertagande att göra som gällde 8 cockerspaniels, den  ägaren hade redan djurförbud men hade skaffat sej nya hundar. Hur är folk?

Efter lite strul med vägen så kom vi fram, ut ur sitt lilla rum kom en tokig överlycklig lite Tindra.  Jag tog ut Biffen som mitt i allt hundliv var jätte lugn. Tindra som då inte hade något namn gjorde några små "bort med dej"-utfall mot Biffen. Han tittade på henne och såg ut att tänka...konstiga hund, men backade undan. Sen gick vi i en halvtimme så var det över då började dom nosa på samma fläckar, så vi gick tillbaka till bilen då drack dom i samma vattenskål. Jag hade hela fickan full med köttbullar och Lasse som hade pensionatet log med hela ansiktet när han såg det. Han visset som sagt inte mycket om henne men han tyckte hon var för bra att ta bort så han var jätte glad att jag kom och hämtade henne. Själv fick jag nästan ont i huvudet med tanke på alla hundarna vi redan hade. Men men tänkte jag det blir bra, Biffen behöver en egen kompis och rumänen ska ju inte vara kvar i all evighet.
När jag åkte ner så hade jag bestämt att hon skulle heta Vofflan men när jag kom dit så passade inte det. Hon var så otroligt öppen och hade/har jätte fina tindrande ögon.
Hon hoppade in i bilen utan problem ,rättare sagt hon for in i bilen och somnade som en stock.
Det konstiga med det är att efter det så tycker hon inte om att åka bil, man får lyfta in henne och hon ser klart skeptisk ut. Men då var det inga problem. Hon fick sitta bak och Biffen i baksätet hem. Det var inga problem någon gång, hon hoppade in och ut glatt.

När vi kom hem så fick Linnea komma med de andra hundarna(Tuva och Vipper) till bilprovningen så gick vi en promenad hem,hon skällde på dom först sen totalignorerade hon dom. När vi kom in så hade vi dom delade första natten.  Att hon hade sovit i säng tidigare det märktes,hon for upp i sängen och kröp ner under täcket.  Direkt dagen efter så gick vi till veterinär och klippte hennes klor( som var det värsta jag sett,tårna hade vikit sej,hon kunde inte gå) och gjorde rent öronen och gick igenom henne allmänt, för hon kliade sej väldigt mycket. Det har hon nästan slutat med nu så jag tror att det var en del stress.

Hon fungerar jätte bra här hon har anpassat sej förvånansvärt bra. Hon fungerar dock inte med Vipper,men det förstår jag, Vipper är avvikande i sitt beteende och är svag.
Det är ju lite svårt för vi vet ju absolut ingenting om henne mer än att man ser på hennes juver att hon har haft valpar och dom har fortfarande inte gått tillbaka så jag får en känsla av att hon har haft många valpar. Hon är också jobbig vid hundmöten,men det får vi jobba på och precis som Lasse i Skåne sa, så gillar hon inte alla människor ,det är rätt få som hon tycker om faktiskt. Det blev en namn diskussion när hon kom hem så det blev Tindra istället för Vofflan. Hon är en Tindra. Hon har fullständigt adopterat mej, hon bryr sej inte om någon annan ,vilket är skönt och roligt men också jobbigt för jag får dåligt samvete så fort jag lämnar henne hemma,hon bryr sej inte om att någon annan är hemma,varken de andra hundarna eller Linnea hon bara väntar  på mej. Varit med och Cyklat har hon, det gör hon med största allvar och är jätte koncentrerad. Ingen har nog tränat henne i övrigt för hon verkar inte kunna något alls. Men jag började direkt med kontaktövningar och iadg så har vi även börjat träna lite lydnad.

/Lotta

Det här är första delen om Tindra. Hur det går för Tindra med hennes rehabilitering och anpassning kommer som en fortsättning.

Amstaff, pitbull och american bully.

Hela rasnamnen är American staffordshire terrier och American pitbullterrier men jag väljer att skriva amstaff och pitbull för enkelhetens skull. Ibland används även förkortningen APBT på pitbull.

Amstaffen blev till.
SKK (Svenska kennelklubben)  har FCI (Fédération Cynologique Internationale) som moderorganisation. 1936 ville AKC (American kennel club) godkänna pitbullen som ras. Man tog då X antal UKC-registrerade pitbulls, skrev en rasstandard och skapade amstaffen. Att amstaffen härstammar direkt ur pitbullen är något många amstaffägare missar då beskrivningarna om ursprunget ofta är väldigt luddigt. Om man tittar långt bak i amstaffars stamtavlor kommer man hitta pitbulls.
Idag är det två skilda raser som har samma genetik men i övrigt inte har speciellt många likheter då amstaffen är en utställningsras och pitbullen avlas efter prestation.  Amstaffen är större och grövre medan pitbullen är liten och atletisk till uteseendet.

Två renrasiga amstaffs som exempel på hur rasen ska se ut.

 FI UCH SE UCH Basic Blue All Sparks, Sparky.                          Kaly Girl Diva Sting, Kaly.

(Tack Olga/Ruffwood för lån av bilder.) 

En renrasig amstaff ska ha en stamtavla från SKK.

En renrasig pitbull ska ha en stamtavla tex BFKC eller ADBA. Även UKC finns men de registrerar pitbull, amstaff och american bully som samma ras trots att fallet inte riktigt är så. I slutändan är det lättast att fråga en kunnig inom pitbull ifall hunden har blodslinjerna från rasen.

Renrasig pitbulltik. Denna tik väger 14 kg.

Rednose
Myterna kring rednose tycks vara oändliga. En rednose är inget annat än en hund med röd nos. Detta förekommer hos flera raser och är allt annat än unikt för pitbull.

Rednose pitbull är ingen ras. Bara för att en hund är rednose betyder det inte att den är pitbull, det är inte nosfärgen som gör rasen. Är det en pitbull ska du ha en stamtavla från ett godkänt register, allt annat är blandraser.

American bully
Bullyn är en ny ras som härstammar från UKC-registrerade pitbulls och AKC-registrerade amstaffs. Många gånger säljs dessa som pitbulls vilket i sanningens namn är en ren lögn. Grundaren till rasen, Dave Wilson, har erkänt att han blandat in andra raser och då bland annat amstaff. Om man tittar i en bullys stamtavla kan man många gånger hitta rena amstaffs men desto förra pitbulls (om ens någon).
Bullyn är ofta blå, enormt grov och stor. Inom rasen pitbull är färgen blå extremt ovanlig, den blå färgen kommer förmodligen från amstaffs.

Uppdatering om Miracle & Tina

Miras tillstånd är inte ett dugg förbättrat. Snarare sämre. Jag trodde det gick åt rätt håll då hon klarade sig utan vaccinet i nära 2 månader innan hon började klia sig igen. Orsaken till att hon var utan vaccinet i nästan 2 månader är att apoteket slarvat bort det. Och sa att de inte hade det inne, trots flera besök. Så får det absolut inte vara.

Nu har Mira fått sin andra dos av vaccinet sen vi fick hem det, men fortfarande kliar hon sig som en tok. Sår här och där som inte läker. Gnagar på tassar, ljumskarna eller kliar sig med tassen, varje dag, i stort sett hela tiden.

Och där står jag, maktlös, för jag kan inget mer göra om jag inte vill proppa i min hund mer medicin.
Hon är ensam hemma då jag är på jobbet. Varje dag tänker och funderar jag, kliar Mira sig.

Där är jag återigen maktlös. 

I samma veva har hon under ett tillfälle haltat kraftigt på ena bakben. Jag vet inte om det var sträckning eller om det var ett tecken på att hon hade ont i höften. Det smärtar mig att inte veta, bara gissa och tro. 

Jag blir så förbannad på den eländiga aveln. Som bidragit till den här sjuka hunden.

Är det så fruktansvärt dyrt att bespara sina valpköpare sjuka hundar om man lägger ut några tusenlappar för diverse tester?  Är det så svårt att lära sig först och handla sen? Avel och genetik är inget lätt område.

Jag ber er, som funderar på att avla på era hundar, att testa hundarna först och fundera om hunden verkligen är en avelsvärd hund.  Bespara andra sorgen man får då man får eller har en sjuk hund.

Miras syskon har gått i avel flera gånger, flera av dem. Ingen av deras ägare bryr sig ett skit om att de faktiskt har en kullsyster som är sjuk, samt avkommor. De vill bada i pengar.

/Tina

En vanlig uppfödare.

Första kullen.
Man hade fått in en amstaff. Detta sade man i alla fall. Faktum var att hunden mer såg ut som en blandning av schäfer och amstaff men det låtsades man inte om. Vi kan kalla denna tik Leya.

Leya var ung när hon parades. För ung enligt lag men eftersom hon var oregistrerad fanns inget skydd för henne, man kunde inte bevisa att hon var för ung. Hanen till kullen spelade inte så stor roll. Man hade spanat in en hane och när Leya löpte gick man helt sonika och ringde på hos hanhundens ägare.  Man fick nej där både när det gällde amstaffhanen men även en pitbullhane man träffade för första gången.  Istället fick man vända sig till blocket och där fick man genast napp, en stor "amstaff"-hane blev fadern till denna kull som såldes som renrasiga amstaffs.
Hur det gick för denna kull förtäljer inte historen. Relativt bra gissar jag. Hundhemmen tröt inte lika mycket som i dag.

Tiden gick och man fick tag i en rednose. Även denna hävdade man stenhårt var renrasig. Red boy-linjer skulle hon ha. Valpplanerna fanns redan där. Pappan till denna kull blev en hane från första kullen. Detta berättade man och visade bilder på parningen men allt eftersom tiden gick ville man ju väldigt gärna sälja valparna som pitbulls och så blev det till slut. Man nekade att valpen var pappan och hävdade att det var en pitbull som man självklart inte kunde peka ut.
Denna kull var lite svårsåld. Valparna var jobbiga och man lånade ut dem hit och dit till den som var lite valpsugen för stunden. Den som saknade sin avlidna hund, den bara ville gosa lite valp, vem som helst.  Till slut var man av med alla valpar. Några hämtades tillbaka och såldes om, anledningen var att man inte skötte avbetalningarna som man skulle.

Några av dessa valpar fick bra hem. Andra började sin resa med att fara runt. Mentaliteten på dessa hundar var fruktansvärd. Hög stress, rädslor och nervositet. Vissa hundar hann bli ett år, andra två innan de somnade in, några lever än. Det fanns inget man kunde göra för dem.  De hade mentaliteten och genetiken emot sig.

Leya får somna in. Hon har ont säger man. Stamtiken blev endast tre år gammal.

Sen var det dags för ytterligare en parning tyckte uppfödaren. Rednose-tiken blev det igen. Denna gång med en "pitbull"-hane, en stor blandras. Valpkullen blev ren jackpot. Massa rednose-valpar och dessa såldes som renrasiga pitbulls. Seriösare hem fanns knappt vid denna tidpunkt. Den som hade pengar fick en valp. Man sålde bland annat en valp till en familj man sett halvt slå ihjäl en schäfer. Denna valp hann få en hel del stryk innan han fick ett nytt hem där han idag har det bra.
Flera av valparna hade vid ett halvårs ålder haft flera hem.

Tre kullar senare hoppas jag att historien nåt sitt slut men jag misstänker att så inte är fallet. Uppfödaren har tjänat enorma summor pengar, speciellt då hon hämtat tillbaka och sålt om flera av valparna. Dessutom tar hon inga små summor för hundarna. Hon säljer dem gärna på avbetalning. Köparen fyller hon med lögner om hur hon har rätt att hämta valpen vilket gör att de betalar men även de som betalat och blivit av med valpen vågar inte göra nåt åt saken.
Djurskyddet har kontaktats och godkänt uppfödaren trots att hundar burhålls och avföring hittas inne.
Även ekonomiskt bistånd har blivit upplysta då uppfödaren varje månad hämtar sin vanliga inkomst där. Trots hembesök och vittnesmål kan inget bevisas. Valparna säljs ju på avbetalning eller med kontanter.
Eftersom uppfödaren varken avmaskar eller chippar valparna har hon i runda slängar tjänat 300 000 i svarta pengar på hundarnas bekostnad.

Det här är ingen unik historia. Såhär ser det ut för många av de blandrasavlare vi har. De är trevliga och framstår som kunniga. Vad man aldrig får glömma är att det finns en stor baksida och att blandrashundar lever totalt oskyddade.

Ditt val påverkar.

BLANDRASAVEL - TILL VILKET PRIS?

Jag kan inte komma på en enda god anledning till att idag ta valpar efter sin oregistrerade pitbull-blandis. Jag ser flertalet personer som dagligen planerar/väntar el. har pitbull/amstaff/rottis blandningar av sina hundar. Det känns så tungt i hjärtat att dessa personer som säger sig älska sina hundar utsätter sin älskade hunds valpar för hysterin och rashetsen mot dessa fantastiska djur i samhället.

Jag jobbar idéellt med omplacering utav hundar, och i min verksamhet så kommer det många hundar av denna blandning in i mitt liv. De flesta råder jag till avlivning. Dessa hundar är många gånger vanvårdade, aggresiva, stressade, otyglade och sönderavlade. Hur många av er som avlar på era blandrashundar vet om dess bakrund? Hur många HD/AD röntgar sina hundar, ett vanligt problem bland pitbull, amstaff, rottis bl.a. Hur många utför mentaltest på sina hundar och hur många vet hur HD/AD och mentaliteten ser ut bakåt i generationerna av sin hund? Detta är kriterier som är nödvändga i Rottis, Amstaff aveln idag, pitbullaveln har ett fantastiskt uppfödardiplomering som alla rediga och riktiga pitbulluppfödare ansöker om. Hur många blandisuppfödare bryr sig om avkommorna av sina djur? Jag har inte träffat en enda.

Många gånger hör jag "uppfödaren" säga: "Det är jättemånga som vill ha valpar från min hund! Alla har praktiskt taget redan hem!" Jättefint om det i verkligheten skulle fungera så. Tyvärr gör det inte det. Många gånger så ångrar sig "de självklara valpköparna" sig när valpen är leveransklar, och om de inte ångrar sig då så brukar hunden oftast placeras om/avlivas vid könsmognaden eftersom ägaren då anser att "hunden har blivit knäpp i huvudet" och bara bråkar. Sorry, men att en hund bråkar och försöker ta över rangen är ett sunt och vanligt beteende hos en ettårig hund.

En fråga: Hur många seriösa, hundkunniga och raskunniga hundspekulanter med intresse av lydnad/bruks träning finns det som vill köpa en hund utan papper, utan "garantier" om HD/AD och mentalitet i bakåtstigande led? Jag känner inte många. Dessa hundar (inte alltid såklart, det finns många bra pb/amstaff ägare som är seriösa) hamnar oftast i orätta händer. Någon som tycker att valpen är söt, någon som tycker att rasen är ball, eller någon som av någon anledning väljer att skaffa sig hund i rent impulsivtänkande. Dessa personer har ingen raskunskap, ingen brukserfarenhet, dessa personer tycker att det är ballt att visa upp sin fräcka "Pitbull" för att få respekt. Dessa hundar hamnar i en omplacerings cirkus utan dess like, dom vandrar runt bland "kompisar" och lever på dåligt hundfoder, med rastningar på bakgården och uppfostringsmetoder som inte hör hemma på denna jord. Jag vet, jag lever med dessa hundar. Jag har sett dem, jag har gråtit över dem.

Jag kommer här att ta ett exempel. Min älskade lille Nalle, det är en produkt av oseriös avel, okunskap av ägaren och ointresse av hundens fysiska och psykiska hälsa. Jag hämtade Nalle, som då hette Canibal, på Göteborgs tågcentral en dag i mars. Med mig hade jag en väninna, Eva. Eva som annars är reserverad mot hundar av denna typ hade tidigare fått en chock då hon sovit hos en gemensam vän en helg och då delat säng med hennes renrasiga Pb tik, som är den goaste Pb som gud skapat. Nu var hon inte lika reserverad, och intresserad av att följa med. Nalle kom och hans sorgliga uppsyn var henne för mycket. Han hade sår som blödde i ansiktet och var i ett ur uselt skick. Han var lugn och snäll, han charmade oss båda. Hon döpte den svarta lille Pb´n till Nalle. Nalle sattes i en av mina jourhem, då vi utredde honom fysik för de skador och eksem han hade. Vi sökte i dunklet efter härstammning och fick upp ett rätt säkert bevis om härkomst, blandras mellan reg. Pb och oreg. Pb fr. Kroatsien. Vi upptäckte att han blivit kampad mot, han hade dock ej varit kapabel att försvara sig eftersom hans hörntänder var avfilade. Han hade gått med utslag och eksem i 4 år av sitt 5 åriga liv, utan att få vet. vård. Han var oförsäkrad, åt dåligt hundfoder, hade knappt något koppel och halsband och dessutom var han väldigt strykrädd. Hade blivit biten, tydliga huggmärken fanns på kroppen och han såg väldigt anskrämlig ut. Nalle led även av separationsångest och klarar ej att vara ensam i en minut ens. Eftersom han var oförsäkrad kostade hans vet.vård uppåt en 10.000:- och även om vi utförde biopsi, hudskrap vävnads prover, allergitest och blodprover så fann vi inga fysiska fel. Vi började leta alternativa svar. Och fann ett som vi idag med stor sannorlikhet kan diagnosera honom till, stress-symtom: Klåda. Han har aldrig haft en trygg plats, ett hem under längre tid eller fått leva ett stabilt hundliv med den omsorg, aktivering, kärlek och vård som en hund behöver. Och vart hittar man en person som under dessa omständigheter kan ta sig an en hund som honom? En person med hundkunnighet, med ekonomin för ev. vet.vård, med ett stabilt liv med fasta rutiner, en trygg miljö utan barn/hund/katt, bruksintresserad och som dessutom har kunskap och viljan att klara av hans återkommande eksem. En person som också är villig att köpa en hund som ej går att fullförsäkra eller träna i SBK/ställa el. få stöd via SKK.Vi letade utan vidare resultat. Vem vill ha en hund som ser ut som en nyss hemkommen stympad soldat, med ett utseende som ger mer respekt än King Kong? Vi var rådvill och gjorde ett beslut om avlivning... Då hittade vi henne, underbara härliga Emma. Hon öppnade sin dörr och fylld med kärlek tog hon sig ann den hund hon ansåg ödet fört till henne. Idag går Nalle på alternativa behandlingar för sina stressrelaterade utslag, han har en matte som älskar honom över allt annat i världen och som inte ser till hans skräckinjagande yttre utan Nalles fina inre egenskaper. Solskenshistoria. Dessa vardagshjältinnor finns det mycket få utav skall ni veta. Mycket mycket sällsynta är dessa vackra violer som älskar djuret för sin själ.

De flesta hundar i Nalles situation har blivit nedsövda, för hellre det än att ännu en gång hamna i felaktiga händer. Och tyvärr mina vänner, detta är ett öde som många hundra hundar av dessa blandraser hamnar i varje år i Sverige. Jag får ca 15-20 samtal/mail i månaden om Pb/Amstaff/rottis blandisar, utav dessa blir tyvärr 80% avlivade p.g.a dålig genetik eller förbrukat förtroende för människan/vanvård el. omplacerade till mindre lämpliga hem för att oavbrutet flyta runt i omplacerings-cirkusen. Tro mig, jag som privatperson gör vad jag kan för att finna lämpliga lösningar för dessa hundar. Men, lämpliga hem för dessa vanvårdade & missanpassade hundar är svåra att finna. Tyvärr avsäger sig alla större omplaceringsförmedlingar pitbulls, amstaffblandningar och många typer av rottisblandningar. T.o.m hundstallet i Stockholm tar endast emot fåtalet polisomhändertagna hundar, aldrig en privatpersons lidande pb/amstaff. Det finns ingenstans att vända sig om man får en problemhund på halsen...

Så varför ta en kull på din hund, varför lämna ut din hund i avel? Finns det inte tillräckligt med lidande, oplacerbara och vanvårdade hundar av denna blandning i Sverige? Varför medverka till ännu ett antal? För oavsett vad det är för hund du avlar så kan du aldrig någonsin garantera, eller bli garanterad att denna hund finner mest lämpliga hem med den vård och omsorg den behöver. Risken är faktiskt större att en oreg Pb hamnar i ett mindre lämpligt hem än en Papillon, det är bara att inse fakta. Så snälla snälla, tänk efter. Det är tyvärr inte en perfekt värld vi lever i. Kan det vara så viktigt att ta valpar på din hund, eller få en avkomma efter din hund att du offrar de övriga djurens välbefinnande?

Gör en insats istället: Slå bort dina tankar på aveln och satsa på att hjälpa en behövande hund istället?! För jag lovar, det cirkulerar många fler hundar i ditt tycke och smak runt dig än du anar.

Tack för ordet.
Rebekah Johansson

Publicerad på pitbull.se 2004-01-02






Rebekah Johanssons minnesfond
PG 14 83 23 -9.
Märk betalningen Rebekah Johansson, pengarna kommer gå till "svårplacerade raser".http://www.djurskyddetmalmo.se/