Enzo, Pierina & Emelie.

Köpt som amstaff helt utan stam, vissa syskon såldes som rena pitbulls.

Många kommer nog tycka ”hur naiv kan man vara” när de läser den här historien, jag kan bara säga ”så naiv som jag”

Min dotter Emelie 17 år ville ha en egen hund, hon var redo i hela kroppen. Vi gick igenom vad det skulle kosta med mat, försäkring, kurser mm och med min ekonomiska hjälp skulle det gå. Vi gick även igenom aktivering av hunden, som hon ville skulle vara en staff/bulle el liknande då hon verkligen gillade dessa raser. Sen började letandet och jag är en omplaceringsfantast på gott och ont, så när vi hittade Enzo och åkte för att kolla in honom i Sollefteå blev det kärlek <3
Det som kändes negativt var att dom i Sollefteå bara hade haft honom i 4-5 månader och jag fick känslan av att dom inte orkade med honom. Före det var det en utländsk barnfamilj som haft honom från valp till strax över året... Jaja han skulle få det bra hos oss * naiv*

Bilfärden hem blev en upplevelse då han inte var tyst en sekund, likaså första natten. Han var faktiskt inte stilla en sekund heller men det är nog omställningen, tänkte jag, och vi kom hem på kvällen så fanns liksom ingen tid till att riktigt bekanta sig med omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att vi har nog tagit oss vatten över huvudet.

Så med dom tankarna började vår resa med Enzo; En djävul och ängel i samma hundkropp.

Jag kollade besiktningspappret från han var valp och försökte få tag på hon, kvinna f. -83 Sundsvall, som avlat på hans föräldrar men numret gick inte nå, ringde ett annat nummer som jag hittade på hitta.se men där fick jag inget svar. Under 2 månader försökte jag ringa båda numren utan resultat. Nu har jag fått information från annat håll och den var becksvart!


Enzo första månaden var mycket jobb, enormt mycket jobb. Han kunde inte gå i koppel, det var som att gå med en skenande bulldozer. Han var helt okänslig för fysisk kontakt som ”flytta dig lite” han blev som en ett ton gråsugga, sprang fram & tillbaka i lägenheten, helt vansinnigt manisk i skogen, ja manisk i allt han företog sig. Vi var och plockade bär under 3 timmar med fikapaus; han sprang konstant i 3 timmar! Tog plats i sängen och morrade när man puttade på honom. Naggade och bet konstant i kläder, armar och händer. Bufflig i soffan och morrade när man talade om att det räcker. Ja, alla våra djur får vara i soffan och sängen i mån av plats :) Blev hysterisk vid tillsägelser av både Cilla (min hund), Bruttan (kompis hund) och oss. Nu har ni nog förstått att han går från att sova till 100% stress på millisekunder...


Vi jobbade på bestämt och konsekvent. Regler och personlig integritet för oss alla. Mest akut var morrandet. Så morrade han då ”föste” vi ner honom med våra kroppar, där gick det fort att fatta så han har inte morrat sen dess. Man frågar om lov innan man hoppar upp i soffan annars blir man nerföst, gick också fort att fatta. Vi åkte på kurs hos Åsa Tova Bergh i Sollefteå, även om det inte var så givande för Enzo just då så var det det för Emelie. Anmälde dom på kurs hos Hundens Hus men där insåg vi att han var inte redo för kurs med andra hundar utan det blev privata kurstillfällen.


Sen var det bilen. Han måste ju kunna åka bil då vi är aktiv och åker till skogen eller åker och spårar. Jag tänkte att det var nog bara att mängdträna så går det över Ack så fel jag hade...


Han hoppar in utan problem sen gräver han, rullar, biter, skäller och skriker. Vi provade positiv förstärkning, vattenflaska, kommando, skällhalsband med citronsprut, DAP mm ingenting fungerade, en gång tappade jag tålamodet och tog ordentligt tag i honom och det resulterade i de första ordentliga betten från honom. Jag har sett ut som ett misshandelsoffer i omgångar efter det.


En dag iakttog jag hela processen från det han ser bilen. Han attackerade den. Från det att han såg den var det bara ”döda bilen!” som gällde. Satte mig och funderade hur vi skulle tackla detta.... Det blev lugn träning av att bara vara några meter från bilen till att börja med, sen närmare med olika uppgifter för honom (cirkustrix) och Nu kan han gå förbi bilen utan att tappa kontrollen men han kan inte åka i den. På filmen är han rätt lugn, det kan vara 100 gånger värre vissa gånger.

Inomhus, kontaktmässigt (fysisk & ögon) och gå i koppel har han verkligen gjort enorma framsteg på. Men, detta Men, i vissa situationer går han verkligen in ett så ångestladdat svart moln att han blir direkt farlig och det går inte att bryta, hans hjärta bankar i 300 slag/min, ögonen rinner, han får röda ögonvitor och blir rödflammig runt ögonen och runt nosen och hela hans lilla kropp skakar. Det är då han hugger vilt omkring sig, jag har lärt mig var jag kan sätta händerna för att undkomma huggen men jag har aldrig blivit så misshandlad i hela mitt liv som av honom under dessa 4 månader vi haft honom.

Det är så fruktansvärt hemskt synd om honom när han blir så här blockerad, mitt hjärta brister av sorg varje gång.


I början trodde jag i mitt enfald att han bara var understimulerad men han är nu ordentligt stimulerad, kroppsligt och mentalt men skillnaden på honom då och nu är minimal i vissa situationer. Vi har i dagarna gjort en kemisk kastrering och han får lugnande i form av Tranquil varje dag, jag hoppas av hela min själ att han klarar av att gå över till rätta sidan av det stora svarta ångestmolnet. Den här underbara varelsen, arbetsvilliga, mysiga, ”älska mig”, se mig, lättlärda, smarta hunden har några månader till med oss om ingen förändring sker.

Jag blir så rosenrasande. För hans skull. För Emelies skull. För alla andra stackars valpar och hundar som måste utstå detta bara för människans pengabegär.

/Pierina & Emelie


Enzos fortsättning.

Hur vet man att en hund är frisk?

Det är en hel vetenskap för att faktiskt veta om en hund är avelsduglig. En hunds genetik sträcker sig längre än mor och far. Utöver dem bör man ta hänsyn till hälsan bakåt men även syskon runt omkring hundarna. 


Att en hund är snygg gör den inte avelsduglig. I hunden finns en hel värld av gener, sjukdomar och beteenden, man måste ta hänsyn till för att få fram en frisk och sund hund. 
Det räcker inte heller med att en hund är trevlig när du träffar den. En hunds mentalitet är komplex. Att möta en hund under några timmar ger inte en rättvis bild av en hund. Inte heller att möta den flera gånger. För att kunna avgöra en hunds mentalitet behöver man se hur den fungerar i olika situationer. Hur hanterar den nya miljöer? Klarar den av smällare?  Blir stressnivåerna för höga? Hur hanterar den stressen? Går den någonsin över i aggressivitet? Håller den kvar vid obehag?
Det finns tester för att avgöra hur en hund agerar. Mentalbeskrivning  (MH) finns för renrasiga hundar. Numer finns även BPH (Beteende- och personlighetsbeskrivning hund). Har en hund sats i avel, kräv att någon av dessa ska ha gjorts så du vet hur föräldrarna till din hund agerar. Ser testet bra ut ökar förutsättningarna för att din valp får en bra mentalitet.
Glöm inte att de flesta hundar ni läser om i bloggen är köpta som friska valpar med trevliga föräldrar.


Många tror att en veterinärbeskiktning räcker för att visas hundens friskhet. Det kan inte bli mer fel än så. En veterinärbesiktning talar om att hunden inte har några synliga fel eller synlig smärta. Den kan fortfarande vara väldigt trasig inombords, den kan fortfarande ha sjuka gener den för vidare. En veterinärbesiktning säger inte heller något om hundens temperament. De allra hundar passerar utan anmärkning en veterinärbesiktning. 


Köper du en renras kan du påverka. De flesta uppfödare är bra på att prata så du behöver ha kunskap själv. När du bestämt dig för ras finns en rasstandard. Där står det utöver hur hundens utseende ska vara även lite om ursprung och mentalitet. Utöver det bör man kolla upp rasens hälsostatus. Vad är det du behöver kolla upp själv för att få en frisk hund? Vilka rasbundna sjukdomar finns det i den ras du vill ha? Vad söker du i din hund? Man har rätt att ställa krav på sin uppfödare. Fråga  om målen med aveln. Vad vill de förbättra/förändra? Vad tycker man är dåligt i rasen respektive bra?
Vad gör den specifika uppfödaren i sin avel för att motverka det dåliga 


Hos SKKs hunddata kan du hitta en hel del information där registreras resultat som tex höft och armbågsröntgen.  Du kan se om hunden är utställd och läsa resultaten för att se om den är rastypisk. Även MH-testers resultat står där.  Se till att din valps föräldrar har bra resultat, väldigt många avlar på dåliga höfter eller oröntgade hundar. Har föräldrarna dåliga höfter riskerar man att hunden får somna in för tidigt pga smärta. Har föräldrarna oröntgade höfter har man ingen aning, man leker med liv.
Det finns ett inlägg om vad du kan utläsa i hunddata och hur du tyder det.
I hunddata kan du även kolla upp syskonen till dina föräldras hund och så vidare längre bak. Har föräldradjuren haft kullar tidigare kan du med fördel kolla hur de avkommorna ha blivit och vilka hälsoresultat de har. Ser det bra ut ökar du förutsättningarna ännu mer för din hund.
Renrasaveln är hårt drabbad av snabb och dålig avel, det gör dina krav ännu viktigare. I slutändan är det för din hunds skull.


Ibland känns det överdrivet. Varför ska det vara så svårt att bara köpa en hund? Det är där människan kommer in. Alldeles för många människor sysslar med avel utan kunskap. Hade det inte varit så hade inte den här bloggen behövts. Nu är det tyvärr tvärtom, den här bloggen behövs mer än någonsin.  Skrämmande många hundar får somna in för tidigt över saker man hade kunnat förhindra om man tagit avel på allvar. Det är hunden och du som valpköpare som drabbas hårdast . 

Varför är det så viktigt att inte stödja blandrasaveln av kamphundstyp?

Populariteten hos dessa raser har ökat explosionsartat, säkerligen i samband med medias hetsande om mördarhundar. En del vill ha en häftig hund, andra vill visa att de inte är monster, några vill ha hunden för dess faktiska egenskaper. Man vet sen tidigare att popularitet kan förstöra en ras ordentligt. Fel människor kommer alltid att dras mot det "farliga och förbjudna" tidigare decennier var det schäfer och rottweiler som fångade deras och medias intresse. Än idag arbetar seriösa hundmänniskor och uppfödare för att bygga upp dessa raser. Och nu är det kamphundarna som har drabbats.

Renrasaveln är hårt drabbad. Man avlar på hundar som inte har rätt mentalitet, som inte ser rätt ut enligt rasstandarden, som inte har gjort hälsotester eller som har rent ut sagt dåliga hälsoresultat. Därför är det extra viktigt att du som valpköpare ställer rätt krav och vet vad du söker själv.
Som ett brev på posten har även blandrasaveln exploderat. Blandraserna av dessa hundar besitter många gånger inte i närheten av den mentalitet de renrasiga hundarna har. Dels vet man ofta inte hur en renrasig hund ska vara, man kan inte bedöma bristerna i sin hund och de renrasiga hundar som faktiskt går i blandrasavel är sällan bra avelsmaterial. Stress är oerhört vanligt. Lika så allergier och demodex. Detta är något en hund lider väldigt mycket av. Det är kostsamt för dig som ägare och hundens livslängd påverkas. Du kan aldrig se på en hund om den är tillräckligt bra för att avla på.

Hur har det blivit så?
Snabba pengar och okunskap. Man har parat allt. Nära släktskap. Felaktig mentalitet. Sjuka hundar. Unga hundar. Nära släkt. Man blandar även in andra raser och detta behöver inte alltid synas på hunden. Faktum är att du aldrig kan se på en hund vilken ras den tillhör. 
Blandrasuppfödarna är bra på att prata.  De har förklaringar till varför stamtavlan inte finns. Man skyller på import, man skyller på att det finns en liten gnutta amstaff i den rena pitbullen. Allt är bara prat. Det går alltid att peka ut stam även om du inte har stamtavla. Du vet vilka föräldrar din hund har och vilka blodslinjer den kommer från om hunden är ren.

Oregistrerad renras
Det finns inget som heter oregistrerad renras. Ska du köpa en ras så ska stamtavla finnas, det finns inga ursäkter till att stamtavlan inte finns. Det finns däremot förklaringar till varför. Anledningarna kan vara många.
Oftast handlar det om att hunden helt enkelt inte är den ras man hävdar. I vissa fall har inte föräldradjuren uppfyllt de krav som krävs för registrering. Det spelar ingen roll om det ser ut som rasen, stamtavlan saknas av en anledning.

Varför är det så viktigt att inte blanda raser?
Hundar har en historia och en planerad avel mot ett ursprung. Med det kommer instinkter. En vallhund har en benägenhet att valla, ett behov av att få det tillfredsställt. En jakthund likaså fast genetemot den jaktsort de sysslar med.
Med hundkamp kommer väldigt speciella egenskaper. Du har den totala människoälskaren. En tålig hund som som är vek mot din vilja och gärna vill vara till lags. Det är därför många av oss köper dessa raser. Det finns även en sida där rasen kan ha svårt att umgås med andra hundar. Du bör vara oerhört medveten om vad du har i kopplet och faktiskt förstå hur detta kan påverka din hund. Om du sen tar dessa anlag gentemot slagsmål och blandar in tex vallning får du instinkter som korsar illa.

Att fostra en hund kommer du långt med men för att göra det bästa för både dig och din hund är det en fördel att förstå ursprunget och kunna ta hänsyn till detta. Stärka det som är bra och dämpa det som är mindre bra. Du kan aldrig fostra bort en instinkt som är innbäddad i generna, du kan däremot med kunskap kontrollera den.


Hur får man stopp på det hela?
Man slutar köpa valparna från oseriös avel. Man ställer krav på sin valps förutsättningar. Många vill rädda en valp från ett sämre hem. Vad som sker är att du hjälper uppfödaren att bli av med sina valpar för att sedan kunna ta en ny kull. Jag har sett många exempel på detta.

Varför är blandraser hårdast drabbade?
En blandras har inget lagligt skydd. Har man parat ett för ung hund är det omöjligt att bevisa. Säljs valparna för unga är de omöjligt att bevisa. Ingenting kan bevisas och när det inte går, då kan folk uttnyttja detta till max. Långt ifrån alla agerar ur ondo, okunskap är ett stort problem. Man anser att allergier inte är ärftliga och berättar inte att hunden lider av det för sina valpköpare.

Vi älskar våra hundar. Problemet är att kärlek inte räcker. En hund blir inte frisk av kärlek.  En blandras är inte mindre värd men den är värd det absolut bästa och det har man inte gett den. 

Tittar man runt på omplaceringssidor på fb, i hundstallen och på blocket ser man att omplaceringarna av hundar som är av kamphundstyp är överrepresenterade. Unga hundar som far runt i hem efter hem utan att få stabilitet. Det är aldrig fel att ta hand om en vuxen hund i behov. Däremot har vi en mättad marknad vilket i sin tur leder till att kvaliteten på hundarnas hem kompromissas med. I slutändan hamnar ännu fler hundar i omplaceringskarusellen. Varför fortsätter man para när situationen ser ut som den gör för dessa hundar?

Casper och Nikita

Casper, omplacerad som blandras.

För inte så länge sedan, närmare bestämt 10 månader sedan, hämtade jag den gulligaste terroristen på denna jord. Hans namn var Cash och han döptes snabbt om till Casper. Han är av 100% blandras-material och har de mysigaste öronen i världen. Hans historia är sorglig, och fast han inte längre famlar i mörker skulle hans liv kunna vara så mycket ljusare.

Det hela började med att hans morfar blev hans pappa. "Uppfödarna" tyckte det var en bra idé med en far/dotter-parning. Kullen var ganska stor, 8 små valpar fick se insidan av en klädkammare. Sin klädkammare delade de med sin mor, sin far-morfar och en nakenhundsblandis. Att mata hundarna innebär att hiva in foderkulor till de tre vuxna hundarna och åtta valpar, en näve eller två torde räcka per dygn. Först blev tiken omhändertagen, då hon kallades ett mirakel som överhuvudtaget levde fortfarande. Idag mår hon inte bra, men hon mår bättre.

När valparna var nästan nio veckor hade bara en valp blivit såld, denna valp lider idag av grav demodex och bor hos en missbrukare. Det var den enda valpen som blev såld, för en dag stod polisen utanför dörren då de efter en längre tid beslutat att göra ett narkotikatillslag. Vad som mötte dem i vad de trodde skulle vara ett rum vill jag inte ens tänka på. I klädkammaren fanns 7 valpar, en tik och två hanar som allihopa var mer avföring än hundar.

Hundarna beslagtogs genast, och åkte till Norrköping hundcenter. De vuxna hundarna fick vila upp sig på Hundstallet i Stockholm och har idag ägare som bryr sig om dem och tillgodoser deras behov. Valparna fick en ödesdiger dom, man skulle göra allt man kunde, men förvänta sig att de straxt kommer dö. Som av ett mirakel, och genom mycket god vård, har alla sju valpar överlevt. Casper hamnade hos min bekanta men kunde inte stanna kvar där när familjens andra hund reagerade mycket kraftigt och negativt mot att han inte längre var valp. Det är här jag kommer in. Jag köper Casper för höftröntgen och veterinärundersökning. Denna veterinärundersökning gör att jag har bland de dyraste hundarna i Sverige. Jag har nämligen inte betalat klart på honom, eftersom veterinärundersökningarna och besöken inte vill ta slut. Tyvärr betalar Casper själv det högsta priset, men han håller humöret uppe. Ibland tror jag att han håller humöret uppe för att han vet att jag går sönder annars. Förmänskligande, jag vet. Ibland när jag har gett honom hans spruta så vill han inte lyfta på sig, för lyfter han på sig och springer iväg så visar han att det är obehagligt.

Casper har dåliga höfter, och resultatet på armbågarna (som vi väntar på i skrivande stund) lär inte vara bättre. Det här gör att Casper, som är blott två år gammal, ibland har svårt att ställa sig upp efter en sovstund eller om han stuttit stilla för länge. Han knäcker och knakar en del, men huruvida det har med lederna att göra eller är ett annat fel vet jag inte. Casper kliade sig lite när jag var och tittade på honom. Alla hundar kliar sig då och då, så det var ingenting jag uppmärksammande nämnvärt. De första veckorna hos oss kliade han sig en del. Nu började jag uppmärksamma detta, eftersom jag fått veta att inte två, utan tre av hans kullsyskon hade drabbats av demodex. (http://en.wikipedia.org/wiki/Demodex_canis)

Efter ca 3 veckor bestämde jag mig för att jag går till veterinären. Hans skrapprover var negativa (tack och lov) men här började karusellen. Förutom att han kliade sig var han mycket smutsig i sina öron, trots att vi rengjorde dem, han var aldrig fast och fin i avföringen utan var kletig, rinnig och gul. Hans andedräkt luktade som en död råtta och hans päls var frissig. Så vi bytte foder, till ett allergifoder, vilket inte fick honom att må bättre alls. Efter ungefär fem dagars konstant diarrée så bytte jag till ett färskfoder utan spannmål. Alla symptom, utom kliandet försvann. Ingen diarrée, slät och glansig päls, doftar gott och är ren i öronen samt att andedräkten bara luktar hundmun. Det enda som återstod var detta kliande, och efter många turer och många övertalningsförsök, fick jag äntligen veterinären att förstå att jag verkligen trodde det var atopier, något som man inte kan påverka genom ett foder för foderkänsliga hundar, bad i schampoo och så vidare.

För det får vi göra, vi får bada honom 1-2 gånger i veckan. Detta torkar ut hans hud en del, så han får även extra oljor i maten, för att hjälpa till att återfukta. Vi fick nyligen våra farhågor bekräftade. Mitt älskade hjärta är allergisk mot husdammskvalster, förrådskvalster och mögelsporer. Han får i dagsläget sprutor var femte dag, och vi är för tidigt i behandlingen för att kunna se om det ger resultat. Dessa sprutor, som inte bara kostar flera tusen kronor utan även är jätteläskiga för mig att ge, kommer inte bota hans allergier. Det går inte att bota allergier, man kan bara hoppas att han slutar klia sig och slipper problem med nosen och luftvägarna.

Caspers liv kommer inte att bli långt. Vi ska nu påbörja utredning om neurologiska besvär. Han har ryckningar i frambenen, och något jag misstänker är ofrivilliga ögonrörelser, samt att han har svårt att hålla balansen ibland när han kissar. Detta är bland de första symptomen på ataxi, något som Casper och alla hans släktingar är helt otestade för. Caspers syskon har alla dåliga leder, allergier, demodex, grova brister i mentaliteten och Casper är inte förskonad från den sista biten heller. Han är en mycket stressad pojke. Hans fixa idéer lägger sig på hög. Katter, bilar, små barn som gråter, att få åka buss, att gå till veterinären, människor (alla människor - alla!) och diverse småsaker. Han är glad, men han är för glad. Stressen leder till olater och överslagshandlingar. En del av dessa har blivit inlärda beteenden och det är svårt att träna bort något som hunden har "lärt sig själv". Dessa beteenden skapar mer stress och stressen skapar beteenden. Det är en ond cirkel som man inte kan påverka mer än hundens mentalitet tillåter. Caspers mentalitet tillåter tyvärr inte mycket.

Det är inte rätt att en hund ska behöva gå igenom alla dessa besök, tester, medicineringar, bad, sprutor, stressorer och specialbehandlingar. Det enda man kan göra för att stoppa det är att få stopp på blandrasaveln. Något som bara händer om det inte finns några köpare till de stackars valparna. Jag har ingenting annat att säga än att man aldrig, någonsin bör köpa en blandrasvalp och därmed bidra till den vidriga verksamhet det är.

/Nikita

Terror, min älskade Terror.

Terror, såld som oregistrerad renrasig amstaff. Ingen bevisad stam.

Jag fick Terror, mer eller mindre. Från en tjejkompis. Det var inte ens meningen att jag skulle ha en hund till just då.
Han föddes 19 juli 2010. Och kom hem till oss i september, den 13 om jag inte minns helt fel. Och han påstods vara
"renrasig amstaff utan stamtavla". Tack och lov visste jag ju att det innebar blandras. Det är tråkigt att jag inte visste
mer om hur det kunde sluta. Och hur det skulle sluta.
Jag vet inte, jag borde ha lyssnat bättre. Tagit in mera.Jag visste relevansen av hälsotester, jag visste relevansen av att kolla upp släkten runt om. Jag borde ha tagit det till mig, men jag kunde ju i alla fall ge honom ett bra liv 
i början. 

Från början var han väl som alla andra valpar. Denna lilla vilde. Han var brutal i slaktarväg. Åt allt han kom över att äta. 

Problemen började kring jul. Då han börjat tappa päls i pannan... Jag tänkte direkt på demodex, vad annars kunde det vara?
Problemet var bara, att det inte var demodex. Så det vart att byta foder. Sedan tappade han mer päls och började klia sönder sig själv.
Han fick ha tratt på sig nästan hela tiden då man inte kunde ha uppsikt över honom.
Nu åkte vi till nästa veterinär. Och denna kvinna var så... Underbar. Verkligen. Hon tog alla tänkbara prover på honom. Men tyvärr var det inget av proven som visade positivt. Vid det här laget kliade han sönder sig konstant  och för att göra det lite lättare för honom fick han börja ha kläder.

Sista gången vi åkte till veterinären för att lämna prover var i Juni. Efter provet fick vi cortison. En hästdos kändes det som. 2 tabletter om dagen.
I hur länge som helst. Hursomhelst visade det inget. Utan det var bara att göra foderallergiutredning. Igen.
Kändes det som. 
Vid det här laget var han så illa att han slet av sig sin egen tratt ibland för att klia sig. Hans blodbad (som jag kallade dem) blivit så vanliga att man inte ens reflekterade över om det faktiskt var blod kvar på väggen eller möblerna efter hans bravader. Man torkade bara upp. tvättade tratten, spolade av honom lite, sen på med tratten och kläderna igen.

Men vad kunde jag göra. Jag ville ju veta vad som var fel... 

I slutet av september hade jag minskat dosen till 1 tablett varannan dag. I denna veva hade jag också kunnat börja ha Terror utan kläder på sig hela tiden. Hade bytt till färskfoder på LillPrinsen.
Det var bara det att nu började han må dåligt på andra sätt. Han fick dubbelt så mycket mat som han skulle (ibland tre gånger så mycket), och inget fastnade. Han var avmaskad men kunde liksom inte tillgodogöra sig maten. På något vis. 
Hans ögon mattades ut. Hans päls slutade vara blank och han blev. Tom. Lustlös. Trött. 

Jag valde att låta honom somna in. I Oktober fick han äntligen vila.

Jag visste länge om att den dagen skulle komma tidigt för Terror. Men jag ville veta vad som var fel innan jag beslutade mig. Fast jag på insidan redan visste.

I dagsläget. När jag vet det jag vet om hur Terrors liv slutade. Hade jag aldrig tagit hem honom. 
Han var en speciell hund. För mig. Och för nästan alla som träffade honom. Och han vart inte mer än 14 månader och några dagar. Det var en vecka tills han skulle fylla 15 månader. 
Med mig var han i 13 månader. När jag lät honom somna in hade han ingen livsork kvar. Han behövde inte ens lugnande, han fick den sista sprutan på en gång. Han orkade inte leva mer.

Jag skulle förvisso göra om dessa 13 månader utan tvekan om jag fick, även om det egentligen handlar om att få träffa min älskade hund igen. 

Men det är inte värt det. För guds skull. Det är inte värt att se det käraste man har plågas. För att det sitter någon köksavlare någonstans och skiter i både djur och människor och många bra förklaringar de än har på allt. 
Jag vet att man tänker att man hjälper ju just denna hund från att bli avelsmaskin, eller hamna hos en dålig person, eller gud vet vad för ursäkt man kommer med till sig själv eller omgivningen. 

Men sanningen är att man gör hundarna en björntjänst. 
Så länge det finns någon som köper hundarna, kommer köksaveln fortsätta. Och den kommer inte bli bättre. Terror kommer från en tiks andra kull, hon var under två år när han föddes.

/Camilla

Tindra och Christin

Tindra, köpt som amstaff/pitbull utan någon bekräftad stam.

1 år 5 månader 19 dagar, det är tiden som min älskade ängel fick här på jorden.

2011-01-12 så somnade Tindra in, många år för tidigt. Hennes allergier hindrade henne från att leva ett fullgott liv.

Hösten 2009 så bestämde jag mig för att skaffa en liten valp.
Jag var naiv, jag läste inte på någonting utan jag satte mig vid datorn, gick in på blocket och sökte. Där hittade jag denna underbart söta lilla flicka, hon skulle bli min. Tindra sas vara en blandning mellan amstaff/pitbull, vilka raser hon egentligen var, det har jag ingen aning om.

Den 27 oktober så skickade jag då ett mail till personen som lagt ut annonsen, jag skrev inte särskilt ingående, utan berättade bara vad jag heter, vart jag bodde och hur gammal jag var. Han ringde upp mig några minuter senare och sa att jag kunde komma dagen efter och hämta henne, om jag ville de.

I början av december så fick hon sin första öroninflammation, vi var i väg till veterinären och fick örondroppar utskrivet. Den 30 december så fick vi åka in till veterinären igen, denna gång var det magen som krånglade, hon kräktes och hade en extrem diarré, hon fick inte behålla varken mat eller vatten. Hos veterinären så röntgade dom magen, inget hade fastnat. Vi fick till svar att "hon har nog bara känslig mage". Efter några timmar med dropp så fick vi åka hem igen.

Januari 2010 började med att vi åter igen fick åka till veterinären, denna gång hade hon kraftig svamp mellan tårna och trampdynorna, vi fick en salva att smörja med i ett par veckor. Det vart mycket bättre inom några dagar.

Vid denna stund är Tindra ca 5månader gammal. Hon fortsätter att utvecklas, hon är en otroligt lättlärd liten tjej. Hon är fortfarande inte riktigt rumsren, utan skvätter en hel del inomhus.

Februari och mars är ganska lugna månader, det mesta flyter på som det ska. Men, när april kommer så kommer även en ny öroninflammation, ny svamp på tassarna, och hon kliar sig enormt mycket runt ögon, öron och mun. Åter igen sätter vi oss i bilen och åker till veterinären. Hon får nya droppar till öronen, ny salva till tassarna och ett skrapprov görs, då vi tänkte att hon kanske hade demodex. Men det visade ingenting.
Vi pratade om att hon eventuellt kan ha någon allergi, och att en kastrering kan dämpa klådan lite.
Så, den 28 maj så har vi tid för kastrering. Ingreppet gick jättebra, men lilla Tindra hade enormt ont några dagar, så hon fick starka värktabletter utskrivet. Efter ett par veckor så började hon bli lite piggare igen, från kastreringen. Men då kom de än mer svamp och ännu mer klåda. Hon kliade sig så enormt mycket så hon fick stora rivsår runt hela ansiktet, hon blev alldeles kal bakom öronen, på halsen och runt om i ansiktet.
I slutet på juli så begav vi oss åter igen tillbaka till veterinären, denna gång för att kräva ett allergitest. Dom tog blodprover, och skickade i väg på analys. Det skulle ta 3-4 veckor innan vi fick något svar.
När svaren kom, var det de absolut värsta tänkbara.
Flera olika grässorter, all pollen ni kan tänka er, förrådskvalster (det som bildas i fodersäckar), blommor, damm.. ja, det mesta. Vi fick cortison utskrivet som vi skulle ge henne, till en början en stor dos, som minskade ner på ett par veckor till en tablett/varannan dag. Vi fortsatte ge henne dessa till November 2010, utan att det blev någon skillnad.

Ungefär vid den här tidpunkten började jag sakta men säkert att inse att Tindra inte skulle få bli gammal med oss. Hennes mentalitet var katastrofal. Ju längre in i sjukdomen hon hamnade desto mer aggressiv blev hon. Det började mot andra hundar men i slutet var det även mot mig. Utöver stressen hade hon en enorm osäkerhet i precis alla lägen.

2011-01-12 så somnade Tindra in. Det var den värsta dagen i mitt liv. Tindra var min prinsessa, lilla flickan som bara förtjänade det bästa. Jag älskar henne som om hon var mitt eget barn, hon var mitt liv. Men, nu finns hon inte hos mig längre, och det smärtar mig. Något så enormt mycket!

Hon var min princessa, hon var mitt liv.

Tindra har lärt mig väldigt mycket, under hennes korta tid jag fick med henne. Mitt tips till er som funderar på att skaffa hund, gör inte samma misstag som mig. Tindra är mitt bästa köp någonsin, missförstå mig inte. Men, hade jag suttit på samma vetskap då som jag gör nu, så hade jag inte köpt henne.
Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom samma känslomässiga berg och dalbana som jag gjort. Det är kostsamt att springa hos veterinären, både i pengar och framförallt i känslor. Det är inte värt det.
Läs på, läs mer och läs ännu lite till, innan du bestämmer dig för att skaffa en hund. När du läst tillräckligt, leta upp en seriös kennel, som alltid kommer att finnas för dig, oavsett vad det än handlar om. För Tindras "uppfödare" har allt annat än ställt upp för mig, de enda han sa då jag berättade att Tindra skulle få somna in var; "Kan du skicka intyg på att det verkligen är allergier.."

Jag frågar mig själv, varje sekund om jag tog rätt beslut i att låta henne få somna in. För min skull var det inte rätt, men för Tindra var det de enda rätta, hon är min prinsessa och förtjänar det allra bästa. Nu har hon de bäst, det vet jag. Och jag lever på hoppet om att vi en vacker dag kommer att ses igen..

Tindra fick 1år 5månader och 19dagar...

/Christin