Terror, min älskade Terror.

Terror, såld som oregistrerad renrasig amstaff. Ingen bevisad stam.

Jag fick Terror, mer eller mindre. Från en tjejkompis. Det var inte ens meningen att jag skulle ha en hund till just då.
Han föddes 19 juli 2010. Och kom hem till oss i september, den 13 om jag inte minns helt fel. Och han påstods vara
"renrasig amstaff utan stamtavla". Tack och lov visste jag ju att det innebar blandras. Det är tråkigt att jag inte visste
mer om hur det kunde sluta. Och hur det skulle sluta.
Jag vet inte, jag borde ha lyssnat bättre. Tagit in mera.Jag visste relevansen av hälsotester, jag visste relevansen av att kolla upp släkten runt om. Jag borde ha tagit det till mig, men jag kunde ju i alla fall ge honom ett bra liv 
i början. 

Från början var han väl som alla andra valpar. Denna lilla vilde. Han var brutal i slaktarväg. Åt allt han kom över att äta. 

Problemen började kring jul. Då han börjat tappa päls i pannan... Jag tänkte direkt på demodex, vad annars kunde det vara?
Problemet var bara, att det inte var demodex. Så det vart att byta foder. Sedan tappade han mer päls och började klia sönder sig själv.
Han fick ha tratt på sig nästan hela tiden då man inte kunde ha uppsikt över honom.
Nu åkte vi till nästa veterinär. Och denna kvinna var så... Underbar. Verkligen. Hon tog alla tänkbara prover på honom. Men tyvärr var det inget av proven som visade positivt. Vid det här laget kliade han sönder sig konstant  och för att göra det lite lättare för honom fick han börja ha kläder.

Sista gången vi åkte till veterinären för att lämna prover var i Juni. Efter provet fick vi cortison. En hästdos kändes det som. 2 tabletter om dagen.
I hur länge som helst. Hursomhelst visade det inget. Utan det var bara att göra foderallergiutredning. Igen.
Kändes det som. 
Vid det här laget var han så illa att han slet av sig sin egen tratt ibland för att klia sig. Hans blodbad (som jag kallade dem) blivit så vanliga att man inte ens reflekterade över om det faktiskt var blod kvar på väggen eller möblerna efter hans bravader. Man torkade bara upp. tvättade tratten, spolade av honom lite, sen på med tratten och kläderna igen.

Men vad kunde jag göra. Jag ville ju veta vad som var fel... 

I slutet av september hade jag minskat dosen till 1 tablett varannan dag. I denna veva hade jag också kunnat börja ha Terror utan kläder på sig hela tiden. Hade bytt till färskfoder på LillPrinsen.
Det var bara det att nu började han må dåligt på andra sätt. Han fick dubbelt så mycket mat som han skulle (ibland tre gånger så mycket), och inget fastnade. Han var avmaskad men kunde liksom inte tillgodogöra sig maten. På något vis. 
Hans ögon mattades ut. Hans päls slutade vara blank och han blev. Tom. Lustlös. Trött. 

Jag valde att låta honom somna in. I Oktober fick han äntligen vila.

Jag visste länge om att den dagen skulle komma tidigt för Terror. Men jag ville veta vad som var fel innan jag beslutade mig. Fast jag på insidan redan visste.

I dagsläget. När jag vet det jag vet om hur Terrors liv slutade. Hade jag aldrig tagit hem honom. 
Han var en speciell hund. För mig. Och för nästan alla som träffade honom. Och han vart inte mer än 14 månader och några dagar. Det var en vecka tills han skulle fylla 15 månader. 
Med mig var han i 13 månader. När jag lät honom somna in hade han ingen livsork kvar. Han behövde inte ens lugnande, han fick den sista sprutan på en gång. Han orkade inte leva mer.

Jag skulle förvisso göra om dessa 13 månader utan tvekan om jag fick, även om det egentligen handlar om att få träffa min älskade hund igen. 

Men det är inte värt det. För guds skull. Det är inte värt att se det käraste man har plågas. För att det sitter någon köksavlare någonstans och skiter i både djur och människor och många bra förklaringar de än har på allt. 
Jag vet att man tänker att man hjälper ju just denna hund från att bli avelsmaskin, eller hamna hos en dålig person, eller gud vet vad för ursäkt man kommer med till sig själv eller omgivningen. 

Men sanningen är att man gör hundarna en björntjänst. 
Så länge det finns någon som köper hundarna, kommer köksaveln fortsätta. Och den kommer inte bli bättre. Terror kommer från en tiks andra kull, hon var under två år när han föddes.

/Camilla

Tindra och Christin

Tindra, köpt som amstaff/pitbull utan någon bekräftad stam.

1 år 5 månader 19 dagar, det är tiden som min älskade ängel fick här på jorden.

2011-01-12 så somnade Tindra in, många år för tidigt. Hennes allergier hindrade henne från att leva ett fullgott liv.

Hösten 2009 så bestämde jag mig för att skaffa en liten valp.
Jag var naiv, jag läste inte på någonting utan jag satte mig vid datorn, gick in på blocket och sökte. Där hittade jag denna underbart söta lilla flicka, hon skulle bli min. Tindra sas vara en blandning mellan amstaff/pitbull, vilka raser hon egentligen var, det har jag ingen aning om.

Den 27 oktober så skickade jag då ett mail till personen som lagt ut annonsen, jag skrev inte särskilt ingående, utan berättade bara vad jag heter, vart jag bodde och hur gammal jag var. Han ringde upp mig några minuter senare och sa att jag kunde komma dagen efter och hämta henne, om jag ville de.

I början av december så fick hon sin första öroninflammation, vi var i väg till veterinären och fick örondroppar utskrivet. Den 30 december så fick vi åka in till veterinären igen, denna gång var det magen som krånglade, hon kräktes och hade en extrem diarré, hon fick inte behålla varken mat eller vatten. Hos veterinären så röntgade dom magen, inget hade fastnat. Vi fick till svar att "hon har nog bara känslig mage". Efter några timmar med dropp så fick vi åka hem igen.

Januari 2010 började med att vi åter igen fick åka till veterinären, denna gång hade hon kraftig svamp mellan tårna och trampdynorna, vi fick en salva att smörja med i ett par veckor. Det vart mycket bättre inom några dagar.

Vid denna stund är Tindra ca 5månader gammal. Hon fortsätter att utvecklas, hon är en otroligt lättlärd liten tjej. Hon är fortfarande inte riktigt rumsren, utan skvätter en hel del inomhus.

Februari och mars är ganska lugna månader, det mesta flyter på som det ska. Men, när april kommer så kommer även en ny öroninflammation, ny svamp på tassarna, och hon kliar sig enormt mycket runt ögon, öron och mun. Åter igen sätter vi oss i bilen och åker till veterinären. Hon får nya droppar till öronen, ny salva till tassarna och ett skrapprov görs, då vi tänkte att hon kanske hade demodex. Men det visade ingenting.
Vi pratade om att hon eventuellt kan ha någon allergi, och att en kastrering kan dämpa klådan lite.
Så, den 28 maj så har vi tid för kastrering. Ingreppet gick jättebra, men lilla Tindra hade enormt ont några dagar, så hon fick starka värktabletter utskrivet. Efter ett par veckor så började hon bli lite piggare igen, från kastreringen. Men då kom de än mer svamp och ännu mer klåda. Hon kliade sig så enormt mycket så hon fick stora rivsår runt hela ansiktet, hon blev alldeles kal bakom öronen, på halsen och runt om i ansiktet.
I slutet på juli så begav vi oss åter igen tillbaka till veterinären, denna gång för att kräva ett allergitest. Dom tog blodprover, och skickade i väg på analys. Det skulle ta 3-4 veckor innan vi fick något svar.
När svaren kom, var det de absolut värsta tänkbara.
Flera olika grässorter, all pollen ni kan tänka er, förrådskvalster (det som bildas i fodersäckar), blommor, damm.. ja, det mesta. Vi fick cortison utskrivet som vi skulle ge henne, till en början en stor dos, som minskade ner på ett par veckor till en tablett/varannan dag. Vi fortsatte ge henne dessa till November 2010, utan att det blev någon skillnad.

Ungefär vid den här tidpunkten började jag sakta men säkert att inse att Tindra inte skulle få bli gammal med oss. Hennes mentalitet var katastrofal. Ju längre in i sjukdomen hon hamnade desto mer aggressiv blev hon. Det började mot andra hundar men i slutet var det även mot mig. Utöver stressen hade hon en enorm osäkerhet i precis alla lägen.

2011-01-12 så somnade Tindra in. Det var den värsta dagen i mitt liv. Tindra var min prinsessa, lilla flickan som bara förtjänade det bästa. Jag älskar henne som om hon var mitt eget barn, hon var mitt liv. Men, nu finns hon inte hos mig längre, och det smärtar mig. Något så enormt mycket!

Hon var min princessa, hon var mitt liv.

Tindra har lärt mig väldigt mycket, under hennes korta tid jag fick med henne. Mitt tips till er som funderar på att skaffa hund, gör inte samma misstag som mig. Tindra är mitt bästa köp någonsin, missförstå mig inte. Men, hade jag suttit på samma vetskap då som jag gör nu, så hade jag inte köpt henne.
Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom samma känslomässiga berg och dalbana som jag gjort. Det är kostsamt att springa hos veterinären, både i pengar och framförallt i känslor. Det är inte värt det.
Läs på, läs mer och läs ännu lite till, innan du bestämmer dig för att skaffa en hund. När du läst tillräckligt, leta upp en seriös kennel, som alltid kommer att finnas för dig, oavsett vad det än handlar om. För Tindras "uppfödare" har allt annat än ställt upp för mig, de enda han sa då jag berättade att Tindra skulle få somna in var; "Kan du skicka intyg på att det verkligen är allergier.."

Jag frågar mig själv, varje sekund om jag tog rätt beslut i att låta henne få somna in. För min skull var det inte rätt, men för Tindra var det de enda rätta, hon är min prinsessa och förtjänar det allra bästa. Nu har hon de bäst, det vet jag. Och jag lever på hoppet om att vi en vacker dag kommer att ses igen..

Tindra fick 1år 5månader och 19dagar...

/Christin