Låt mig presentera min högra hand, min bästa vän och min styrka vid namn Tyson. Denna blandrasgrabb på 5 år har väl en historia från början tills idag som många kamphundsblandraser har.
Vid 6v åldern flyttade han till en ägare med missbruk och slutet av den veckan fick han flytta till hem nr 2. När han var 7v hamnade han hos en tung kriminell med missbruk och Tyson föll offer för våld, vanvård och även droger.
Dagen innan han var 8v så fick jag syn på honom för första gången. Han skakade, kissade ner sig, åt inte, viftade inte på svansen, sov inte och lekte inte. Jag fick honom kastad på mig efter att dessa människor hade kört bil påverkade rakt in i en vägg. De sprang iväg och jag stod där och fick denna valp kastad på mig för att de skulle kunna lämna platsen innan polisen kom. Hela kvällen låg han bara en bit bort från mig med tomma ögon och med en närvaro som ändå inte fanns.
Tyvärr så levde han i ett och ett halvt år med en okänslig människa som fanns då i mitt liv och CM metoder som uppfostran men han blev bara värre och värre. Utfall mot främlingar blev värre, han hade ingen tillit för mig och samtidigt som han var en levande hund så var han en "död hund".
Trots allt det där så var han alltid vid min sida och hjälpte mig ur det onda jag levde i.
Jag bestämde mig då att göra tvärtom än det han hade fått uppleva i sitt liv och jag förstod att jag visste ingenting om vilka raser han hade och att veta det kunde ha också gett mig väldigt mycket att gå på som rasegenskaper och även rasbundna sjukdomar.
Jag började visa förståelse för det som var jobbigt för honom och så fort det blev något jobbigt så vände jag bara honom emot mig och bara kramade och pratade med honom. Sen dess har han alltid vänt sig till mig när det kmr något jobbigt som han själv inte kan hantera (han gjorde utfall och hanterade situationer själv pga den låga tilliten han hade för mig).
Han kommer alltid vara osäker bland främlingar och kunna göra utfall om jag inte gör något åt saken när han ber mig men han har gjort förbättringar.
Vår relation har stärkts så mycket utav förståelse och respekt för varandra. Han är mer levande nu än någonsin och han visar mer och mer av sig själv för varje dag som går.
Men den dagen han somnar in vet jag att jag kommer vara arg. Varför?
Hans uppfödare har inte ens brytt sig om honom eller om hans välmående.
Han fick uppleva hemska saker under en lång period av sitt liv.
Jag ångrar aldrig honom, men jag önskar att jag visste mer om hur drabbade dessa hundar av dessa blandningar är. Jag önskar att jag hade mer kunskap och inte stöttat den oseriösa hanteringen av hund.
Avel har stor roll hos en hund, att ha förstående för sin hund har också en stor roll. Att ha den kunskapen har den största rollen för att få stopp på dessa historier.
