En vanlig uppfödare.

Första kullen.
Man hade fått in en amstaff. Detta sade man i alla fall. Faktum var att hunden mer såg ut som en blandning av schäfer och amstaff men det låtsades man inte om. Vi kan kalla denna tik Leya.

Leya var ung när hon parades. För ung enligt lag men eftersom hon var oregistrerad fanns inget skydd för henne, man kunde inte bevisa att hon var för ung. Hanen till kullen spelade inte så stor roll. Man hade spanat in en hane och när Leya löpte gick man helt sonika och ringde på hos hanhundens ägare.  Man fick nej där både när det gällde amstaffhanen men även en pitbullhane man träffade för första gången.  Istället fick man vända sig till blocket och där fick man genast napp, en stor "amstaff"-hane blev fadern till denna kull som såldes som renrasiga amstaffs.
Hur det gick för denna kull förtäljer inte historen. Relativt bra gissar jag. Hundhemmen tröt inte lika mycket som i dag.

Tiden gick och man fick tag i en rednose. Även denna hävdade man stenhårt var renrasig. Red boy-linjer skulle hon ha. Valpplanerna fanns redan där. Pappan till denna kull blev en hane från första kullen. Detta berättade man och visade bilder på parningen men allt eftersom tiden gick ville man ju väldigt gärna sälja valparna som pitbulls och så blev det till slut. Man nekade att valpen var pappan och hävdade att det var en pitbull som man självklart inte kunde peka ut.
Denna kull var lite svårsåld. Valparna var jobbiga och man lånade ut dem hit och dit till den som var lite valpsugen för stunden. Den som saknade sin avlidna hund, den bara ville gosa lite valp, vem som helst.  Till slut var man av med alla valpar. Några hämtades tillbaka och såldes om, anledningen var att man inte skötte avbetalningarna som man skulle.

Några av dessa valpar fick bra hem. Andra började sin resa med att fara runt. Mentaliteten på dessa hundar var fruktansvärd. Hög stress, rädslor och nervositet. Vissa hundar hann bli ett år, andra två innan de somnade in, några lever än. Det fanns inget man kunde göra för dem.  De hade mentaliteten och genetiken emot sig.

Leya får somna in. Hon har ont säger man. Stamtiken blev endast tre år gammal.

Sen var det dags för ytterligare en parning tyckte uppfödaren. Rednose-tiken blev det igen. Denna gång med en "pitbull"-hane, en stor blandras. Valpkullen blev ren jackpot. Massa rednose-valpar och dessa såldes som renrasiga pitbulls. Seriösare hem fanns knappt vid denna tidpunkt. Den som hade pengar fick en valp. Man sålde bland annat en valp till en familj man sett halvt slå ihjäl en schäfer. Denna valp hann få en hel del stryk innan han fick ett nytt hem där han idag har det bra.
Flera av valparna hade vid ett halvårs ålder haft flera hem.

Tre kullar senare hoppas jag att historien nåt sitt slut men jag misstänker att så inte är fallet. Uppfödaren har tjänat enorma summor pengar, speciellt då hon hämtat tillbaka och sålt om flera av valparna. Dessutom tar hon inga små summor för hundarna. Hon säljer dem gärna på avbetalning. Köparen fyller hon med lögner om hur hon har rätt att hämta valpen vilket gör att de betalar men även de som betalat och blivit av med valpen vågar inte göra nåt åt saken.
Djurskyddet har kontaktats och godkänt uppfödaren trots att hundar burhålls och avföring hittas inne.
Även ekonomiskt bistånd har blivit upplysta då uppfödaren varje månad hämtar sin vanliga inkomst där. Trots hembesök och vittnesmål kan inget bevisas. Valparna säljs ju på avbetalning eller med kontanter.
Eftersom uppfödaren varken avmaskar eller chippar valparna har hon i runda slängar tjänat 300 000 i svarta pengar på hundarnas bekostnad.

Det här är ingen unik historia. Såhär ser det ut för många av de blandrasavlare vi har. De är trevliga och framstår som kunniga. Vad man aldrig får glömma är att det finns en stor baksida och att blandrashundar lever totalt oskyddade.

Ditt val påverkar.

BLANDRASAVEL - TILL VILKET PRIS?

Jag kan inte komma på en enda god anledning till att idag ta valpar efter sin oregistrerade pitbull-blandis. Jag ser flertalet personer som dagligen planerar/väntar el. har pitbull/amstaff/rottis blandningar av sina hundar. Det känns så tungt i hjärtat att dessa personer som säger sig älska sina hundar utsätter sin älskade hunds valpar för hysterin och rashetsen mot dessa fantastiska djur i samhället.

Jag jobbar idéellt med omplacering utav hundar, och i min verksamhet så kommer det många hundar av denna blandning in i mitt liv. De flesta råder jag till avlivning. Dessa hundar är många gånger vanvårdade, aggresiva, stressade, otyglade och sönderavlade. Hur många av er som avlar på era blandrashundar vet om dess bakrund? Hur många HD/AD röntgar sina hundar, ett vanligt problem bland pitbull, amstaff, rottis bl.a. Hur många utför mentaltest på sina hundar och hur många vet hur HD/AD och mentaliteten ser ut bakåt i generationerna av sin hund? Detta är kriterier som är nödvändga i Rottis, Amstaff aveln idag, pitbullaveln har ett fantastiskt uppfödardiplomering som alla rediga och riktiga pitbulluppfödare ansöker om. Hur många blandisuppfödare bryr sig om avkommorna av sina djur? Jag har inte träffat en enda.

Många gånger hör jag "uppfödaren" säga: "Det är jättemånga som vill ha valpar från min hund! Alla har praktiskt taget redan hem!" Jättefint om det i verkligheten skulle fungera så. Tyvärr gör det inte det. Många gånger så ångrar sig "de självklara valpköparna" sig när valpen är leveransklar, och om de inte ångrar sig då så brukar hunden oftast placeras om/avlivas vid könsmognaden eftersom ägaren då anser att "hunden har blivit knäpp i huvudet" och bara bråkar. Sorry, men att en hund bråkar och försöker ta över rangen är ett sunt och vanligt beteende hos en ettårig hund.

En fråga: Hur många seriösa, hundkunniga och raskunniga hundspekulanter med intresse av lydnad/bruks träning finns det som vill köpa en hund utan papper, utan "garantier" om HD/AD och mentalitet i bakåtstigande led? Jag känner inte många. Dessa hundar (inte alltid såklart, det finns många bra pb/amstaff ägare som är seriösa) hamnar oftast i orätta händer. Någon som tycker att valpen är söt, någon som tycker att rasen är ball, eller någon som av någon anledning väljer att skaffa sig hund i rent impulsivtänkande. Dessa personer har ingen raskunskap, ingen brukserfarenhet, dessa personer tycker att det är ballt att visa upp sin fräcka "Pitbull" för att få respekt. Dessa hundar hamnar i en omplacerings cirkus utan dess like, dom vandrar runt bland "kompisar" och lever på dåligt hundfoder, med rastningar på bakgården och uppfostringsmetoder som inte hör hemma på denna jord. Jag vet, jag lever med dessa hundar. Jag har sett dem, jag har gråtit över dem.

Jag kommer här att ta ett exempel. Min älskade lille Nalle, det är en produkt av oseriös avel, okunskap av ägaren och ointresse av hundens fysiska och psykiska hälsa. Jag hämtade Nalle, som då hette Canibal, på Göteborgs tågcentral en dag i mars. Med mig hade jag en väninna, Eva. Eva som annars är reserverad mot hundar av denna typ hade tidigare fått en chock då hon sovit hos en gemensam vän en helg och då delat säng med hennes renrasiga Pb tik, som är den goaste Pb som gud skapat. Nu var hon inte lika reserverad, och intresserad av att följa med. Nalle kom och hans sorgliga uppsyn var henne för mycket. Han hade sår som blödde i ansiktet och var i ett ur uselt skick. Han var lugn och snäll, han charmade oss båda. Hon döpte den svarta lille Pb´n till Nalle. Nalle sattes i en av mina jourhem, då vi utredde honom fysik för de skador och eksem han hade. Vi sökte i dunklet efter härstammning och fick upp ett rätt säkert bevis om härkomst, blandras mellan reg. Pb och oreg. Pb fr. Kroatsien. Vi upptäckte att han blivit kampad mot, han hade dock ej varit kapabel att försvara sig eftersom hans hörntänder var avfilade. Han hade gått med utslag och eksem i 4 år av sitt 5 åriga liv, utan att få vet. vård. Han var oförsäkrad, åt dåligt hundfoder, hade knappt något koppel och halsband och dessutom var han väldigt strykrädd. Hade blivit biten, tydliga huggmärken fanns på kroppen och han såg väldigt anskrämlig ut. Nalle led även av separationsångest och klarar ej att vara ensam i en minut ens. Eftersom han var oförsäkrad kostade hans vet.vård uppåt en 10.000:- och även om vi utförde biopsi, hudskrap vävnads prover, allergitest och blodprover så fann vi inga fysiska fel. Vi började leta alternativa svar. Och fann ett som vi idag med stor sannorlikhet kan diagnosera honom till, stress-symtom: Klåda. Han har aldrig haft en trygg plats, ett hem under längre tid eller fått leva ett stabilt hundliv med den omsorg, aktivering, kärlek och vård som en hund behöver. Och vart hittar man en person som under dessa omständigheter kan ta sig an en hund som honom? En person med hundkunnighet, med ekonomin för ev. vet.vård, med ett stabilt liv med fasta rutiner, en trygg miljö utan barn/hund/katt, bruksintresserad och som dessutom har kunskap och viljan att klara av hans återkommande eksem. En person som också är villig att köpa en hund som ej går att fullförsäkra eller träna i SBK/ställa el. få stöd via SKK.Vi letade utan vidare resultat. Vem vill ha en hund som ser ut som en nyss hemkommen stympad soldat, med ett utseende som ger mer respekt än King Kong? Vi var rådvill och gjorde ett beslut om avlivning... Då hittade vi henne, underbara härliga Emma. Hon öppnade sin dörr och fylld med kärlek tog hon sig ann den hund hon ansåg ödet fört till henne. Idag går Nalle på alternativa behandlingar för sina stressrelaterade utslag, han har en matte som älskar honom över allt annat i världen och som inte ser till hans skräckinjagande yttre utan Nalles fina inre egenskaper. Solskenshistoria. Dessa vardagshjältinnor finns det mycket få utav skall ni veta. Mycket mycket sällsynta är dessa vackra violer som älskar djuret för sin själ.

De flesta hundar i Nalles situation har blivit nedsövda, för hellre det än att ännu en gång hamna i felaktiga händer. Och tyvärr mina vänner, detta är ett öde som många hundra hundar av dessa blandraser hamnar i varje år i Sverige. Jag får ca 15-20 samtal/mail i månaden om Pb/Amstaff/rottis blandisar, utav dessa blir tyvärr 80% avlivade p.g.a dålig genetik eller förbrukat förtroende för människan/vanvård el. omplacerade till mindre lämpliga hem för att oavbrutet flyta runt i omplacerings-cirkusen. Tro mig, jag som privatperson gör vad jag kan för att finna lämpliga lösningar för dessa hundar. Men, lämpliga hem för dessa vanvårdade & missanpassade hundar är svåra att finna. Tyvärr avsäger sig alla större omplaceringsförmedlingar pitbulls, amstaffblandningar och många typer av rottisblandningar. T.o.m hundstallet i Stockholm tar endast emot fåtalet polisomhändertagna hundar, aldrig en privatpersons lidande pb/amstaff. Det finns ingenstans att vända sig om man får en problemhund på halsen...

Så varför ta en kull på din hund, varför lämna ut din hund i avel? Finns det inte tillräckligt med lidande, oplacerbara och vanvårdade hundar av denna blandning i Sverige? Varför medverka till ännu ett antal? För oavsett vad det är för hund du avlar så kan du aldrig någonsin garantera, eller bli garanterad att denna hund finner mest lämpliga hem med den vård och omsorg den behöver. Risken är faktiskt större att en oreg Pb hamnar i ett mindre lämpligt hem än en Papillon, det är bara att inse fakta. Så snälla snälla, tänk efter. Det är tyvärr inte en perfekt värld vi lever i. Kan det vara så viktigt att ta valpar på din hund, eller få en avkomma efter din hund att du offrar de övriga djurens välbefinnande?

Gör en insats istället: Slå bort dina tankar på aveln och satsa på att hjälpa en behövande hund istället?! För jag lovar, det cirkulerar många fler hundar i ditt tycke och smak runt dig än du anar.

Tack för ordet.
Rebekah Johansson

Publicerad på pitbull.se 2004-01-02






Rebekah Johanssons minnesfond
PG 14 83 23 -9.
Märk betalningen Rebekah Johansson, pengarna kommer gå till "svårplacerade raser".http://www.djurskyddetmalmo.se/