Låt mig presentera min högra hand, min bästa vän och min styrka vid namn Tyson.
Denna blandrasgrabb på 5 år har väl en historia från början tills idag som många kamphundsblandraser har.
Vid 6v åldern flyttade han till en ägare med missbruk och slutet av den veckan fick han flytta till hem nr 2. När han var 7v hamnade han hos en tung kriminell med missbruk och Tyson föll offer för våld, vanvård och även droger. Dagen innan han var 8v så fick jag syn på honom för första gången. Han skakade, kissade ner sig, åt inte, viftade inte på svansen, sov inte och lekte inte. Jag fick honom kastad på mig efter att dessa människor hade kört bil påverkade rakt in i en vägg. De sprang iväg och jag stod där och fick denna valp kastad på mig för att de skulle kunna lämna platsen innan polisen kom. Hela kvällen låg han bara en bit bort från mig med tomma ögon och med en närvaro som ändå inte fanns.
Jag visste att han hamnade hos mig av en anledning och jag skulle aldrig släppa taget om honom
Tyvärr så levde han i ett och ett halvt år med en okänslig människa som fanns då i mitt liv och CM metoder som uppfostran men han blev bara värre och värre. Utfall mot främlingar blev värre, han hade ingen tillit för mig och samtidigt som han var en levande hund så var han en "död hund". Trots allt det där så var han alltid vid min sida och hjälpte mig ur det onda jag levde i.
Jag bestämde mig då att göra tvärtom än det han hade fått uppleva i sitt liv och jag förstod att jag visste ingenting om vilka raser han hade och att veta det kunde ha också gett mig väldigt mycket att gå på som rasegenskaper och även rasbundna sjukdomar. Jag började visa förståelse för det som var jobbigt för honom och så fort det blev något jobbigt så vände jag bara honom emot mig och bara kramade och pratade med honom. Sen dess har han alltid vänt sig till mig när det kmr något jobbigt som han själv inte kan hantera (han gjorde utfall och hanterade situationer själv pga den låga tilliten han hade för mig). Han kommer alltid vara osäker bland främlingar och kunna göra utfall om jag inte gör något åt saken när han ber mig men han har gjort förbättringar.
Vår relation har stärkts så mycket utav förståelse och respekt för varandra. Han är mer levande nu än någonsin och han visar mer och mer av sig själv för varje dag som går.
Men den dagen han somnar in vet jag att jag kommer vara arg. Varför? Hans uppfödare har inte ens brytt sig om honom eller om hans välmående. Han fick uppleva hemska saker under en lång period av sitt liv. Jag ångrar aldrig honom, men jag önskar att jag visste mer om hur drabbade dessa hundar av dessa blandningar är. Jag önskar att jag hade mer kunskap och inte stöttat den oseriösa hanteringen av hund. Avel har stor roll hos en hund, att ha förstående för sin hund har också en stor roll. Att ha den kunskapen har den största rollen för att få stopp på dessa historier.
143 dagar. 3432 timmar. 205 920 minuter. 12 355 200 sekunder.
Så länge har mitt min älskade vän upplevt frid hittills.
143 dagar. 3432 timmar. 205 920 minuter. 12 355 200 sekunder.
Så länge har jag haft sorg. Så länge har mitt hjärta varit krossat. För att människor är egoistiska och har pengabegär.
Det finns inte ord att beskriva vår väg tillsammans, den glädje, den sorg, den ilska, den kärleken. Känslorna är för starka och för mäktiga, för omtumlande för att kunna skrivas ner.
Spike var 2 år när jag tog hand om honom. Amstaff/rhodesian ridgeback sa man. Han kom från Hundstallet och hade inristade initialer i höger kind. Höger öra hade man klippt i. Vid tre års ålder blev han diagnostiserad med DCM (en hjärtsjukdom). Medicinering i 1 år. Fyra år gammal föll han ihop i mina armar och dog.
WAUWAU
Wauwau var 1år vid omplacering. Oreggad Amstaff(blandis). Tiken till kullen sparkades ihjäl av ägarens pojkvännär valparna var vid 5-6 veckors ålder.Han var rädd och väldigt osäker. Träningen gick framåt men efter 3:e bitningen (alla oprovocerade) så fick han somna in. 2 år och 11 månader gammal.
Ibland finns bara inte orden. Det finns inget att säga. Allt är en stor tomhet. Det är vad som hände här. En hund som fötts utan förutsättningar. Som aldrig hade en chans till livet. Niña vad en av dem. Hon lämnade oss alldeles för tidigt. Stressen och smärtan skapade inte bara problembeteenden, hon fick aldrig vila.
Det är ett tag sen Niña lämnade oss nu men hjärtat hos hennes matte är krossat. Därför är det jag, Anna som har bloggen, som skriver dessa ord. Jag ber hela tiden att Valentinas hjärta ska läka och att hon någon gång ska våga öppna det för en hund där hon själv påverkat förutsättningarna.
Nedanför bilden är Valentinas sista ord till hennes livs kärlek.
För ung fick du lämna min sida, min trogna.
Tack för att du gick igenom livet, sorg och glädje med mig.
Jag försöker tänka bortom mitt behov av dig, och tänka att jag återgäldar dig ron du gav mig.
En bit kommer alltid att fattas mig och lägenheten är så tom.
För fem år sedan: Mina ”pitbulls”/”shit-bulls” (American Staffordshire Terrier//Rhodesian Ridgeback//Rottweiler-bastarder) var nyfödda …
* * * Blandraser med ”kamphunds”-liknande utseende är bland de vackraste hundar som finns tycker jag, de är oftast också fantastiskt fina mot sina ägare, mjuka och milda / undergivna (det som kallas för förarvek), mina var det i alla fall, jag älskade dem. Tyvärr har många hundar av den här typen svårt för främmande människor, de är ”blyga” och har ofta medfödda rädslor som valparnas föräldrar för vidare med sina gener. Så blir det när otestade (mental-test) hundar avlas på, och jag skyller inte dessa hundars ”problem” på hundarna utan på dem som oseriöst avlar på dem. * * *
Det var en gång en hund som hette Dixie. Hon bodde hos en ung tjej som hade två hundar, en hane och en tik, tjejen skulle flytta hemifrån, till en lägenhet där man inte fick ha hundar, och var tvungen att hitta ett nytt hem åt hundarna. En dag ringde en tjej till Dixies matte och undrade om hon fick komma och titta på hundarna. Ja, absolut, sa Dixies matte.
*När tjejen kom hem till Dixie fick Dixie först sitta instängd i ett rum i huset de bodde i. Det var för att Dixies kompis, hanhunden, skulle få hälsa på tjejen först. Hanhundens matte hämtade honom från ett annat rum och gick fram mot tjejen som skulle titta på dem. Hanhunden såg att det var en främling i hans revir, och blev vild. Han morrade och skällde om vartannat, och hoppade framåt mot tjejen, medans matten höll allt vad hon kunde i hanhundens halsband, för både matten och tjejen blev lite rädda att hanhunden skulle skada tjejen om han kom fram till henne.
* Hanhunden lugnade sig inte, utan stängdes in i ett rum, som förseglades med en kedja för att hanhunden inte skulle kunna komma ut. Hanhunden började kasta sig mot dörren för att komma ut, det dunkade och brakade i dörren, hanhunden morrade och skällde så att det lät som att det var en hel flock hundar där innanför, han ville till varje pris vakta sitt revir mot tjejen som var där, hon var en främling och inga främlingar fick vara i hans revir.
* Matten släppte ut Dixie ur sitt rum. Dixie skällde och skällde på tjejen, som var en främling. Tjejen och matten tog ut Dixie på tomten, för att ge Dixie mer utrymme, men hon skällde och skällde. Tills tjejen fick ta en promenad med Dixie i koppel, då gick det bättre, men Dixie litade inte på tjejen, hon var ju en främling. Och främlingar ska man vara misstänksam mot, tyckte Dixie.
* Tjejen (som är den som skriver den här bloggen) tog med sig Dixie hem trots allt. Hon tyckte lite synd om matten som hade allt jobb med de två vilda hundarna, plus att hon var ensamstående mamma, och väldigt ung, och just skulle flytta hemifrån. Tjejen tyckte också synd om Dixie som levde med en så pass aggressiv hanhund. Tänk om Dixie blev biten av den aggressiva hunden? Dixie var ung, och det fanns hopp för henne att kunna bli mindre skygg, om hon bara kom bort ifrån den arga hanhunden som antagligen påverkade henne att bli rädd för människor. Och om någon kunde jobba med hennes skygghet så att hon kunde vara orädd med människor. Tjejen tänkte att det kunde bli ett intressant jobb att göra med en hund. Så hon tog med sig Dixie därifrån.
*När de kom hem till tjejen bekantade sig Dixie med de två katterna som bodde där, och med sin nya husse (som hon skällde ut totalt innan hon vågade hälsa på honom när han satte sig på huk och vände sig bort).
* Dixie fick komma till veterinären, som reagerade på att hon var så skygg och även nafsade efter henne, veterinären tyckte att Dixie behövde tryckas ner för att förstå att det inte var hon som bestämde (tjejen, Dixies nya matte, var övertygad om att det var fel, Dixie var ju osäker, inte ska man trycka ner en osäker hund !). Redan här, vid det första veterinär-besöket började tjejens resa med Dixie – ”kamphunds/vakthunds-bastarden”, och omgivningens fördomar och okunskap gentemot dessa.
Det skulle senare visa sig att Dixie var dräktig. Tjejen, Dixies nya matte, ringde Dixies första matte, och fick bekräftat att hennes andra hund, hanhunden – den jätte-arga som morrade och skällde och kastade sig mot dörren när tjejen var och hämtade Dixie, hade kommit åt Dixie när hon löpte, strax innan tjejen hämtat henne.
… … … … … … … … … … … … … … … … … …
* VAD blir det då ? Som kommer ut ? Blandraser mellan Amstaff, rottis och Rhodesian Ridgeback, som Dixie var, Dixie var ju också skygg och överdrivet vaksam mot människor så den mentaliteten skulle ju valparna kunna ärva.
(FÖLJANDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA):
(FÖLJANDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA):
(OVANSTÅENDE BILDER ÄR LÅNADE FRÅN INTERNET I SYFTE ATT VISA HUNDRASER, DE INDIVIDUELLA HUNDARNA PÅ BILDERNA HAR INGET MED HUNDARNA I TEXTEN ATT GÖRA).
* Tjejen, Dixies nya matte, tänkte att det fanns en möjlighet att Dixie sedan hon var valp, påverkats av hanhunden och därför var som hon var, och hanhunden var en omplacering som kom till Dixies förra matte när han var 9 månader, han hade kanske fått en dålig uppfostran från han var valp, så det kanske inte var ärftliga mentala drag Dixie och hanhunden bar på, utan förvärvade drag, att hanhunden och Dixie blivit så svåra mot människor för att någon varit dum mot dem, att de haft en dålig uppväxt, och det sägs ju att hundar blir vad man gör dem till, så valparna som Dixie bar på borde ju då rimligtvis kunna bli normala, om tjejen, Dixies nya matte, bara socialtränade dem och uppfostrade dem på ett snällt men tydligt sätt från början.
* Så fick det bli. Den 20 November 2007 föddes sex valpar i Tjejens (och hennes sambos lägenhet). De var förstås jättesöta, Dixie var en superb mor. Till en början, de tre första veckorna, låg den lilla familjen i en Biabädd nedanför tjejens säng.
VALPARNA
Det jag skulle få lära mig i och med dessa valpars födelse och uppväxt, var detta :
(Saxat från Hundutbildningsgruppens broschyr: ADVENTure dog conference)
(texten kan läsas i sin helhet via Hundutbildningsgruppens hemsida)
” (……..) ….-beteendet försvinner inte bara för att rasen inte klassificeras som …-hund, och
en hund blir inte vad man gör den till! ”
* * * * * *
De här valparna fick allt valpar behöver, såsom kärlek, träffa människor och hundar, motion, träning, de fick uppfostran med MJUKA metoder från början.
Vi hade lite regler kring utfodringen, och vid dörren, grundläggande regler för att skapa en början till lydnad av kommandon hos valparna. Valparna fick träffa andra hundar, de flesta snälla och trygga.
Valparna fick enskild träning, och fri lek i flock, i sociala miljöer.
Ändå utvecklade de starka rädslor som gjorde att de gick i försvar mot människor som inte hade gjort dem något. De var väldigt rädda hundar, hade en medfödd rädsla för människor, men i nya miljöer kunde de även visa stor osäkerhet mot företeelser och saker de stött på dagligen under sin uppväxt. Som att de inte hade förmågan att generalisera utan varje ny grej (alltså om det inte var samma grej, typ samma tv de växt upp med), var 100% ny, och därför läskig. Det kunde vara musik, tv, bara vara i någons hem de inte varit i förut. Andra beskrev dem som ”vildhundar”, nervösa, rädda för kroppskontakt, nafsar om man gör en hastig rörelse, rädda för barn, nafsar barn. Jag själv var med om att en av dem högg en person (som ville hälsa trots varningar från mig) i pannan (det blödde ordentligt, och hade jag inte hållit emot i hundens koppel hade såret blivit djupare). De siktade på ansiktet, det var så obehagligt. De hade separationsångest och slet sönder hemmet och sig själva (vid ett tillfälle strimlade de en påse pant-burkar som de kommit åt) om de blev lämnade ensamma, så jag var tvungen att ta med dem när jag åkte någonstans.
När de blev äldre kändes det som att ha med ett skarpladdat och osäkrat skjut-vapen, lägga det på bordet och ge instruktioner om hur det skulle hanteras. Hade någon missat att hantera det på exakt rätt sätt, så hade de kunnat få ärr för livet. Jag var inte beredd att riskera min släkt och mina vänner på det viset. Jag såg att hundarna var rädda så stor del av sin vakna tid, eftersom vi inte bodde isolerat så träffade vi människor regelbundet, hundarna blev rädda och gick i försvar. Så jag tog beslut efter att ha gjort allt jag kunde och lite till. Gjort problemhunds-utredningar / analyser hos välutbildade hund-människor, så att jag inte hade ”fel” (även om jag önskade att jag hade fel). Jag hade gjort mitt yttersta för att motionera hundarna, mentalt aktivera hundarna, social-tränat hundarna, miljö-tränat hundarna, lydnads-tränat hundarna, och trygghets-träna hundarna. De var ändå ett resultat av sina gener. Det hade jag ingen påverkan på.
Det finns ett maximalt antal gånger man kan klara att göra detta med en individ man älskar, att göra det överhuvudtaget är tungt, för tungt, men ännu svårare är det när man blir tvungen att göra det i förtid.
De 2 gånger jag gjorde det, var två för mycket för mig, men jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle behöva sluta så i förtid. Allt.
Även om det här var en oerhört tung period så medförde det något fint , det här är grunden till att jag idag har tre hundar, för det första visade de här underbara individerna mig hur fint det kan vara att ha hundar i flock. Att så gott som alla hundar får en rikare tillvaro om de har en eller flera art-fränder i sin familj. De visade mig också hur spännande och utmanande det kan vara att jobba med problemhundar. Jag skapade mig också en övertygelse att det aldrig är ok att avliva en hund som är mentalt och fysiskt frisk, bara för att den är aktiv och krävande. Ingen hund ska behöva somna in om den är mentalt och fysiskt frisk.
Sedan började jag göra min egen insats för att hjälpa hundar som behövde det. Det gick bra mestadels, berättelser om detta kommer jag skriva om i bloggen framöver.
***
Slutligen, ett råd till alla som avlar på sina blandras-hundar av större och mer energiska raser:
Om du är en djurvän och bryr dig om dina hundar, visa det och
AVLA INTE !
De enskilda hundarna får betala det högsta priset av alla, eftersom de omplaceras från hem till hem, blir missförstådda, felhanterade och inte får leva lyckliga hundliv, något alla hundar borde få.
Jag vet, för jag har följt valparna i den här kullen genom dessa fem år och kommit i kontakt med många olika hundköpare. De flesta menar väl, men hunden får helt enkelt inte den aktivering den behöver, den blir understimulerad, instängd och begränsad med koppel / får aldrig springa lös ens.. Och så lever hunden år ut och år in…
Deras liv har inte varit särskilt roliga historier att ta del av. De har dykt upp på Blocket flera gånger, och jag har känt att jag borde åka och köpa dem, kanske ta dem till en veterinär och låta dem slippa omplaceringskarusellen, och framförallt slippa vara så osäkra hela tiden. Men, det ansvaret klarar jag inte att åta mig, de personer som övertar ägarskapet för dem, får faktiskt ta sitt ansvar. Tyvärr är det lite tunt med sådant…
Har dock ringt på alla annonser jag funnit och berättat valparnas historia och fått bekräftat att – ja -de är dysfunktionella, och nej -ägarna klarar inte av dem. Idag finns endast en av de sex valparna kvar i livet, hon är en jättefin hund, men hon har det svårt med människor hon inte känner så de som har henne måste hela tiden vara på sin vakt så att hunden inte hamnar i en trängd situation – och går till anfall. Den tiken är också svår tillsammans med andra hundar, trots att hon levt med minst en hundkompis större delen av sitt liv.
Tror det inte är endast de här (extrema) valparna som hamnar fel, utan många valpar av större och mer energiska raser.
De hundarna skulle slippa sådant om var och en med en blandras-tik, eller ofrisk / instabil renrasig tik, tog sitt ansvar och avstod att avla på den.
Nu har det gått 1 år och 95 dagar sen Enzo kom till oss. Som ni förstår lever han faktiskt fortfarande men hade avlivningstid hos veterinären i december som sen förflyttades till februari men även den blev avbokad. Avlivingstankarna kom sig inte av att vi inte orkade utan för att han mådde så himla dåligt! Inför december hade vi fått till att han inte blev riktigt så uppstressad som tidigare så därför sköt vi på tiden och till februari hade han lugnat sig så pass att vi kunde avboka tiden. Vilket inte säger er så mycket men tänker man i banorna ”en hund med enorm stress” så har ni Enzo i februari vilket i våra ögon var ett fantastiskt framsteg....´
Bilen gav vi upp. Det var bara att fokusera på hans stress, hur vi skulle hantera den på bästa sätt för att han sen skulle lära sig hantera den på ett bra sätt. Jag vet inte hur många sidor jag läste på internet och i böcker, jag är ju lite kräsen vad gäller hundträning också eftersom jag inte vill tvinga eller dominera utan vi ska samarbeta och jag ska vara så kunnig att jag kan hjälpa honom i svåra situationer, så det var en massa läsning
Här önskar jag att jag hade ett facit. Vad var det som gjorde att vi fick ett Breakthrough??? När jag tänker tillbaka så kan inte säga att en specifik sak skulle ha gjort att vi hamnade rätt utan det var nog väldigt många olika saker
Vi var konsekvent med reglerna. Dessa regler innebär inte på något sätt att visa att vi är ”flockledare” och ”dominanta” utan dom var mer till för allas (hans, vår och andras) säkerhet, endast. Men jag kan tänka mig att för honom blev det struktur, vana och trygghet. Vi fortsatte med trixen och utan baktanke belönade mycket att han var mellan knäna som sen utmynnade i ”ryggsäcken” för trygghet. Hundmötena var katastrofala, faktiskt lika illa som när han såg eller var i bilen....
När jag tänker tillbaka så hade vi faktiskt ingen plan för hur vi skulle tackla hundmötena. Det blev mest att vi hade span på eventuella möten och sen tog vi en annan väg. Vi försökte verkligen att inte sätta honom i de situationer han inte klarade av. Sen när han var lite mer tillgänglig så körde vi stenhårt med skvaller. Då menar jag att vi skvallrade på exakt allt han kollade på och när man gick promenad med honom så SÅG han ALLT! Han var, och är, ingen nosig hund utan har huvudet och svansen högt och skannar av omgivningen.
För att bryta fokuserandet på omgivningen kastade vi ofta godis på backen och varje gång han satte ner nosen själv så belönade vi. När vi gick längs vägen med en del bilar så verkade det som om han hade svårt att ta in alla rörelserna så där började vi stanna och ha passivitetsövningar så han i lugn och ro fick en möjlighet att få ordning på alla snabba intryck. Skvaller, belöning vid markkontakt med nosen, kontaktövningar och avvikande vid hundmöten höll vi på med väldigt länge, flera månader.
Sen läste jag om BAT, Behavior Adjustment Training, och tänkte att det måste vi prova. Det går ut på att belöna lugnande signaler med att utöka avståndet till det som är jobbigt och det på hundens villkor. Så jag tog hjälp av Anna och hennes hundar. Eftersom jag inte hade all kunskap angående BAT så blev det en liten blandning av BAT och skvaller men jag tror att just mängdträningen gjorde att han blev säkrare och insåg att det händer inget värre än att han kunde vända och få belöning helt efter hur han själv klarade av. Där såg jag en stor vändning i hans beteende även om det inte var 100% bra varje gång men jag fortsatte och började träna på samma sätt vi oplanerade möten. Där den andra hunden var på väg mot oss var jobbigare så om jag inte kunde vika av körde vi ryggsäcken med våra ryggar mot den andra hunden och matade på med godis.
I slutet av sommaren 2012 flyttade jag uppåt i landet till en hundskola och där kom nog det största genombrottet. Dels sitter många hundar i hundgårdar och skäller så där var första förändringen, han slutade bry sig om skällande hundar, dels är det många hundar på kurs och det blev massa mängdträningar när vi nästan varje promenad mötte 2-3 hundar. En dag insåg jag att det var länge sen han reagerade negativt och utåtagerande vid hundmöten och jag kunde inte riktigt komma på hur länge han varit så lugn. Han går lugnt och avslappnat förbi även om han tittar en del men tittar även upp på mig för kontakt...
För en månad sen påbörjade vi vår tränarutbildning i specialsök då jag planerar att han ska utbildas till droghund och söka igenom skolor, behandlingshem och dyl. Första helgen var jättejobbig för honom men han kämpade på bra att försöka kontrollera sin stress då han under två hela dagar var runt andra hundar, iof på ca 3 meters avstånd, och fokusera på arbetet han skulle göra.
Efter helgen var jag noga med att han skulle få lugn och ro för att låta hans kropp göra sig av med slaggprodukterna som helgens stress utsöndrat. Därefter klev han över ännu en del av tröskeln. Häromdagen sprang vi ihop med två lösa hundar som höll sig ca 2 meter runt oss, jag har ställt mig med honom mellan mina knän för säkerhets skull. Det enda han gör är att titta på dom lite, tittar sen upp på mig och börjar gå mot vår dörr.....
Nu är vi inne på vår andra helg av utbildningen och han imponerar på alla! Ett utbrott för att det blev lite gruff mellan två andra hundar men bröt så fort att det var som ingenting, sitter i samma rum som de andra 5 hundarna med 1-2 meters avstånd (jag kollar av hans tecken och när det blir jobbigt så ökar jag avståndet lite), går förbi de andra hundarna på 1 dm avstånd i korridorerna, kommer någon hund in i rummet så tittar han på den men tittar genast på mig igen.
Naturligtvis är det jättejobbigt för honom och han ÄR stressad men det är som om han jobbar med sig själv och klarar av att hantera både situationen och stressen på ett bättre sätt än tidigare. Han imponerar även i sin arbetsmoral, hur jobbigt han än tycker att omgivningen/situationen än är så klarar han av att samla sig själv och jobbar på superbra!
Jag är så glad och tacksam för att jag inte gav upp, att jag ändå såg hans potential trots alla bett och blåmärken han gett mig, att jag lyckats hjälpa honom att hitta ett sätt där han klarar av sig själv och situationer på ett bättre sätt, att jag fått förmånen att ha honom som lärare. Jag är ödmjukt tacksam... Och alldeles vansinnigt förbannad på hans föräldrars ägare som gjort honom så illa som när de bestämde att de skulle para på ostabila hundar!
Har tyvärr ingen dator för tillfället därav glest med uppdatering.
Vila mjukt, Ior & Jackie!
Idag är det 5 månader och 25 dagar sen senaste inlägget.
Under dessa fem månaderna har jag fortfarande fått kämpa med Miras allergi, för att hålla den under kontroll. Hennes vita teckningar blev rosa, likaså mellan tårna och ljumskarna har varit såriga. Mira som inte kunnat sova hela nätterna, utan att vakna och klia sig vilket resulterar i att jag också vaknar undermedvetet, för att få henne att sluta klia sönder sig. Fortfarande. Hon är inne på sitt femte år i livet, jag är otroligt glad för alla fyra åren jag haft med henne, vill ha fler. Men frågan dyker upp ofta, hur lång tid har hon kvar? Svaret har ingen. Och beslutet ligger helt och hållet på mig, jag ska säga att det räcker nu, när jag ser det på Mira.
Bara tanken gör så fruktansvärt ont. Hur kommer det bli när det väl är dags?
Kollade nyligen Miras kull, om någon av de hade registrerad kull eftersom att jag vet att flera av dom varit ute på annons för parning.
Av 10 individer har 3 individer fått valpar, totalt 32 valpar. Sen är det några stycken ur kullen som haft oregistrerade kullar. Är någon av hundarna avelsvärda ur den där kullen? Nej. De bär Miras blod och gener.
Det är alltså VÄLDIGT många valpar ute, och jag vågar gissa på att minst hälften av de har samma problem som Mira har eller har haft.
1 av de 3 hundar som gick i avel är nu död p.g.a. svår stress. En av hennes valpar fick HD:D och AD:1, och är också nu död. Frågan återstår, hur många av valparna har egentligen dåliga höfter och armbågar plus diverse problem?
Okunskapen är så stor, att de flesta inte märker att hunden faktiskt har problem. Riktigt tragiskt.
Jag blir så förbannad! Flera BS-hundar är fast i omplaceringskarusellen också.
Jag snubblade över en sak. Jag kom i kontakt med en tjej som satt ut sin nyinförskaffade BS-hund på avel-annons i en facebookgrupp. Hon verkade ung, men vettig till en viss del iallafall. Men vågade inte ta något för givet.
Hon berättade då att hunden som hon hade, var så otroligt bra i mentaliteten och han var fantastisk, så hon skulle behålla honom livet ut, absolut.
1 vecka senare får jag mail av en tjej som nyligen tagit hem en BS-hund. Gissa då vilken BS-hund det var? Jo, just det – den där hunden med sååå fantastiskt bra mentalitet. Jag blev då uppriktigt sagt besviken! Varför skall man sitta där och babbla om hur fantastisk ens hund är, och säga att man aldrig kommer sälja hunden när det inte alls är så? Såg vad hon skrivit till andra som undrade, och det var ju för att hon inte kunde ge honom det han behövde (m.m). Var ett väldigt genomtänkt beslut att skaffa hund då! Nu ska hon dessutom sälja den hon ersatte BS-hunden med. Har inte gått många veckor alls. Sorgligt.
Tjejen som nu har honom berättade att han kliar och slickar sig, plus att hans vita teckningar har en rosaaktig nyans. Det säger så mycket och gör mig så ledsen!
Jag vet att BS-hundarna inte är mitt ansvar egentligen men ändå känner jag så stort ansvar för dom, just på grund av det jag och Mira går igenom. Jag vill hjälpa dom som har BS-hundar med eventuella hud- och div. problem. Det kommer jag även göra.
Uppdatering kommer! Ni med sjuka hundar, fortsätt att kämpa! Ni som förlorat era bästa vänner – styrkekramar! Ni med blandrashundar, tänk noga innan ni beslutar er för parning.
Vill någon komma i kontakt med mig, bara att skicka en kommentar så hänvisar Anna mig till er, eller tvärtom.
Låt mig presentera min högra hand, min bästa vän och min styrka vid namn Tyson. 
