2014-02-21

Första delen om Enzo.

Andra delen om Enzo.


143 dagar. 3432 timmar. 205 920 minuter. 12 355 200 sekunder.
Så länge har mitt min älskade vän upplevt frid hittills.


143 dagar. 3432 timmar. 205 920 minuter. 12 355 200 sekunder.
Så länge har jag haft sorg. Så länge har mitt hjärta varit krossat. För att människor är egoistiska och har pengabegär.

Det finns inte ord att beskriva vår väg tillsammans, den glädje, den sorg, den ilska, den kärleken. Känslorna är för starka och för mäktiga, för omtumlande för att kunna skrivas ner.

Jag älskar dig så vansinnigt, Enzo!

När orden tar slut.

Ibland finns bara inte orden. Det finns inget att säga. Allt är en stor tomhet. Det är vad som hände här. En hund som fötts utan förutsättningar. Som aldrig hade en chans till livet. Niña vad en av dem. Hon lämnade oss alldeles för tidigt. Stressen och smärtan skapade inte bara problembeteenden, hon fick aldrig vila.

Det är ett tag sen Niña lämnade oss nu men hjärtat hos hennes matte är krossat. Därför är det jag, Anna som har bloggen, som skriver dessa ord. Jag ber hela tiden att Valentinas hjärta ska läka och att hon någon gång ska våga öppna det för en hund där hon själv påverkat förutsättningarna.

Nedanför bilden är Valentinas sista ord till hennes livs kärlek.

För ung fick du lämna min sida, min trogna. 

Tack för att du gick igenom livet, sorg och glädje med mig.

Jag försöker tänka bortom mitt behov av dig, och tänka att jag återgäldar dig ron du gav mig.

En bit kommer alltid att fattas mig och lägenheten är så tom. 

Du fattas mig. 

2009.12.28-2012.03.21

Vila i frid och ro.

Ior och Lina fortsättning.

Första delen om Ior.


Ior, Mammas prins och familjens mittpunkt i hjärtat.

Innan ni börjar läsa historien om min underbara fyrfota vän vill jag be er om en sak…
Jag vill att ni alla tar en tyst minut för alla hundar som somnat in för tidigt.
Alla som levt med smärta relaterad med avel. Sånt som kan undvikas
.
Renrasig avel, blandras avel.
Skitsamma..
Dom har haft lika ont alla dessa hundar och dom kan inte tala.

Nu efter att ha uppmärksammat dessa hundar dolt i våra hjärtan ska jag berätta för er.

Ior – 8 Månader och framåt.

Min prins fick så vacker päls. Glänsade och nästan alla kvalster försvann tillslut.
Vi bytte foder tidigt och gav laxolja samt satte ner stressen maximalt, allt för att vara säker på att veta att jag hade bästa förutsättningar att det skulle gå vägen.
Det känns bra tills vetrinären sänker medicinen till 1 gång  / vecka.
Fläckarna kommer tillbaka och proverna visar likadant. Jag visste det med magkänslan.
Kom ihåg att jag vid 12 veckor såg på nån millimeter att något var fel. Någonting andra skulle tycka är normalt. Så jag hade med andra ord järnkoll på om det fattades minsta lilla päls.
Min prins får igen mer medicin, dvs varje dag.

Jag ger upp hoppet, vet att det inte kommer gå.

Vid 11 månader blir han halt och trött.

Låter han vila länge men det hjälper inte. Han är stel när han ska resa sig och sover hela dagar efter liten promenad.
Bokar avlivning men vetrinären insisterar på att kolla.
Mycket riktigt hade han ont i höger ben.
Så ingen avlivning utan nästa vecka ska vi röntga.
Röntgen : ED : UA VÄ, LBP HÖ.
ED 1 Lyder domen.
Vid röntgen är han ett år.

Mycket konstigt, tänker att nu ska vi vila och ta det lugnt.
Vilar och vilar. Ingen skillnad.
En trött hjälte.

Han kommer lika glad och hälsar mig välkommen.
Han sover tätt intill min famn som vanligt men vi vet båda att det kommer vara över snart.
En dag ser jag på honom och vet att min prins ska få somna in.
Demodexen förbättras inte, enstaka kvalster som finns i hans glänsande päls.
I vissa ljus såg han helt frisk ut.

1 Augusti en dag före han ska bli 16 månader somnar han in.
Det är mörkt hos vetrinären och han har fått första dosen lugnande medan han i princip är däckad så reser jag mig upp och han ska prompt upp från golvet.
Han hade fått en dos för en stor golden och ändå skulle han resa sig för att jag ställde mig upp.
Han skulle ha kämpat i tio år för min skull men det tillät jag inte.
Jag kramade han hårt och medan jag och min mamma grät yttrade jag dessa ord : Hon ska inte få komma undan. Ingen ska göra såhär mot min prins.

Denna resa innebar mycket, väldigt mycket.
Vid första vetrinär besöket hos en hudspecialist så hade jag läst all tillgänglig info så jag kunde avsluta meningarna bättre än henne.
Jag behövde inga provsvar  för att veta hurvida han hade gått upp eller ner i kvalster mängd.
Det finns folk som avlar trots allvarliga fel, ärftliga fel.
Det här är mitt sätt att stoppa det inom American staffordshire terrier & Staffordshire bullterrier.
Självklart bryr jag mig om andra raser men dessa är hjärtefrågan jag ska driva resten av mitt liv.



Detta är min och Ior`s resa och jag är stolt över allt jag gjorde för honom.
All kärlek vi gav varandra säger mer än alla ord.

Vila i frid prinsen, mamma ska låta alla veta din historia och vilken underbar hund du var.

Min själ.

Jackie och Maria fortsättning.

Första delen om Jackie


Jackie började bli bättre, klådan var borta allt verkade okej..
Så helt plötsligt började hon äta mindre och blev slöare.
Jag fick rådet att avmaska henne då det var direkt efter vintern ooch då hon åt så mkt snö i vintras så kanske hon kunde ha mask..
Avmaskade henne i god tro efter 3 dagar så började hon kräkas. Kräktes upp en jättekonstig sörja som luktade för kassligt.
Efter någon dag ringde jag till veterinären och kollade med henne vad det kunde vara, hon bad mig då komma upp så skulle dom kolla.


Direkt när jag klev innanför dörrarna så blev jackie som en seg klump, hon orkade nästan inte gå heller inte ha orken att bry sig om andra hundar. Fick sätta mig i ett väntrum och vänta.
Dom tog blodprover på henne tror de va 3 st olika och efter en stund fick ja beskedet att de va riktigt illa, att hon måste till södra djurskjukhuset på en gång, vilket var 10 mil iväg. Jag visste inte vad jag skulle göra då jag inte hade någon som kunde köra mig dit.
Men personalen på Arken Zoo här i Nyköping erbjöd sig att köra mig dit upp.
Vi åkte runt 12 på förmiddagen...


Här börjar de jobbigaste i mitt liv...

Kommer in och får sätta oss i ett litet rum igen medans dom går igenom papper och sånt, kommer in för o ta ytterligare ett-två blodprover för o se om nått ändrats, vilket det hade o inte till det bättre..
Det tog oss ca 40 minuter att ta oss till södra, på den lilla tiden hade hon blivit jätte dålig..
Vi satt väl i rummet i ca 5 timmar medans dom kom o kollade på henne o tog prover. Fick sen order om att åka till Bagarmossens djursjukhus där hon skulle få stanna över natten..
Fick då beskedet om att henne Njur och Levervärden var mer än de dubbla av vad det ska vara hon hade runt 4 % av njurens funktion kvar och ja skulle förbereda mig på att de kanske inte skulle gå bra.
Fick iallafall åka dit för o lämna henne...
Kommer in i ytterligare ett litet rum i väntan på veterinären.. när hon väl kommer in kollar hon på jackie o ser att hon ser hängig ut.
Kollar hennes tandkött samtidigt som hon säger " ser ni nu ser det ut som hon kommer krampa"... "C" som jobbar på Arken zoo var med mig hela tiden o stöttade mig, hon sa till veterinären att sådär har hon alltid gjort för hon gillar inte när okända pillar i hennes mun.

Veterinären kollade då lite mer o sa sen att hon skulle få stanna över natten för att hon sen skulle ringa dagen efter så vi kunde hämta henne...
Jag frågade veterinären på södra om hur detta kunde hänt, fick svaret att hon antagligen fått i sig spolarvätska när hon va valp eller något annat starkt som ger sig på njurarna.

Jag trodde allt va mitt fel, men visade sig att de antagligen va första ägaren som gjort nå fel o struntat i att åka in med henne.

Dagen efter ringde veterinären och säger lite kyligt " du har två val nu när det gäller jackie, antingen höjer vi hennes kalciumvärde så hon kan få leva ett par dagar eller så får du komma in hit så hon får somna in."

Åkte in dagen därpå och sa adjö till min vackraste och det va de jobbigaste då hon kämpade med sina små sladdar i benen med o säga hej en sista gång.
Hon pussade mig i hela ansiktet o sen gick hon o la sig i bädden som var i rummet.
Hon låg där medans vi klappade på henne...
Sen kom veterinären in och frågade om vi ville vara med, men vi klarade det inte.
Lilla tjejen sov så gott att hon märkte inte när vi gick ut.

Hon blev 1 år och 11 månader.
Levt med foderallergi hela sitt liv.
och kronisk njursvikt.
haft livmoder infektion 1 gång hos förra ägaren vilket ja inte fick veta förens försent.

hon va mitt liv och jag saknar henne dag ut o dag in.
har inte varit så ensamt på länge.
men hon har det nog bra däruppe med sin syster tiquila som gick bort några månader innan.

<3
Älskad av alla som någonsin träffat henne.


/Maria

Jackies bror avlar man på trots foderallergi både på honom och flera andra i kullen. Han avlas på som renrasig amstaff men man vet att han är en blandras. Ägaren till brodern planerar flera parningar. 

Emma och Tette

 Boxer/amstaff, endast en av sex syskon lever idag. 

Emma föddes den 26 juni -05 och det lilla jag vet om hennes "valpdom" är att hon gavs till sin pappas ägare som betalning för parningen och hon blev hans dotters hund. När dottern efter bara några månader inte kunde ha kvar henne hamnade hon hos Pjäsens Hundhem och fick bo i jourhem, efter ett tag fick tag där fick hon ett nytt hem. Tyvärr var inte det hennes sista hem, hon fick flytta därifrån, med anledning att hon inte gick ihop med barnen, vilket jag sen fick höra egentligen var skilsmässa, och senare fick jag höra att hon gjort oprovocerade utfall och nafsat efter deras bebis när han kom i krypåldern. Hade jag fått veta det tidigare hade kanske saker och ting blivit annorlunda... Jag är av tanken att oprovocerade utfall är inte sunt, och jag undrar varför man skickade det problemet vidare istället för att avsluta problemet där och då...

Men det är inte det jag vill berätta om.

Hon hamnade i ett nytt jourhem efter ungefär ett år i sin nya familj.  Det jourhem hon var i innan hon flyttade till mig är en historia för sig, men för att Rebekah, grundare av Pjäsens Hundhem, ens skulle få ut Emma fick hyresvärd tillkallas för att låsa upp lägenheten jourhusse varit vräkt ifrån i tre månader. Emma var uttorkad men mådde bra och ett dygn senare hade hon landat hemma hos mig.

Jag var helt inställd på att bara vara ännu ett jourhem och tänkte bara på henne som en jourhund som förhoppningsvis snart skulle flytta till ett eget hem. Så blev det inte riktigt, för jag blev kär i denna fantastiskt glada matvrak till hund och kunde inte med att släppa iväg henne.. Så hon fick stanna hos mig. Snäll, barnkär och funkade med katter hade jag hört. Snäll var hon nog, mot dom flesta, men inget annat stämde.

Tiden gick och visst tyckte jag det var lite obehagligt när hon nafsade efter en tant på tunnelbanan, men hon var ju trängd. När hon bet en väldigt berusad man på stationen en tid senare hittade jag en förklaring till det också. Den gången hon oprovocerat började hoppa och nafsa efter en mans ansikte efter att snällt hälsat på honom, ja den gången hittade jag också en ursäkt till. Att hon blivit trängd, att hon var lite osäker, han kanske påminde om någon, vad vet jag.

Jag började hålla henne borta från folk jag visste att hon kunde reagera på. Jag visste samtidigt att jag kanske gjorde problemet värre, men det fanns ingen anledning till hennes beteende så frågan är om jag kunde göra det värre, eller bättre.
Hon hade svårt för barn, många män, äldre människor och jag vågade inte låta någon annan än mina närmsta vänner gå ut med henne, som visste att hon var lite speciell. Lite speciell, det var så jag valde att säga. Mommys little special monster

För strax över ett år sen, flyttade jag ifrån min sambo och bosatte mig ensam med min fina vän. Jag tänkte att nu kanske saker kan bli bättre för henne, för det var mycket spring innan, jag var sambo, han hade en hund och ett barn och det var kompisar där och sprang. Äldre barn var ofta inga problem för Emma, men vi höll koll och ofta fick hon vara på sovrummet, med kompostgaller istället för stängd dörr, om det var "fel barn" på besök.

Som sagt, jag flyttade och tänkte att saker skulle bli bättre.
Bodde tillfälligt hos en vän i hennes lilla lägenhet med hennes hund och tyvärr var inte den vistelsen bra för Emma, det var stressigt och inte alls som jag velat den skulle bli, för hennes skull.
Efter ett tag fick vi vårat eget och hade nära till skogen och Emma fick vara lös varje dag och levde loppan. Men hon var inte sig själv. Hon hade försökt bita min väns bror, försökt bita min systers bästa vän och vid ett tillfälle försökte hon bita mig. Även om jag kunde se ångesten hos henne efter varje tillfälle, så var det inte ett accepterat beteende. Hon var en så väl fungerande hund i allt annat att det fanns inte att hon skulle ha ont, eller ha synfel eller något annat fysiskt fel. Hon var lydig, älskade att röra på sig och jobba, hon var inte nervös eller lättstressad, kunde vara själv hemma, magen tålde allt nästan, fungerade med de flesta hundar och var en väldigt sund hund i huvudet, förutom mot människor. Hon vaktade aldrig sina ben mot människor, aldrig någonsin, och ändå försökte hon bita min väns bror när han kom och ville klappa, som hon ändå hade träffat innan och viftat på svansen och pussat på. Hon började göra utfall mot barn och visade tydligt på varje promenad att hon inte tyckte om dom barn vi mötte. Inomhus blev hon mer och mer känslig för ljud och slappnade inte av.

En måndag tog jag beslutet, ihop med min ex-sambo om att hon skulle få somna in. Jag klarade inte av tanken på att min fina underbara bästa vän skulle få somna och jag grät och grät precis som jag gråter nu, och till slut bestämde vi att min ex-sambo fick vara den som tog henne till veterinären och fick vara med i hennes sista stund.
Går inte en dag jag inte saknar min vackra ängel som var min värld. Men jag fick inse att jag kunde inte vara egoistisk fram till den dagen ett barn kom för nära. Jag kunde inte vara egoistisk till den dagen hon kunde förstöra ett barns liv.

/Tette

Min älskade "Flurpa"

Diza föddes i oktober 2005.. nä vi ska gå tillbaka lite längre i tiden, innan vi kommer till den dagen. Vi börjar med Diza's mamma Nikita. 

Den nuvarande ägaren blev hennes tredje hem, och hon var bara 10 veckor när hon kom dit. Hon sades vara renrasig, med stamtavla, men den påstods ha slarvats bort. 

En tonårskille i en förort till Göteborg fick tag i Nikita och tog hem henne. Hans mamma ställde genast upp och hjälpte till med den lilla valpen. Dom verkar ha fostrat henne bra, hon var vän med deras andra hund (så länge hon levde) och de andra djuren i familjen, såsom kaniner. 

En dag, när Nikita var runt 2-3 år, parades hon med en hane som sades vara amstaff/ambull. Enligt uppgift i efterhand träffades dessa på en promenad, och parningen var allt annat än planerad. Båda ägarna tyckte varandras hundar var snygga, och så blev parningen av. 

Och så föddes Diza + syskon i oktober. Jag och min dåvarande sambo var helt omedvetna om att det krälade runt valpar i en valplåda några mil hemifrån, och vi hade inga som helst planer eller tankar på att en av dom skulle bo hos oss! 

Min sambo var den första att ta upp det, han ville att vi skulle skaffa hund. Jag hade ingen aning om någonting, men sa att jag ville ha en renrasig. Men jag visste egentligen inte varför.. det bara kändes bra. Vi kom överens om att det var en amstaff vi ville ha, vi visste inte något om rasens egenskaper, vi tyckte bara att dom vi hade träffat (blandraser av amstafftyp) var himla trevliga och fina. 

Bara några dagar senare ringer min sambo mig när jag jobbar och säger att han har hittat en annons med valpar på blocket. Dom var inte renrasiga, men han påstod att det var lång kö på en renrasig hund, så det orkade vi ju inte vänta på. 

Jag tyckte väl att han kunde ringa och fråga om vi kunde komma och titta på dom. Sagt och gjort, några timmar senare satt vi i bilen. 

"Vi ska träffa båda föräldrarna!" sa jag till min sambo.. ja det hade stått i annonsen att man skulle få det. Jag fortsatte mina krav: 

"Vi ska inspektera alla valparna, och föräldrarna, och om någon ser det minsta dålig ut så ska vi inte ha valp från den kullen!! Dessutom ska vi bara titta! Sen ska vi hem och fundera, och sedan kanske vi köper en valp."

En stund senare satt vi i valprummet, ett gäng rultiga valpar på 7 veckor och 4 dagar snubblade runt våra ben. Vi var väl fortfarande lite omtumlade över hur vår entré gick till. Nikita stod bakom en grind i vardagsrummet och betedde sig mycket oroväckande. Hon skällde och morrade konstant. Ägaren fick stänga in henne i ett annat rum, där hon skällde oavbrutet hela tiden vi var där. 

Ägaren satt i köket, vi i valprummet. Vi tittade på valparna, dom var bedårande allihopa! Ingen hade någon kal fläck, alla såg rena och friska ut. Diza kröp upp i mitt knä, trots att vi egentligen hade fått upp ögonen för en annan tik i kullen. 

Min sambo sa att vi skulle köpa henne.. jag vet inte hur det gick till, men där satt jag sen, med en ovaccinerad, ochippad blandrasvalp, som var yngre än 8 veckor i knät, på väg hem. 

Vi fick ringa min sambos jobbarkompis och låna matskålar och lite mat av honom, vi hade inte förberett någonting! 

Väl hemma ville hela sambons familj komma och hälsa på, och om jag minns det rätt så var det full rulle hela kvällen med folk som klappade och kramade på lilla valpmagen. Hon sov, och sov. 

På natten gnydde hon lite, men när jag klappade henne så somnade hon fort. Vi rumsrenhetstränade, ensamhetstränade och lekte med vår lilla familjemedlem. 

Lilla sockersöta Diza! 

Hon fick hänga med på både det ena och det andra under sin valptid.. vi festade en hel del, och hade ofta folk hemma på helgerna som drack. Det var hög musik och fulla människor. Diza charmade alla. 

Tiden gick, Diza växte och blev värre och värre! Hon lyssnade på min sambo, direkt när han sa Nej så slutade hon valp-bita på honom. Men inte med mig, hon blev bara sju resor värre och hon var ett rent helvete. Hon var bara 5-6 månader, men jag kunde inte hantera henne! 

Jag började läsa runt på nätet, och hittade ett forum där jag registrerade mig som medlem. 

Där inne skrev jag av mig, och bad om hjälp. Tipsen som kom var: "Omplacera henne, klarar du inte av henne nu så kommer du aldrig klara av den hunden. Det är ju bara en valp nu!" 

Jag blev så ledsen, skulle jag behöva göra mig av med henne? Men jag tog till mig de vettigare tipsen, de med konkreta råd, och slutligen lärde sig Diza att respektera mig. Det var en så härlig känsla! VI VANN! 

I och med att jag kom i kontakt med forumsvärlden så fick jag många nya vänner. Jag började gå på hundträffar och lära känna amstaffen som renrasig hund. Jag trodde Diza var rastypisk, jag presenterade henne som amstaff när folk frågade.. jag insåg snabbt skillnaden på en renrasig amstaff och Diza. 

Diza var en nervöst lagd hund, hon hade lätt till stress och var inte helt pålitlig i alla situationer. Jag gjorde så gott jag kunde med henne.. men hennes grundmentalitet var dålig och min kunskap räckte inte till. 

Vi kämpade i många år, och till slut kändes det som om vi hade hittat rätt! Hon var så härlig att ha och göra med, hon lyssnade bra på mig, hon kunde vara lös på fler ställen än någonsin tidigare, hennes stress var densamma, men jag tillät inte henne att göra de saker som stressade henne. 

Men så en dag hände något konstigt. Jag och en vän stod och pratade, en främmande kvinna kommer och ska passera oss. Diza satt vid min sida och verkade inte bry sig alls om kvinnan, förrän hon var ganska nära, då kastade hon sig mot henne. Vad hon tänkte göra vet jag inte, men det chockade mig! 

Några månader senare hamnade hon i slagsmål med en annan tik, och efter detta blev hon mindre pålitlig mot andra hundar. Hon började till och med gräla med en hund som hon tidigare hade haft en otroligt sund relation till.. 

Jag valde att kastrera henne, något jag planerat mycket länge. Operationen gick bra, och såret läkte fint. 

Sommaren som följde innebar många förändringar i Diza's mentalitet, hon förändrades i beteende mot andra människor. Hon gjorde ännu ett allvarligt utfall mot en person, och hon såg ut att misstro varenda människa som kom för nära. Hon sänkte huvudet och tittade på dom underifrån och morrade. Jag undvek alla situationer som kunde bli jobbiga för henne, men hennes beteenden blev bara värre och värre. Mot slutet av sommaren kunde hon inte ens gå utanför vårt hus utan att hon betedde sig konstigt, hon attackerade ett staket en gång, en annan gång utmanade hon en buske. 

Hon var tidigare med på jobbet, men denna sommaren slutade jag att ta med henne dit, då en hundvan arbetskamrat berättade för mig att hon hade betett sig mycket lömskt mot henne. 

Under sommaren träffade jag Nikita för första gången någonsin. Allt mitt hopp om att Diza någonsin skulle kunna bli bra försvann då, jag såg så mycket likheter mellan de två att jag förstod att Diza's beteenden var nedärvda. 

I september kontaktade jag en veterinär för rådgivning. Jag förklarade allt, så ingående jag kunde, och hon sa att det lät som en osäker hund som blivit för osäker. Det hade "slått över", så att säga. Veterinären sade att det som kunde göras var att ge Diza medicin mot depressioner, i hopp om att det skulle få henne att må bättre. Jag vägrade! 

Efter ett långt samtal bokades en ny tid för avlivning. 

Jag hade planerat att bli grå tillsammans med Diza, vi skulle bli gamla ihop (även om jag visste att det var omöjligt), och jag kunde inte se mitt liv utan henne. Men hela den sommaren var så himla jobbig, för min Diza var borta. Hon försvann redan våren innan, när hon började förändras. Jag vet inte hur många gånger jag sörjde min gamla Diza, så när avlivningen väl var gjord så kändes inte sorgen så stor. Jag hade redan tagit farväl, och accepterat att min gamla Diza inte fanns längre. 

Det var ett avslut för en hund som mådde dåligt, jag tror det var en lättnad för Diza att slippa det liv hon levde. Jag vill tro det. 

Saknaden över min gamla Diza är enorm, hon har betytt så otroligt mycket för mig, och hon var verkligen en hund på miljonen. Alla som lärde känna henne håller med. Hon var mycket charmig och rolig, hon hade ett otroligt sätt som fick de flesta att skratta. 

Min älskade vän, Diza, Flurpan, Flizan, WappiFliiz, Surläpps-Diza.. min älskade, älskade skithund. 

2005-2009


/Paula

Terror, min älskade Terror.

Terror, såld som oregistrerad renrasig amstaff. Ingen bevisad stam.

Jag fick Terror, mer eller mindre. Från en tjejkompis. Det var inte ens meningen att jag skulle ha en hund till just då.
Han föddes 19 juli 2010. Och kom hem till oss i september, den 13 om jag inte minns helt fel. Och han påstods vara
"renrasig amstaff utan stamtavla". Tack och lov visste jag ju att det innebar blandras. Det är tråkigt att jag inte visste
mer om hur det kunde sluta. Och hur det skulle sluta.
Jag vet inte, jag borde ha lyssnat bättre. Tagit in mera.Jag visste relevansen av hälsotester, jag visste relevansen av att kolla upp släkten runt om. Jag borde ha tagit det till mig, men jag kunde ju i alla fall ge honom ett bra liv 
i början. 

Från början var han väl som alla andra valpar. Denna lilla vilde. Han var brutal i slaktarväg. Åt allt han kom över att äta. 

Problemen började kring jul. Då han börjat tappa päls i pannan... Jag tänkte direkt på demodex, vad annars kunde det vara?
Problemet var bara, att det inte var demodex. Så det vart att byta foder. Sedan tappade han mer päls och började klia sönder sig själv.
Han fick ha tratt på sig nästan hela tiden då man inte kunde ha uppsikt över honom.
Nu åkte vi till nästa veterinär. Och denna kvinna var så... Underbar. Verkligen. Hon tog alla tänkbara prover på honom. Men tyvärr var det inget av proven som visade positivt. Vid det här laget kliade han sönder sig konstant  och för att göra det lite lättare för honom fick han börja ha kläder.

Sista gången vi åkte till veterinären för att lämna prover var i Juni. Efter provet fick vi cortison. En hästdos kändes det som. 2 tabletter om dagen.
I hur länge som helst. Hursomhelst visade det inget. Utan det var bara att göra foderallergiutredning. Igen.
Kändes det som. 
Vid det här laget var han så illa att han slet av sig sin egen tratt ibland för att klia sig. Hans blodbad (som jag kallade dem) blivit så vanliga att man inte ens reflekterade över om det faktiskt var blod kvar på väggen eller möblerna efter hans bravader. Man torkade bara upp. tvättade tratten, spolade av honom lite, sen på med tratten och kläderna igen.

Men vad kunde jag göra. Jag ville ju veta vad som var fel... 

I slutet av september hade jag minskat dosen till 1 tablett varannan dag. I denna veva hade jag också kunnat börja ha Terror utan kläder på sig hela tiden. Hade bytt till färskfoder på LillPrinsen.
Det var bara det att nu började han må dåligt på andra sätt. Han fick dubbelt så mycket mat som han skulle (ibland tre gånger så mycket), och inget fastnade. Han var avmaskad men kunde liksom inte tillgodogöra sig maten. På något vis. 
Hans ögon mattades ut. Hans päls slutade vara blank och han blev. Tom. Lustlös. Trött. 

Jag valde att låta honom somna in. I Oktober fick han äntligen vila.

Jag visste länge om att den dagen skulle komma tidigt för Terror. Men jag ville veta vad som var fel innan jag beslutade mig. Fast jag på insidan redan visste.

I dagsläget. När jag vet det jag vet om hur Terrors liv slutade. Hade jag aldrig tagit hem honom. 
Han var en speciell hund. För mig. Och för nästan alla som träffade honom. Och han vart inte mer än 14 månader och några dagar. Det var en vecka tills han skulle fylla 15 månader. 
Med mig var han i 13 månader. När jag lät honom somna in hade han ingen livsork kvar. Han behövde inte ens lugnande, han fick den sista sprutan på en gång. Han orkade inte leva mer.

Jag skulle förvisso göra om dessa 13 månader utan tvekan om jag fick, även om det egentligen handlar om att få träffa min älskade hund igen. 

Men det är inte värt det. För guds skull. Det är inte värt att se det käraste man har plågas. För att det sitter någon köksavlare någonstans och skiter i både djur och människor och många bra förklaringar de än har på allt. 
Jag vet att man tänker att man hjälper ju just denna hund från att bli avelsmaskin, eller hamna hos en dålig person, eller gud vet vad för ursäkt man kommer med till sig själv eller omgivningen. 

Men sanningen är att man gör hundarna en björntjänst. 
Så länge det finns någon som köper hundarna, kommer köksaveln fortsätta. Och den kommer inte bli bättre. Terror kommer från en tiks andra kull, hon var under två år när han föddes.

/Camilla

Tindra och Christin

Tindra, köpt som amstaff/pitbull utan någon bekräftad stam.

1 år 5 månader 19 dagar, det är tiden som min älskade ängel fick här på jorden.

2011-01-12 så somnade Tindra in, många år för tidigt. Hennes allergier hindrade henne från att leva ett fullgott liv.

Hösten 2009 så bestämde jag mig för att skaffa en liten valp.
Jag var naiv, jag läste inte på någonting utan jag satte mig vid datorn, gick in på blocket och sökte. Där hittade jag denna underbart söta lilla flicka, hon skulle bli min. Tindra sas vara en blandning mellan amstaff/pitbull, vilka raser hon egentligen var, det har jag ingen aning om.

Den 27 oktober så skickade jag då ett mail till personen som lagt ut annonsen, jag skrev inte särskilt ingående, utan berättade bara vad jag heter, vart jag bodde och hur gammal jag var. Han ringde upp mig några minuter senare och sa att jag kunde komma dagen efter och hämta henne, om jag ville de.

I början av december så fick hon sin första öroninflammation, vi var i väg till veterinären och fick örondroppar utskrivet. Den 30 december så fick vi åka in till veterinären igen, denna gång var det magen som krånglade, hon kräktes och hade en extrem diarré, hon fick inte behålla varken mat eller vatten. Hos veterinären så röntgade dom magen, inget hade fastnat. Vi fick till svar att "hon har nog bara känslig mage". Efter några timmar med dropp så fick vi åka hem igen.

Januari 2010 började med att vi åter igen fick åka till veterinären, denna gång hade hon kraftig svamp mellan tårna och trampdynorna, vi fick en salva att smörja med i ett par veckor. Det vart mycket bättre inom några dagar.

Vid denna stund är Tindra ca 5månader gammal. Hon fortsätter att utvecklas, hon är en otroligt lättlärd liten tjej. Hon är fortfarande inte riktigt rumsren, utan skvätter en hel del inomhus.

Februari och mars är ganska lugna månader, det mesta flyter på som det ska. Men, när april kommer så kommer även en ny öroninflammation, ny svamp på tassarna, och hon kliar sig enormt mycket runt ögon, öron och mun. Åter igen sätter vi oss i bilen och åker till veterinären. Hon får nya droppar till öronen, ny salva till tassarna och ett skrapprov görs, då vi tänkte att hon kanske hade demodex. Men det visade ingenting.
Vi pratade om att hon eventuellt kan ha någon allergi, och att en kastrering kan dämpa klådan lite.
Så, den 28 maj så har vi tid för kastrering. Ingreppet gick jättebra, men lilla Tindra hade enormt ont några dagar, så hon fick starka värktabletter utskrivet. Efter ett par veckor så började hon bli lite piggare igen, från kastreringen. Men då kom de än mer svamp och ännu mer klåda. Hon kliade sig så enormt mycket så hon fick stora rivsår runt hela ansiktet, hon blev alldeles kal bakom öronen, på halsen och runt om i ansiktet.
I slutet på juli så begav vi oss åter igen tillbaka till veterinären, denna gång för att kräva ett allergitest. Dom tog blodprover, och skickade i väg på analys. Det skulle ta 3-4 veckor innan vi fick något svar.
När svaren kom, var det de absolut värsta tänkbara.
Flera olika grässorter, all pollen ni kan tänka er, förrådskvalster (det som bildas i fodersäckar), blommor, damm.. ja, det mesta. Vi fick cortison utskrivet som vi skulle ge henne, till en början en stor dos, som minskade ner på ett par veckor till en tablett/varannan dag. Vi fortsatte ge henne dessa till November 2010, utan att det blev någon skillnad.

Ungefär vid den här tidpunkten började jag sakta men säkert att inse att Tindra inte skulle få bli gammal med oss. Hennes mentalitet var katastrofal. Ju längre in i sjukdomen hon hamnade desto mer aggressiv blev hon. Det började mot andra hundar men i slutet var det även mot mig. Utöver stressen hade hon en enorm osäkerhet i precis alla lägen.

2011-01-12 så somnade Tindra in. Det var den värsta dagen i mitt liv. Tindra var min prinsessa, lilla flickan som bara förtjänade det bästa. Jag älskar henne som om hon var mitt eget barn, hon var mitt liv. Men, nu finns hon inte hos mig längre, och det smärtar mig. Något så enormt mycket!

Hon var min princessa, hon var mitt liv.

Tindra har lärt mig väldigt mycket, under hennes korta tid jag fick med henne. Mitt tips till er som funderar på att skaffa hund, gör inte samma misstag som mig. Tindra är mitt bästa köp någonsin, missförstå mig inte. Men, hade jag suttit på samma vetskap då som jag gör nu, så hade jag inte köpt henne.
Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom samma känslomässiga berg och dalbana som jag gjort. Det är kostsamt att springa hos veterinären, både i pengar och framförallt i känslor. Det är inte värt det.
Läs på, läs mer och läs ännu lite till, innan du bestämmer dig för att skaffa en hund. När du läst tillräckligt, leta upp en seriös kennel, som alltid kommer att finnas för dig, oavsett vad det än handlar om. För Tindras "uppfödare" har allt annat än ställt upp för mig, de enda han sa då jag berättade att Tindra skulle få somna in var; "Kan du skicka intyg på att det verkligen är allergier.."

Jag frågar mig själv, varje sekund om jag tog rätt beslut i att låta henne få somna in. För min skull var det inte rätt, men för Tindra var det de enda rätta, hon är min prinsessa och förtjänar det allra bästa. Nu har hon de bäst, det vet jag. Och jag lever på hoppet om att vi en vacker dag kommer att ses igen..

Tindra fick 1år 5månader och 19dagar...

/Christin