En vanlig uppfödare.

Första kullen.
Man hade fått in en amstaff. Detta sade man i alla fall. Faktum var att hunden mer såg ut som en blandning av schäfer och amstaff men det låtsades man inte om. Vi kan kalla denna tik Leya.

Leya var ung när hon parades. För ung enligt lag men eftersom hon var oregistrerad fanns inget skydd för henne, man kunde inte bevisa att hon var för ung. Hanen till kullen spelade inte så stor roll. Man hade spanat in en hane och när Leya löpte gick man helt sonika och ringde på hos hanhundens ägare.  Man fick nej där både när det gällde amstaffhanen men även en pitbullhane man träffade för första gången.  Istället fick man vända sig till blocket och där fick man genast napp, en stor "amstaff"-hane blev fadern till denna kull som såldes som renrasiga amstaffs.
Hur det gick för denna kull förtäljer inte historen. Relativt bra gissar jag. Hundhemmen tröt inte lika mycket som i dag.

Tiden gick och man fick tag i en rednose. Även denna hävdade man stenhårt var renrasig. Red boy-linjer skulle hon ha. Valpplanerna fanns redan där. Pappan till denna kull blev en hane från första kullen. Detta berättade man och visade bilder på parningen men allt eftersom tiden gick ville man ju väldigt gärna sälja valparna som pitbulls och så blev det till slut. Man nekade att valpen var pappan och hävdade att det var en pitbull som man självklart inte kunde peka ut.
Denna kull var lite svårsåld. Valparna var jobbiga och man lånade ut dem hit och dit till den som var lite valpsugen för stunden. Den som saknade sin avlidna hund, den bara ville gosa lite valp, vem som helst.  Till slut var man av med alla valpar. Några hämtades tillbaka och såldes om, anledningen var att man inte skötte avbetalningarna som man skulle.

Några av dessa valpar fick bra hem. Andra började sin resa med att fara runt. Mentaliteten på dessa hundar var fruktansvärd. Hög stress, rädslor och nervositet. Vissa hundar hann bli ett år, andra två innan de somnade in, några lever än. Det fanns inget man kunde göra för dem.  De hade mentaliteten och genetiken emot sig.

Leya får somna in. Hon har ont säger man. Stamtiken blev endast tre år gammal.

Sen var det dags för ytterligare en parning tyckte uppfödaren. Rednose-tiken blev det igen. Denna gång med en "pitbull"-hane, en stor blandras. Valpkullen blev ren jackpot. Massa rednose-valpar och dessa såldes som renrasiga pitbulls. Seriösare hem fanns knappt vid denna tidpunkt. Den som hade pengar fick en valp. Man sålde bland annat en valp till en familj man sett halvt slå ihjäl en schäfer. Denna valp hann få en hel del stryk innan han fick ett nytt hem där han idag har det bra.
Flera av valparna hade vid ett halvårs ålder haft flera hem.

Tre kullar senare hoppas jag att historien nåt sitt slut men jag misstänker att så inte är fallet. Uppfödaren har tjänat enorma summor pengar, speciellt då hon hämtat tillbaka och sålt om flera av valparna. Dessutom tar hon inga små summor för hundarna. Hon säljer dem gärna på avbetalning. Köparen fyller hon med lögner om hur hon har rätt att hämta valpen vilket gör att de betalar men även de som betalat och blivit av med valpen vågar inte göra nåt åt saken.
Djurskyddet har kontaktats och godkänt uppfödaren trots att hundar burhålls och avföring hittas inne.
Även ekonomiskt bistånd har blivit upplysta då uppfödaren varje månad hämtar sin vanliga inkomst där. Trots hembesök och vittnesmål kan inget bevisas. Valparna säljs ju på avbetalning eller med kontanter.
Eftersom uppfödaren varken avmaskar eller chippar valparna har hon i runda slängar tjänat 300 000 i svarta pengar på hundarnas bekostnad.

Det här är ingen unik historia. Såhär ser det ut för många av de blandrasavlare vi har. De är trevliga och framstår som kunniga. Vad man aldrig får glömma är att det finns en stor baksida och att blandrashundar lever totalt oskyddade.

Ditt val påverkar.